Bastardo

..but half of it is Hitler :(

.

Har börjat kludda lite igen för den totala avkopplingen det ger mig. Ingenting blir speciellt bra, men det gör inget. Har inga ambitioner med det förutom att finna nirvana. Försöker göra minst en sketch-of-the-day.

..och så var det det där med din polare Per, som de säger e Roffe Ruff,
Han är en feg liten skit, och egentligen rik, o antagligen med i MUF!

Trikoloren

En ny målning dök upp förra veckan. Välgjord! Den tackar vi för. Mer sånt. Men lika mycket som jag älskar graffiti hatar jag de överlevande aborter som inte kan låta bli att spraya ner mina maskiner och containrar. Jag hoppas innerligt att de ska halka och spräcka upp sina små huvuden mot betongelementen. Nej förresten, då skulle deras föräldrar lida helvetets alla kval. Det skulle räcka med att de ramlade och skrapade bort lite hud på armbågarna.


God morgon på er solstrålar!

För er  som inte hängt här sedan tidernas begynnelse kan jag berätta att jag jobbar innanför Sveriges längsta lagliga graffitimur. Konsekvenserna av detta är naturligtvis att det sprayas en och annan klick färg innanför muren med som ni kan se på första bilden. Men det gör mig inget. Nej, tvärtom, jag älskar att se bilderna växa fram och känna hur miljön ändras från dag till dag, och ni som känner mig vet ju att jag gillar att kladda lite själv då och då. Fast nu var det länge sedan. Tycker faktiskt att det har varit dåligt med bra målare överhuvudtaget i år, mest snorungar som går och förstör. Men här nedan har ni ett litet axplock av det bästa.
 

Emanuel på A-head-tatto i Kumla,

som jag tatuerat mig hos, 

har ännu en gång skapat en makalös bild med nålen.

Inte på min arm dock 

Tyvärr...

June Carter och Johnny Cash

Fantastiskt motiv

Fantastisk konstnär

Imponerande skill!

Murarna på jobbet har ändrat skepnad igen. Burksäsongen har startat på riktigt, och hundratals flinka små fingrar dekorerar min gråa vardag. Fantastiskt. Som att arbeta i en levande tavla som ständigt är under förändring.

Vad händer i Bastardens liv för tillfället? Nästan ingenting. Det var många år sedan det var så här lugnt och händelselöst. Varken knark, spel, horor, eller våld. På gott och ont. I det stora hela så är det jävligt skönt faktiskt. Hundar och barn tar upp mesta tiden. Men när jag får tid så pular jag lite med sådant som ger mig personlig tillfredställelse. Har börjat teckna lite igen. Riktigt kul. Den ultimata avkopplingen. Man tänker mycket när man faller in i teckningstransen. Bland annat har en låt börjat ta form i huvudet. Mer en text kanske, en idé, men som ska byggas klart och kanske tonsättas vid tillfälle var tanken.

Här är lite teckningar från de senaste veckorna. Och förresten, vet ni vad jag har kommit på att jag pysslar med när jag gör porträtt av människor jag känner? Jo, jag börjar med att teckna utifrån ett foto, men ganska snart faller bilden bort ur mitt medvetande och jag fortsätter omedvetet teckna dem som jag uppfattar att de ser ut utifrån minnesbilden... Och om jag säger så här, min bild kanske inte alltid stämmer med verkligheten. Haha. När jag sen jämför med orginalfotot så är jag oftast inte i närheten av det. Skit samma. Vi får kalla det en personlig touch. Konstnärlig frihet! ;)

...lite kuk

...vi har långan väg att gå...

Det är total stiltje här. Traskar på i samma fotspår utan att komma någonstans. Skriver lite. Kluddar lite. Funderar lite. Mest på att jag borde sluta röka och börja träna ordentligt igen. Bra tankar, som tyvärr är precis just bara det. Tankar.

