Bastardo

- Pappa, Vet du vad, Taylors pappa är född på 80-talet! Haha. Konstigt va?

- Mm..

- Det var ju super-duper-längesen!!

- Älskling, om du vill pappa nåt så hänger jag i garaget...






(Our children will never know the link between them)

Ur ett rent egoistiskt perspektiv vill jag påstå att jag inte finner något positivt med vårt mångkulturella samhälle, eller den ökade invandringen de sista 30 åren. Jag uppskattade eran innan invandringen kom igång på allvar, innan alla exotiska influenser från världens alla hörn späddes ut med varandra, med oss, och blev till en vattning smaklös sörja. Spännande och tråkigt blev ett och bildade... ingenting. Grå vardag, grå helg, grå semester. En jämn smet utan toppar eller dalar.

Jag saknar kontrasterna. Man har inte längre något att se fram emot. Saknar att få nya intryck från ett annat land. Dofter, kryddor, språk, människor. Nu räcker det att åka till Shell och tanka. Lukten, smaken och språket från alla kontinenter, hela kittet i samma korvjävel.

Men det har inte bara med invandringen att göra naturligtvis, utan även den massiva globaliseringen, tekniken och de ständigt ökande möjligheterna att resa överallt. Det faktum att jordklotet nu krymt till en apelsins storlek, och att vi alla desperat försöker krama ur den sista droppen fruktsaft ur den torra lilla bollen. Vi jagar det sista lilla intrycket som kan få oss att känna något, söker en liten klick färg i våra gråa liv. Men ingenting kan längre överaska oss. Alla har varit överallt, sett allt, smakat allt, gjort allt.

Jag saknar tiden då jag var svartskallen, den enda på dagis med ett spännande ursprung, på den tiden så långt ifrån vår lilla blågula värld. Värmen, folket, maten, vindruvorna, dofterna. Italien var mitt. Ingen annans. Jag var speciell. Idag är inte Italien mer exotiskt än en pisspaus på en rastplats utanför Västervik.

Jag saknar känslan jag fick när jag för första gången besökte Kinakrogen i Gamleby med min mor och storögt fascinerades av den helt nya världen jag klev in i, fylld med drakar, otäcka trämasker, människor som såg jättekonstiga ut och pratade lustigt. Dofter och smaker jag aldrig någonsin upplevt förut. Magiskt. Jag saknar när jag kunde uppskatta ett besök i Köpenhamn för att det påverkade mig på ett annat sätt än mitt vanliga liv. Jag saknar tiden då en pizza smakade oregano, och ett pizzeriabesök inte var lunch utan en verklighetsflykt.





(Nedan: Varamonbadet- Motala)

Om jag hade en mastiff skulle han heta Mastiff. Inte så fantasifullt kanske, men ett överjävligt coolt namn! Kan funka på en unge med för all del..om man göder den rejält. Det kan ni lägga i minnesbanken och plocka fram när det är dags att yngla av sig. Gratis. 

Godkända smeknamn: Masse, Stifler, eller bara enkla men hårda: Stiff. Eller vad fan bryr jag mig om det för. Kalla ungjäveln för "Massive Hysteria Holocaust" om ni så vill. Jag skiter i vilket.






Till vänster: Mambo, boerboelhanen, vars valpar jag en gång i tiden tittade lite extra på, men de tankarna tynade bort och ersattes av min älskade Spiken, min Rhodesian Ridgeback.

I bland verkar det som att små flagor av det förflutna och bortglömda plötsligt skakar loss från hjärnbalken. Dalar ner och lägger sig till rätta i pågående tankebana, till synes helt utan relevans till situationen eller tiden man råkar befinna sig i. Idag trillade Lilla Regina ner. Hon var den näst snyggaste tjejen i klassen på lågstadiet. Blond pottfrisyr, klippt i formen av ett ägg. Stora lysande ögon, söta djupa skrattgropar och roligt spretiga hörntänder.

Hon uppenbarade sig när jag stod och pissade i snön bakom hjullastaren på jobbet. Hon satte sig till rätta på min näthinna i sina snickarbyxor av röd manchester och fnittrade blygt. Fortfarande inte en dag äldre än 9 år, som att tiden stått stilla.

