Bastardo

Ugh. Kylan från golvet. Kylan från glasrutan. Här står jag ändå. Naken. Huttrar och halsar elementvarm Bonterra Chardonnay. Vet knappt om jag är vaken eller drömmer längre. Måste försöka vända tillbaka dygnen.

Ett mäktigt skådespel utspelar där uppe på himlen över Öster tull. Monkeyland kapslas in i en underbart vacker sårskorpa av ren melankoli. Ett kladdigt lock. Himlavalvet över vårdcentralen penslas av Gud själv. Vinet fyller sin funktion. Lägger sista handen och fulländar konstverket. Magiskt. Perfekt. Om jag bara haft en cigarett nu. Den hade varit så jävla god.

När jag vaknade för en liten stund sen, kanske fem minuter, kanske en timma, jag vet inte, så slog jag upp mina gröna i en våning jag känner allt för väl. I en säng där jag hatat och älskat så många gånger att jag inte längre kan skilja de två känslorna åt. Har lovat mig själv tusen och tusen gånger att aldrig vakna här igen. Brutit löftet lika många.

Vill inte väcka henne. Jag har fortfarande många timmar på mig att försvinna.


Sov tryggt, mina tysta. Jag vakar över er.
/B
.

Ugh. Var är jag? Sitter fast med ansiktet. I öl. I torkade spyor. Det stinker alkohol, urin, och ingrodd svett. Fy fan. Måste kräkas.

Jeansen vid knäna. Penis fastlimmad i parketten. Svaga minnen. Tung parfym och lätta skratt. Knottrig hud. En flakmoped. Alltid nåt. Men i det stora hela: Inte bra. Vad är klockan?

Nej. Vänta..

Tillbakablixt: Fyra, minst, kanske sex, fylliga läppar. Kall andedräkt med smak av körsbär och röd prince. Löften om värmande kärlek som runkade upp mitt alkoholstinna ego. Bedövade mitt redan hårt försvagade omdöme. Äckliga jävla pissluder. Vidriga horungar. De snodde allt jag hade kvar. 840 kronor i skrynkliga kontanter och den sista lilla skvätten självkänsla som livet ännu inte hunnit dränera ut ur mitt sönderknullade arsle. Helvete. Hög tid att bryta loss vänster kind och penis från den här skitiga efterfesten innan den förvandlas till någons förfest. Ska ut på jakt! Jag har minst två fittor att karva loss och kasta i rännstenen till hundarna.

a

Men först: Ett glas rött.
/Skål, mina tysta /B

.

Ugh. Taket igen. Nej. Det var visst inte samma som igår. Det här har ränder. Inga spår efter kvällen. Eller natten. Tomt. Gör inte om misstaget att sära på gardinerna än. Väntar tills jag samlat mig och enat kroppens nödvändigaste funktioner till någon sorts funktionell symbios med köttet.

Vänster sida värker. Hela vägen från tinningen ner till hälen. Om båda mina sidor varit som den högra hade jag levt ett bra liv. Som den vänstra: Död.

Nu klarnar det. Inte minnet. Synfältet. Det är ett helt annat rum denna morgon. Större. Vitare. Och ute. Vitt där med. Ett lätt lager pudersnö har bäddat in gården där nere. Vackert.

Och duntäcket över mig är varmt och luktar gott. Det här var det bästa rummet jag vaknat i på hela veckan. Tveklöst. Jag ligger kvar ett tag. Stannar här. Trött på att fly. Hör en toalett spola därute. Vem vet, med lite tur får man sällskap av en lucköppnare. En len varm kvinnokropp.

Ses senare, mina tysta.

Kram
/B

.

Ugh. Vaknade här. Ligger kvar i samma position som när jag nyss slog upp mina gröna och möttes av ett främmande tak. Försöker få fokus. Samla syn och tankar. Frågorna. Var är jag? Hur hamnade jag här? Inga svar. Bara svaga minnesfragment av skratt, sorl, nakna kroppar och könsorgan. Rummet är ljust. Rosa. Särade lite försiktigt på gardinerna. Skulle jag inte gjort. Hela mitt synfält blev bländande kritvitt, som ett tomt A4. Sen: Ljust grått. Mörkt grått. Ser ingenting. Förutom de rödkantande amöborna på hornhinnan som flyter runt till synes helt planlöst i den annars nu helt svarta rymden. Väldigt likt mitt eget liv. Nej. Nu ska jag försöka ta mig upp och leta reda på en dusch.