Bloggen är inte längre intressant för mig. Tyvärr. Jag vill så gärna att det ska vara kul. Får lite samma känsla som när jag var en liten knodd och en dag upptäckte att jag inte längre uppskattade lego. Jag försökte in i det sista att försätta mig i den magiska transen, besöka fantasin, världen där allt kunde hända, och bli ett med det lilla plastsamhället som jag styrde med järnhand. Bygga, leta bitar, ge röster åt leksaksgubbarna. Glömma tid och rum. Timma efter timma. Men det gick inte. Från en dag till en annan hade jag växt ifrån mitt älskade lego. Och det gjorde mig ledsen och tom.

Lite så känner jag mig nu. Inget konkret fel. Inte här, inte irl, men ändå känner jag mig lite ledsen och tom. Jag tror det beror på att det inte händer något. Att allt står helt stilla. Dagarna flyter ihop. Jag behöver en riktig jävla fylla snart.

Och likadant på bloggen: Jag har inget nytt att tillföra, eller nya demoner att släppa ut. Eller väldigt sällan i alla fall. Antalet besökare är i stort sätt det samma varje dag, oavsett om jag skriver eller inte. Högst en procent av er visar sina trynen, reagerar, delar med sig av sina tankar eller ger mig ris/ros. Och det är samma lilla procent varje gång. Underbart att ni gör det, men tråkigt att ni inte är fler. Jag tänker ofta på vad ni andra tycker och tänker. Vilka ni är, varför ni läser och hur ni hittade hit.

Kan du göra mig en riktig jävla tjänst nu? Länka mig på din blogg eller din facebook. Det har inte med nån sketen besökstatisktik att göra längre. Nej, jag behöver nytt blod, nya vinklingar, nya tankar. Nya reaktioner. Kanske behöver ni nån liten gentjänst tillbaka. Inga problem, jag säljer mig billigt. Är man född till människa så är man en hora tills döden säger upp anställningsavtalet. Har ni svårt att motivera er länkning så skriv bara:

Kolla in den här jävla clownen!: Http://bastardo.blogg.se








(Dagens skörd av meningslöst tidsfördriv,
medan klockan sakta sakta tickar på och veckan går mot sitt slut)

Jag funderar mycket på det där med tatuering. Velar. Är så besviken på mig själv. Fortsätta eller inte. Jag skulle ALDRIG försöka göra ett porträtt eller liknande på någon. Absolut inte nu, men antagligen inte senare heller. Ja, det skulle väl vara om jag hittar nån blind krake som ligger på dödsbädden och betalar jävligt bra. Men jag tror inte det.

Att teckna ett porträtt eller liknande på papper är en sak., Men sen jag började för ett år sen (remember) har i snitt en av fem har åkt i papperskorgen. .. Och då har jag ändå haft suddgummi. Och jag tycker att det är svårt. Det ligger inte helt naturligt för mig. När jag börjar har jag ingen plan, ingen given strategi. Jag vet helt enkelt inte hur man gör, utan får prova mig fram varje gång. Det kan lika gärna gå åt helvete som att det blir hyffsat. Vet inte om ni fattar vad jag menar.. Hur som helst är det antagligen inte den känslan man bör ha när man börjar rista in folks ungar i huden på dem...





Över: Alabama (Blogg)

Under: En Rosy in progress. Ett typiskt exempel på en som senare åkte i papperskorgen.






Under: Rhodesian Ridgebacktiken, Jade






Under: En mormor






Nuförtiden blir det sällan några nya teckningar. Riktiga teckningar alltså. Men mycket kladd. Jag har för det mesta en penna i handen och småkladdar samtidigt som jag gör något annat. Prata, titta på tv eller lyssna på radio. Sitta framför TVn utan att kludda eller kanske plinka gitarr eller skriva lite på datorn får mig att vilja krypa ur skinnet. Just gura kanske inte är det mest optimala. Inte om jag vill behålla min familj i allafall. 

Jag kan ofta sitta och se en film och komma på mig själv med att kunna varenda replik utantill, utan att känna igen bilden framför mig. Då har jag antagligen suttit och tecknat framför tvn och sugit i mig ljudet. "Har du sett den här filmen?" - "Nej, men jag har hört den..."

Här nedan bredvid mig på kontoret, ligger en typisk sådan kulspetspenneskiss.





Jag älskar att teckna och måla. Önskar bara att jag hade mer och bättre material och mer tid.