Regina. Haha, ja jävlar. Minns hur märkligt obegripligt hennes namn blev om man upprepade det lite för länge. Reginareginareginareginaregina. Vad hette hon i efternamn då? Kan det ha varit Lund?

Hur kommer det sig att minnet av henne poppade upp idag, så här många år senare? Hon har aldrig gjort något stort intryck på mig. Det enda jag kommer ihåg, i stort sett, är att jag en gång försökte impa på henne genom att jaga hennes katt som smet ut på gatan medan hon stod kvar på sin farstutrapp och såg rädd ut. Antagligen var katten hundra år gammal och led av svår lepra, eftersom det annars torde vara näst intill omöjligt för en liten pojke att springa ifatt en katt som inte själv väljer att bli fångad.

Men jag fångade den, och när jag gick tillbaka med den försökte jag spela oberörd, fast jag hade fethåll och blodsmak i munnen. Jag lutade mig i fränaste snyggposen mot Reginas trappräcke och flämtade på klingande småländska, "Här.. ha...ru..! *flås* Det var den snabbaste katt jag någonsin fångat!" Som att jag inte hade gjort annat än att fånga katter i hela mitt långa nioåriga liv.

(Off topic: Fint ögonbryn)

Mitt första minne är från när jag var i ett-två-årsåldern och så svagt att det knappt finns. Ett rum med en alkov. En randig soffa och  två väldigt diffusa skuggor. Bråkande vuxna människor, uppskattningsvis föräldrar, varav den ena gråter. Punkt. Inga ord eller klara bilder.

Mitt andra är klarare. Kalmar på 70-talet. Jag borde rimligtvis vara 3-5 år ung. Jag sitter i sandlådan utanför hyreshuset med min enda kompis. Jag minns inte längre hans namn, men han är några år äldre än mig,  smal, och det är väldigt synd om honom. Hans pappa rakar av honom håret, ända in till svålen. Mamma säger att det är för att de är så fattiga. "Stackars krake" säger hon. Jag fattade aldrig kopplingen mellan att vara fattig och att hans pappa klippte honom, eftersom min mamma alltid klippte mig. Men jag antog att "pott-frisyren" var för oss rika, och "svål-frisyren" för de fattiga.

I sandlådan jobbar yttligare två barn denna kalla höstdag. De var ännu lite äldre, kanske 7-8 år. Det är kyligt och mössa-på. Totalt är vi fyra grävande minikalmariter, helt inne i ett parallellt pyttesamhälle på 2X2 meter mellan de, i mina ögon, gigantiska hyreshusen. Mitt inne i vuxenvärlden fast ändå så långt utanför. Mamma är inte där. De två äldre barnen, vars ansikten eller utseende jag inte kan se, bygger en radhuslänga av sand på sandlådans kant/sittbräda. Den ser jag glasklart. Perfekta fyrkantiga låga byggnader. Små släta garageinfarter där de parkerar små plastbilar med sneda rostiga hjul. Det är det finaste jag sett.

Jag vill ha ett exakt likadant hus. Försöker och försöker, men det bara rasar. Snett och vindt. Jag är ledsen. Tårarna rinner på mina tjocka iskalla kinder, blandar sig med snor och sand när jag försöker torka bort dem med hjälp av den vinröda jackärmen. Men min enda kompis tröstar mig. "De kanske har fina hus" säger han. "Men gråt inte *****, vi ska bygga det STÖRSTA" 

Ja, vi byggde ett gigantiskt sandslott, riktigt fult, som inte på något sätt kompenserade min önskan om ett litet fint radhus med en sned liten platsbil prydligt parkerad bredvid. Men även om det inte hjälpte så var han en riktig vän. Hans snälla ord etsade fast honom i mitt minne för evigt, även om jag inte längre kommer ihåg hur han såg ut, eller ens vad han hette.

