Bastardo

"Lev i nuet" Ja.. självklart. Jag har ju inget val. Men jag vantrivs. Här. I nuet. I pausen mellan det förflutna och framtiden. I den lilla luckan där allt det tidigare lösts upp, och det kommande ännu inte hunnit ta fast form. 

Men det är här jag är. För alltid. Dömd att tillbringa evigheten med att sakna de tider som har flytt. Dömd att sörja de människor jag älskat som inte längre finns kvar. Dömd att förevigt oroa mig för det som komma skall, nya tider, nya problem.

Nuet är skärselden.

 

Ledsen att jag matar ut Expressenklipp här, men det är sällan jag läser vare sig Expressen eller Pravda nu för tiden. Och nu inser jag varför. Jag retar mig på allt de skriver. Som här! (bilden) är det en sund tanke? Att om vi väntar tills folket kravlar upp på land och torkar till så kan vi spara nån hunka när vi köper ny hårddisk?

.

Jag åkte genom en regnig mörk stad idag. Jag körde långsamt och planlöst, bara för själva åkandets skull. Jag älskar att köra bil ensam när det är mörkt och regn. Glömmer tid och rum. Tänker, längtar, funderar, saknar, drömmer. När jag i dag satt där i värmen och puttrade nedför en kullerstensbacke med bara den dystra skvalradion som sällskap, så passerade jag en grupp människor som verkade vara på väg att ansluta sig till ett demonstrationståg. Alla hade de likadana gula signalvästar med texten "För mänskliga rättigheter" tryckt på ryggen, och hemspikade plakat i händerna.

Då slog mig en sak. Gruppen i sig hade egentligen ingenting med min insikt att göra, inte direkt i allafall, men kanske ledde den mig indirekt in i tankebanan: 

Jag gillar många saker, jag älskar många saker, men aldrig att jag älskar någonting så mycket att jag blir saken. Jag blir inte hiphopare eller hårdrockare hur mycket jag än må gilla både hiphop och hårdrock, både som musikstilar och subkulturer. Jag blir inte vegetarian, jag äter vad fan jag vill, och om det råkar bli vegetariskt livet ut så gör inte det mig till något annat än en människa som äter vad fan han vill.  En av mångas största favoritsysslor är att knulla, men ingen av dem går inte omkring och kallar sig knullare.

Bög, hiphopare, kriminell,  aikare, mördare, sk8are, rasist, invandrare, punkare, feminist. Så fort man blir något specifikt så smalnar vägen, man slutar att vara människa, blir ett stämplat ting och nedstucken i ett fack. 

Sen kan man ju se det så att det har med tillhörighet att göra. Att inte vara ensam. Att om man inte är "något" är man "ingen".


Fel!


Jag är allt!

I en annan värld nu. Har stoppat huvudet i sanden. Jag orkar inte ställa frågor längre. Och det är bra. Det resulterar i att både antalet otillfredställande svar och saknade svar reduceras till nästan noll, vilket i sig leder till att jag orkar fokusera på mig själv, min familj, glädje, kärlek och välmående. Information är en drog, de svagaste fastnar lätt, och får väldigt svårt att leva ett bekymmerslöst liv.

Den här dockan är fotad på barnens hus i Umeå. Modellen fick sluta tillverkas på grund av att den var för smal. Det är märkligt att de smala dockorna ska tas bort från sortimentet, med motiveringen att de skulle ge fel signaler till barnen, medan de feta dockorna får vara kvar...

Varför skrev jag "skala en apelsin" när jag målade upp min lugna fredagskväll framför ett gäng tv-serieavsnitt i förra inlägget? Jo, för när jag tänker på avkoppling ser jag av någon anledning en bild framför mig av en kvinna i en soffa sittande i skräddarställning och skala en apelsin. Och varför äter hon just apelsin och inte ett äpple? Det beror på att ett äpple kan vilket hysteriskt nervknippe som helst slänga i sig under sin desperata jakt på lycka i vårt stressade samhälle, men det är däremot bara lugna och harmoniska människor som hittat sig själva som tar sig tid med denna tidskrävande frukt. Själv orkar jag inte ens tänka tanken. Men gott luktar det. Sen dricker aldrig lugna människor kaffe heller. De dricker te.