God morgon, mina tysta
/B

24 dec 2011. +5 snöfritt

Jaha, då var det Julafton igen. Jag ligger här i soffan med högar av familjemedlemmar och djur i olika former och storlekar, runt mig, över mig, under mig, på mig. De levande ljusen, den luddiga filten, kaffekoppen inom tryggt räckhåll, barnskratt och kramar. Jag tänker: Det här med jul kanske inte är så illa iallafall. Ett litet lugn har infiltrerat och impregnerat mig emot stress och problem. Jag tänker försöka hålla känslan kvar hela dagen... Hell yä, hela livet! 

Och till er, mina älskade intittare, önskar jag nu en riktigt God Jul!

Kram/
B

23 dec-2011. 3+ och mulet.


Den skriker. Värker. Ramlar sönder. Hälen, smalbenet, benhinnorna, tinningen, huvudet, ögat. ..Psyket. Så trött nu. Så tung. Nya dagar, nya skador, nya veck att skrubba. Det är hög tid att överge det sjunkande skeppet. Kränga av sig det här trasiga köttet och fly. Jag kan inte andas här inne.

Parmiddag hemma hos Halvgreken och Jenö. De säger att jag ramlade, men jag misstänker starkt att de slog mig med en sekatör.

Kan man få ett par patetiska "Krya"?

..tar julklappsrim till en ny nivå!

Skulle egentligen till en Markus. Ett felklick och förnedringen är total.
Först har hon inte sparat mitt nummer, bara en sån sak, och sen..

Ligger bara här under under filten och håller om varandra. Allting runt oss slutade existera. Elakheterna tog en konstpaus..  Antagligen kör jag ihjäl mig när jag korsar det isiga bibelbältet i morgon.

Horisontalläge framför reprisburken med den lilla fula mellan benen. Softar. Hon ska snart få träffa sina bröder, systrar, kusiner, trikiner, eller vad det nu må vara för märkliga släktcombos i denna smyg-gökande breeden. Fem små arga blir det iallafall i flocken hos Jenö denna eftermiddag + ett par stora fina med, men Spiken får stanna hemma. Vill inte utmana ödet när alla varit hela så länge. (peppar peppar, ta i trä)

Vad händer? Inte mycket. Har inte fått min kvinna att gråta, eller misshandlat nån polare på flera dagar nu. Slutfestat för i år. Rökfri i över tre veckor. Den biten är nu helt borta ur mitt liv. Men fan vad jag är fet! Har gått upp fem kilo sedan jag slutade röka och har nu tangerat mitt världsrekord. Det låter illa. Och det är det..

Peace
B

Pappas flicka! Inga särskrivningar där inte!

...men fattar inte vad ni gör här. Skit samma om folk fortfarande läser när jag inte får veta varför. Jag saknar de näsvisa, de frågvisa, och clownerna. Ni tillhör ingen av dessa kategorier. Ni finns inte. Ni är tomma själlösa väsen som glider in över mina ord och försvinner utan att lämna avtryck. Inga spår, förutom en blå liten rök i besöksloggen. Så jävla meningslöst, för mig, ...men ni kanske har era skäl, vad fan vet jag? Jag får börja om. Använda bloggen till det den ursprungligen skapades för. Mig. Mina ord till mig själv. Ja, så får det bli... Så ni kan fortsätta hålla käften, era jävla skal.

Nervös utan någon speciell anledning. Inget har ju hänt..  än. Mår inte bra av det, men vill inte erkänna det för mig själv. Det vore ett nederlag. Jag är ju iskall och stenhård! ...men det börjar bli svårt att skoja bort faktum nu. Ögonen flackar och tänderna gnisslar. Tankarna plågar mig. Huvudet jobbar febrilt och jag kan inte längre koppla av. Inte ens på nätterna. Börjar jag bli vek? Har alltid sett mig själv som för smart och egocentriskt för att fastna i känslofällor. Är det ett litet samvete som pulserar långt därinne? 

Nej, ingen större risk. Tyvärr! Det kanske skulle vara ett litet steg i rätt riktning, ett friskhetstecken. Men antagligen är det bara en oro som börjat gro, en förnimmelse av att det börjar bli för mycket att hålla reda på, och att även jag faktiskt skulle kunna ha missat något. Får inte tappa kontrollen. Inte slarva. Alla möjliga och omöjliga scenarion måste riskbedömmas och revideras. Makt över alla detaljer.

Men att inte göra några misstag kräver total fokus, och jag vet inte om jag fixar det längre, det har blivit för stort för snabbt.  Minsta lilla misstag skulle kunna starta en lavin och utvecklas till fatal katastrof. För mycket som står på spel för att jag ska bli girig och våga chansa. Kanske dags att lägga ner allt ett tag. Måste få lite andrum. Lite tid att tänka.