Förhörsledare: Jag antar att du vet varför du är här?
Ja, självklart. Jag skallade en kaxig arab...
Misstänkt: Nej
F: Anledningen till att du är kallad idag är att du är misstänkt för en misshandel som skulle ägt rum på Restaurang ****** ****** den 8 december, någon gång mellan 16.30 till 17.00. Hur ställer du dig till det?
Skyldig! Skulle jag vara mer skyldig hade jag behövt vara tvillingar...
M: [Inget svar]
F: Varför ler du?
M: För att jag gillar situationen
F: Hur ställer du dig till anklagelserna?
M: Ringer ingen klocka.. Men skulle ha ägt rum? Har den det eller inte?
F: Enligt målsägande har den det, men det är det vi ska ta reda på här
M: Jaha. Ni vet inte ens om den ägt rum. Så ni förhör en kille som ni inte vet är skyldig till en misshandel ni inte vet ägt rum? Ni är bra fiffiga. Ingen fara, alla kan göra misstag.
...som att välja fel yrke.
F: Jag har inte gjort något misstag, jag kontrollerar bara de uppgifter jag vi har fått in i anmälan. Var befann du dig den aktuella tiden för brottet?
M: Tiden för det påstådda brottet, menar du?
F: Ja
M: Minns inte
F: Så du kan mycket väl befunnit dig på Restaurang ****** ******. Är det korrekt?
M: Ja
F: Men du har inte slagit någon säger du. Är det korrekt?
M: Nej, jag säger att jag inte har något minne av att ha slagit någon. Påstår någon det?
F: Vi har fått ett signalement som stämmer bra på dig och ditt namn dök upp i något sammanhang. Jag kan väl tillägga att det inte rör sig om ett slag utan en så kallad dansk skalle.
M: Får man fråga hur det signalementet löd?
F: Ska se här.. *bläddrar i papper*.  Blond, svensk. Ja, det var väl det. Men som sagt ditt namn dök upp när vi besökte restaurangen, och...
M: Tycker du att jag ser blond ut?
F: Nej, det skulle jag väl inte påstå. Det verkar ju lite märkligt faktiskt.
M: Låter mitt mellannamn svenskt?
F: Nej, det låter Italienskt, men...
M: Ursäkta, men varför sitter jag här sa du?

Åklagarens besked: Förundersökningen läggs ned. Brott kan ej styrkas.

Varnar för ett meningslöst inlägg. Mest en påminnelse till mig själv att aldrig tveka -aldrig vara rädd för- att säga upp mig från ett arbete när ångesten blir allt för påtaglig. Att aldrig någonsin igen få för mig att jag inte har några val.






Det var vargavinter 1995/96. Ute var det mörkt och kallt. Den varma sängen hade aldrig varit mer inbjudande än nu. Han sneglade mot klockan. 22.30. Bara fem minuter till. Vinden ven utanför och fick de frostfyllda glasrutorna att knäppa och knaka. Inget lockande väder att bege sig ut och pulsa i. Ett svagt ögonblick övervägde han att sjukskriva sig, men tog sitt förnuft till fånga och satte sig upp. Han hade alltid gillat nattjobbet förut, känt sig fri -särskilt på sommrarna- men nu tog det emot rejält. Värre än någonsin. Nu innebar det att han måste lämna den vackraste varelsen han någonsin sett, nyss fyllda arton år, kåt, varm, och full av kärlek, för att bege sig ut i kylan. Aldrig hade kontrasten mellan himmel och helvete varit tydligare .

Han vände sig om och följde den nakna kroppen med blicken. Täcket hade åkt upp och avslöjade de mjuka kvinnliga linjerna. Som en reklambild för aerodynamiska madrasser. Han synade henne noga, letade fel för att lättare kunna motivera sig att gå. Han hittade inga. Perfekt. Han smekte henne på insidan av smalbenet. Försiktigt för att inte väcka henne. Så len. Fortsatte upp till värmen mellan låren och noterade hur hon putade och tryckte sig mot handen. Knappt märkbart, men ändå helt utan tvivel. När hon började stöna tyst, fortfarande sovande, vek han av och följde stjärtens rundning, upp mot svanken, ryggen, halsen. Kysste henne lätt i nacken och inhalerade doften av hennes nytvättade hår.  Helvete, jag MÅSTE gå...


Klockan hade slagit 23.02 när han stämplade in. Två minuter sen. En dödssynd som resulterade i en helt meningslös "prick". Förmannen satt som vanligt bakom sin glasruta och stirrade med tom blick. Om gubben hade några andra arbetsuppgifter än att sitta och se sur ut så hade han döljt dem väl. Han hälsade med en nick. Gubben reagerade inte. Även där sin vana trogen.  Idiot! Hade inte den fladdrande mustaschen avslöjat att han faktiskt andades så hade det lika gärna  kunna varit ett lik som satt där inne och stirrade på honom med döda ögon. 