Angående honpliten som blev ihjälslagen på häktet i Huddinge; Ett "fränt", men knappast ett riskfritt yrke. Speciellt inte för en kvinna.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13719576.ab


Vet inte hur många gånger i mitt ynkliga lilla liv som jag sett felsorterade människor med stora sprickfärdiga egon i yrken där de helt seriöst tror sig ha kontroll över högrisksituationer för att de bär vapen eller har tränat på gym, fast den enda anledningen till att de överhuvud taget fortfarande lever är för att ingen tyckt att det varit värt att döda dem.

Den turen höll inte i sig för den här specifika 25-åriga plitan då mannen i fråga uppenbarligen inte brydde sig ett jävla dugg om konsekvenserna. Därför lever hon inte längre, och det lär inte vara öppen kista på begravningen. Tragiskt kan tyckas. Ja, jo, stackars efterlevande, men det tragiska började redan vid hennes yrkesval. De borde stoppat henne! Hur felprogramerad självbild har inte en kvinna som tror sig vara säker bland psyksjuka mördare för att hon gått en självförsvarskurs och bär batong?

Så här ligger det till; När en kärringsnut eller en plita, slår någon eller håller fast någon och kommer undan med det beror det bara på att förövaren låter det ske. Sen får Jämo skrika sig blåa i ansiktet och kvotera in hur många egostinna machohonor de vill till slakt.

Nej ärligt, är det något jag alltid förespråkat så är det självsanering, men just det här fallet är fan fruktansvärt på grund av att felet gjordes någon annanstans i ledet. Någon skrivbordsnisse som fått för sig att den sinnessjuka mördaren var frisk nog att skickas till häktet från psyk. "Han är frisk! Ops..eh.. sorry!, My bad!" De/den som tog beslutet lever fortfarande. Idioter styr idioter. Svenska rättsystemet i ett nötskal.

Drar mig undan mer och mer. Bort från allt. Från de smittade dockorna och deras skeva vanföreställningar. Alla självbelåtna trasiga inavel som slingrar in sig i varandras ruttnande kvarlevor till liv och idisslar gamla förvrängda meriter under lågenergilampornas dunkla sken. Bort från de underutvecklade klumparna av tänder, implantat och spretande naglar, som slickar i sig värddjurens analvätska tills de inte längre vet vems maginfluensa som är vems. Vidrigt. Jag vill bort från packet nu. Glömma den här gudsförgätna staden och dess ruttnande indoktrinerade inventarier.
 

Mörka tider. Och då menar jag varken årstiden eller vädret. Nej, jag pratar om att Sveriges befolkning tillbringar mer tid med sina telefoner än med sina barn. Vi sitter apatiskt och stirrar på en liten skärm, och när våra barn desperat försöker få kontakt med oss svarar vi inte, eller så blir vi irriterade och fräser åt dem att sluta störa oss. Vi lägger mer tid på facebook/iphone än att lyssna på de vi älskar. Jag talar naturligtvis om mig själv, men även alla runt mig där jag observerat exakt samma syndrom, även om jag oftast fått förnekande reaktioner när jag påpekat det. Vi tror att vi ständigt är uppkopplade, men egentligen är vi ständigt nedkopplade. Det är så sjukligt destruktivt beteende att jag mår illa bara jag tänker på det.

Jag har fått nog. Jag avaktiverade mitt facebook-konto för några dagar sedan. En frihetskänsla infann sig. Fåglarna började kvittra, solens tittade fram, och små rosa enhörningar började dansa i trädgården. Som att bli utsläppt ur en bunker och äntligen kunna andas igen efter år av kvävd mörk dvala.