Cheers.

Needless to say, the beast was stunned.
Whip-crack went his whippet tail, and the beast was done.
He asked us: "(snort) BE you angels?"
And we said, "Nay. We are but men!


Rock!!




Jo, jag fick ju för mig att börja tatuera för ca sex månader sen. Rista in mitt märke i köttet på andra människor. Vet inte om jag visat något av det jag gjort? Det kan väl i så fall bero på att jag knappt gjort något än. Det går fan inte undan här. Haha.

Jo, jag har gjort lite smågrejer, men högst en gång i månaden, så det känns som att börja från ruta ett varje gång. Ska man någonsin bli bra gäller säkert träning dagligen i flera år, om det ens är möjligt för mig att bli det. Självförtroendet är ambivalent som ett slalomåk. Men jag svettas lite mindre för varje gång. Alltid nåt.

Här är i allafall en rygg in progress. Det här är den första "riktiga" tatueringen jag gör, om man inte räknar stjärnor och diverse enklare småprylar. Eller, den andra riktiga, jag håller på med en dödskalle på en hand också. Det var först efter mitt besök hos Emanuel i kumla för nån månad sen som jag fixade inställningen på maskinen och kunde försöka ägna mig åt bilden i stället för det tekniska. Synd bara att jag då redan mosat in halva tatueringen med våld och svordomar. Men man lär sig av sina misstag...säger de. 

Provar mig fram bland inställningar, färgblandningar och nålar. Jag måste säga att jag är förundrad av hur någon kan få för sig att släppa mig lös över hela jävla ryggen. Haha, helt fantastiskt chansartat. Särskilt med tanke på att jag inte hade en aning om vad fan jag pysslade med när jag satt nålen i honom första gången. Men det var han helt medveten om. Han var väl insatt i att jag aldrig tatuerat förr. Ändå kom han tillbaka. Jag är evigt tacksam att jag får chansen att öva på honom. Hur som helst, det är kul som FAN!

På fotot är nederdelen helt nygjord, så det svarta har softat ner nu och ser inte lika markant och kladdigt ut. Jag kanske visar den när den blir klar. OM den blir klar vill säga...

Igår beträdde jag helig mark, Eldkvarns klassiska hänghak, Café Broadway på bråddgatan i Norrköping. Stans allra svåraste tedrickare och rödvinspoeter hade krupit upp ur sina hålor denna magiska kväll. Magra 19- högst 20-åriga Stig-Helmer-kloner, unga studentfarbröder med små mustascher och rutiga hattar, satt i sina lurigaste inövade konstnärsposer och såg tänkande ut, medan den svåraste av dem alla utövade nån sorts livemålningsritual i ett inplastat hörn på det svart-vit-rutiga golvet.

Det hela började med att han skuttade fram till mikrofonen och ropade upp någon ur publiken. Ingen kom. Så han gick och hämtade en stackare, ställde honom bredvid sig och drog en plastpåse över huvudet på den livrädda kraken.

"Livet är som att ha en plastpåse på huvudet" väste han i mikrofonen ... Sen fick han ett frispel och rev av den igen och skrek "IBLAND MÅSTE MAN SLITA AV DEN DÄR JÄVLA PÅSEN!" Sen pinsam tystnad... innan han vinglade ett snedsteg bakåt, greppade en flaska glögg med ena handen och en pensel med den andra. Sen struttade pojkvaskern fram och tillbaka som ett skållat troll, kliade sig i poesiruffsiga hår och kletade tavelduken full med märkliga sträck.

Jag kände mig något malplacé. Det var en skakade upplevelse där alla mina fördomar besannades med råge. Haket lutade så starkt åt vänster att de höll på att ramla av verkligheten. Jag kunde inte hålla mig för garv. Jag sneglade ut i lokalen för att se om de verkligen menade allvar. Ingen annan skrattade. ..och det är fan humor!

Nu var det ju inte därför jag var där. Jag skulle kolla på ett band som hade releaseparty för sitt nya skivsläpp, Kallocain, förvisso var de med lite svåra, men duktiga musiker. Jag skönk ner i en röd sammetsfotölj med min bira och gillade vad jag hörde.