Den välbekanta sura lukten slog emot honom. Man skulle kunna tänka sig att det vore mysigt att mötas av doften från nybakat bröd varje dag när man kommer till sitt arbete, men efter ett par år i det gigantiska industribageriet noterade han bara stanken av jäst, mögel, grisblod och ångest. Inte för att han någonsin besökt ett krematorium, men han inbildade sig att det måste lukta exakt likadant. Brända lik. Han började instinktivt andas genom munnen, något han blivit en mästare på de senaste åren.  

Passet började med en kvarts rast. Hade han haft befogenhet så skulle han kunna ha rationaliserat bort hälften av både rasterna och folket. Haket skulle visa astronomiska vinster. En kvarts rast varje timma för över tjugo personer, åtta timmar per dag, sex dagar i veckan året runt. Räkna själva. Idioti. Men nu var han bara en skitig slav nere på golvet. Tjänade inget på att föreslå det ens. Vad fan hoppade jag av plugget för? Förut hade han uppskattat att börja lugnt, men nu innebar det bara att han helt i onödan missade över fem timmar het sex i månaden med den finaste flickan i världen. Och det i utbyte mot att behöva lyssna på när ett gäng halvdöda kärringar satt och skvallrade i ett lunchrum som stank rök och sur tantsvett. Kul.

Kärringarna babblade på som vanligt. Gertrud och Biggan skulle till Österike tillsammans. Bussresa... i år igen. Ska inte ni dö snart?. Ofrivilligt fick han information om hela resplanen, in i minsta detalj. Allt från avgångstider på bussterminalen till kulören på hotellmattan. Han var färdig att kräkas rakt ut när nonstopkacklet bröts av att förmannen stegade fram till Gertrud och mer eller mindre beordrade henne att köpa med sig nån speciell sorts ost, en delikatess som tydligen bara skulle finnas i Österike, innan han gick tillbaka till sitt bord längre bort i rummet. "Oh ja naturligtviiiis" svarade Gertrud med sitt vanliga överspelade rövslickarleende.  Som att hon tyckte att det var ett privilegium att få släpa med sig ett kilo ost tvåhundra mil. Livrädd för auktoriteter. Han hade sett miljontals versioner på det här scenariet under åren här. Hatet mot veka människor hade nu nått sin kulmen. Nu skulle säkert snart den halvdöva Biggan fråga vad förmannen sagt. Mer än tjänligt nyfiken.

"Vad sa han?" viskade Biggan.

Herregud! Jag har varit här alldelses för länge...


"Att jag skulle köpa den där förbaskade osten som han alltid ska ha" svarade Gertrud knappt hörbart. "Va sa du?" sa Biggan igen och flyttade sig närmare. Gertrud sneglade bort mot förmannens bord, för att försäkra sig om att han inte hörde. "Jo, jag skulle släpa med mig den där osten vet du" sa hon. "Osten han ska ha varje år."

Frågar hon en gång till blir jag tvungen att döda henne på studs...


"Jag hör inte vad du säger, du pratar så lågt" sa Biggan och skruvade frenetiskt på hörapparaten.

AARRGGHH...


Han reste sig så att stolen välte med en smäll. Förmannen satte kaffet i halsen och kärringarna gapade som två fågelholkar med hjärtinfarkt. Han höll upp båda armarna i luften och blundade. Kände hur blodet pulserade, ville ut ur ådrorna. Han klarade inte mer, tålamodet var slut. Han öppnade munnen och skrek rakt ut,

"OSTEN!! OSTEN FÖR HELVETE!!"

Minns en halvpolare till mig, Svensson, som hade fått en böld vid analöppningen. Man drar sig gärna innan man besöker fabror doktorn då. Man vill liksom helst prova alla alternativa behandlingar först, så som att ligga gråtande på magen och be till gud eller dylikt.

Den sista grejen han testade var att hålla upp pungen och hoppa grensle över sänggaveln. Hahaa. Så sjukt, fan jag garvar nu bara jag tänker på det. Svensson väger säkert 150 pannor och jobbar som dörrvakt. Bölden höll, men fick en något mörkare nyans.

I allafall, när han vaknat upp på sovrumsgolvet efter den enorma smärtattacken insåg han faktum, Han var tvingad att sära på jätteskinkorna inför farbror doktorn. Vet inte vilket som är jobbigast, att vara patient eller att vara läkare och tvingas rota i folks arslen dagligen. Hur som helst så skjutsade hans far upp honom och väntade utanför undersökningsrummet.

Helt plötsligt hör farsan ett jävla liv. Dörren sparkas upp och ut snubblar en skrikande blodig liten doktor. Vad hade hänt? Jo, Svensson hade fått lägga sig där i fosterställning, brallorna vid knäna och kände sig förbannat utlämnad och liten, vilket är jobbigt för de flesta men ännu värre för 150 kilo dörrvakt som är tuffast i världen. Den lilla skinntorra läkaren hade sagt "Lägg dig här så ska jag titta på bölden" följt av "Mmm...aha...uhum" varpå han helt plötsligt oannonserat stoppar in ett finger. Svensson fick en shock, reagerade instinktivt med att knäckta näsan på honom.

Haha, jag tror att den doktorn i framtiden kommer vara jävligt nogrann med att förklara in i minsta detalj vad han tänker göra innan han penetrerar jätterövar med sina knotiga små fingrar. Hur gick det med bölden? Det förtäljer inte historien, men oavsett om den finns kvar eller inte så är den för evigt en öm punkt i Svenssons liv.

• Västervik
• VM -94 på en risig svartvit husvagnstv på fördäck.
• Kluckande vatten mot båtskrov
• Gränsökanalblicken
• Finkeldunken
• Bakfyllegroggen
• Lysingsbadet
• Gräsnypen
• Latrin-amerikanarna
• Danska skallar
• Visfestivalen
• Mayadoften
• Nattbaden
• Gitarrerna på bryggan
• Feta raggare och finniga brudar
• Den perfekta luddigheten man bara kan få med 8 flaskor moselblümchen i kroppen
• ..att leva som att det inte fanns något morgondag

I natt nade jag ett litet samtal på FB-chatten med min polare Sharpman i Göteborg. Han upplyste mig om senaste glasstrenderna från kontinenten som nu äntligen nått Sverige. Köttglass. I Götet fanns nu njursplitt, baconstrut och leverpuck att ånjuta på välsorterade glassbarer. Kan man få det bekräftat? Rosy?

Ni har väl inte missat: GB NOSTALGI

Haha, kom att tänka på en grej. När jag startade den här bloggen fick snabbt ett gäng vuxna tänkande människor upp ögonen för mig. Många äldre högutbildade herrar och damer, både läkare och filosofer. De trodde att de hittat en intressant blogg med ortodoxa dogmatiska tankar som de kunde föra en vuxen dialog med, bolla åsikter, förändra.

Fyra inlägg senare blev de fly förbannade, skrev att de hatade mig, slet sitt hår och försvann. Undrar vad de gör i dag? Antagligen sitter de i väldigt små vadderade rum, tuggar fradga och skriver "bastardo ska dö" på väggarna med sin egen avföring.

Den lilla pojken satt på sängen, hyperventilerade och dunkade monotont bakhuvudet mot den vita väggen. Bröstkorgen höjdes och sänktes i ett sånt rasande tempo att det 12-åriga hjärtat höll på att sprängas. Adrenalinet pumpade. Han förde det långa mörka håret, som kladdat fast i ansiktet, åt sidan med sin trasiga hand. Svett, tårar och snor smetades ihop med blodet från de söndertrasade knogarna. Sänkte blicken, försökte se ut genom det knytnävsstora hålet i den sönderslagna dörren ifall någon rörde sig där utanför. Det såg lugnt ut. Inga skuggor. Inget ljud. I den andra handen höll han fortfarande krampartat i det avbrytna dörrhantaget.

Tänderna gnisslade, käkmusklerna knakade och jobbade febrilt. Den lilla kroppen var på helspänn.  Redo att slita åt sig närmaste tillhygge och slå sönder vad eller vem som helst som fick för sig att äntra hans territorium. En gitarr, en golfklubba, vad som helst som kunde framkalla grov kroppskada. En miljon scenarion spelades upp inför hans inre, men alla slutade likadant. Sprucken skalle och blod. -Dö din djävel! Dö, dö, dö! Så fort han uppfattade minsta lilla ljud därute höll han andan tills det svartnade för ögonen, och flera gånger fick han påminna lungorna att börja producera syre till blodet igen.

Han satt blixtstilla i hörnet på sängen, säkert över en timma, kanske två. Andningen lugnade ner sig, adrenalinflödet ebbade ut, försvann, och alla sår började ge sig till känna, svida, pulsera, och värka. Han försökte försiktigt plocka ur glasbitarna ur handen, men musklerna lydde inte längre. Huvudet nickade till och ögonlocken orkade inte hålla sig öppna. Han slog ihop av ren uttmattning,  somnade. Drömmarna spelade upp händelseförloppet, skräcken, raseriet, hatet, om och om igen.

Ett skrammel i hallen utanför dörren väckte honom. Allt kom tillbaka på en mikrosekund. Han exploderade, hoppade upp på golvet, skrek rakt ut, slet tag i sängbordet och kastade ut det med all kraft rakt genom det stängda förstret ut på altanen. Han följde samma väg, genom den trasiga rutan, barfota över glassplittret, och försvann genom buskaget på andra sidan trädgården. -No more.. fucker!

-Håll käften säger jag, förbannade ungjävel!

-Håll käften själv, gubbjävel...

*SMACK*


Den stenhårda örfilen brände på vänsterkinden. Adrenalinet pumpade rakt ut i de spända musklerna. Tänderna knakade. Hjärnan kopplades bort, svartnade för en sekund, men han satt fortfarande  kvar helt blixtstilla, rörde inte en min. Långt inne i den lilla pojkens ljusa ögon spelades ett helt annat scenario upp, han reste sig, slet till sig första bästa tillhygge och spräckte huvudet på den gamle mannen. *KRACK* en stor fin glipa, tre centimer bred, ända från toppen av skallen ner till de buskiga ögonbrynen. Det klarröda blodet pulserade så vackert ner över den blåsprängda fyllesnoken och färgade hela köket med glädje, frihet, kvittrande fåglar och vårsol. Han log. Men han vågade inte än. Var inte säker på att han skulle klara av gubben.  Han var bara 12 år gammal, så än fanns det gott om tid. Gud vad han längtade. - Ett par år till så har du inte en chans, tänkte han..Slå mig va? Vänta du bara, gubbjävel, jag glömmer aldrig...

Han vaknade upp ur det svarta hatet av en välbekant röst. En röst som normalt sett hör ihop med trygghet, värme och kärlek.

-Men snälla *****, du måste förstå att du inte kan kalla ***** för så elaka saker, det är faktiskt straffbart. Jag orkar inte mer, jag bryter ihop!

-Men...?  Han sa ju ungjävel till mig? Är inte det straffbart? Såg du inte vad han gjorde? Är det inte straffbart att slå ett barn?


*tystnad*


*mörker*


*gråt*


*hat*

Hade ni någon ni avgudade och var lite småkära i när ni var små? Någon som var så vacker att ni nästan ville ta lite på er själva när ni såg honom/henne, fast ni knappt var könsmogna? 

Min vän QRS var kär upp över öronen i den söta lilla tjejen,... Boy George! Haha, hela hans värld rasade när hans brorsa upplyste honom om vad som döljde sig i de säckiga byxorna, och att Boy faktiskt till och med betyder "pojke" på engelska. Han har knappt blivit människa än efter den traumatiska informationen.






Jag hade också ett par. Speciellt Bow wow wows sångerska Annabella Lwin. Hon var den vackraste jag sett, mohikanfrilla med söndertuperat 80-talsspret. Haha. Mmm gud så snyggt. Hon var nr 1. på önskelistan, tätt följd av damerna Brooke Sheilds och Heather Locklear. Tragiskt nog har mina små snuttor förvandlats till gamla kärringar nu. Annabella ser ut som Oprah, och Brooke ser ut som en transa. Här sitter jag och kastar sten i glashus. Okej, Heather ser ju bra ut fortfarande, kanske bättre nu faktiskt. ..


See Jungle! See Jungle! Go Join Your Gang, Yeah. City All Over! Go Ape Crazy.