Men det var inte bara mitt eget förfall och barnens misär som fick mig att ta beslutet. Nej, jag pallade helt enkelt inte se skiten mer. Alla dessa bortglömda människor från förr, som jag egentligen inte känner alls längre. Herregud, det fanns en anledning till att jag glömt dem från första början. Hade jag velat höra om deras vardag, deras liv, då hade jag väl rimligtvis umgåtts med dem. Och de som jag verkligen umgås med behöver jag ju knappast läsa om på internet.


Kräkmänniskorna som fick min bägare att rinna över:


FB-martyrerna: Febriga ungar, missade spårvagnar, hosta, ont i ryggen, jobbat lååånga pass, så trött och VAB.

FB-gråterskorna: Krya, stackars, tänker på dig/er.

FB-Ortodoxa Inavlen: Gud ser allt men blundar när just jag idkar hor, häleri och dobbel.

FB-insnöade smygrasisterna: Det är muslimernas fel! De saknar medmänsklighet! Stoppa dem vid gränsen!

FB-Copycatmongona: Sönderkopierade tänkvärda gulligheter och Om-du-tänker-på-cancer-så-kopiera-uppmaningar.

FB-mammorna: Mina barn sa "Gulligt" "Smart" "Roligt" och se så extraordinärt söta de är här på en miljon foton.










Ni som kollar facebook innan ni gått upp ur sängen på morgonen. Tänk er att ni skulle ta bort ert Facebook-konto, att ni inte längre hade koll på vad Brittas karl åt till frukost. Hur skulle det kännas? Stanna upp exakt nu, titta ut genom fönstret och känn efter.

Känns det tomt? Rastlöst? Nästan en nyvaken främmande känsla? Du fingrar upp iphonen var femte minut för att göra något, men vet inte vad. Du sitter framför datorn och stirrar med död blick in i en tom skärm. Du tänker i smarta oneliners, men vet inte vad du ska göra med dem. Du fotar din katt som är extra söt i soffan, ler för dig själv och tänker att den här måste jag bara lägga ut på... ingenting. Någonting saknas dig. Och saknaden och tomheten växer, tar till slut upp alla dina tankar och all din tid. Vet du varför? Jo, för du har abstinens. Du är en knarkare!

Och du är inte ensam. Den köttsliga världen har stannat helt. Men på Internet, där lever vi. I en fantasivärld. Den skrämmande framtiden från Matrix har blivit vår verklighet, vi lämnar pöskroppen hemma och låter medvetandet sväva ut i etern. Iphone, datorer och facebook. Det är så långt ifrån hälsosamt. Fördummande och tragiskt. En så vidrig folksjukdom. Vi har skapat ett helt onödigt beroende, parallellt med våra riktiga liv som bokstavligt talat rinner iväg mellan våra frenetiskt knappande zombiefingrar. Facebook är inte till för vuxna människor, det är till för kidsen på högstadiet! Inga andra! Allt annat är fruktansvärt patetiskt.


Och en grej till, lyssna noga! 


...


Hör ni?

...


Livet kallar på er!


Fimpa fejjan NU!

(Om du tycker som jag, kopiera detta och sätt det i din statusrad!)

Om man nu är tillsammans med en skådespelerska, hur hanterar man som svartsjuk partner att hon enligt manus ska kyssa någon på film? På agendan nu är en ganska vågad halvnaken het sexscen. Hon säger att det bara är ett jobb, att det inte finns något sexuellt med att spela in dessa scener. Som att sitta i kassan på Ica. Regissör som skriker, filmteam, kameror och mickar. Helt asexuellt. Hm.. undrar om hon skulle ha samma uppfattning om hon skulle ligga bredbent och låtsasjucka om motspelaren var hennes egen far? Vet inte om tankebanan gick fram här..

Jag slutade röka i måndags förra veckan, och jag kommer aldrig röka igen. Varför? Jo, för att om Gud hade velat att vi skulle röka hade han gett oss gula ögonvitor, bruna tänder, adidasoveraller, köttiga leverfläckar i ansiktet, och lärt oss prata bosniska! Thats why! 

Men mest var det för att min älskade lilla dotter vid ett flertal tillfällen börjat gråta och bett mig att sluta röka för att hon inte vill att jag ska dö och lämna henne ensam kvar. Den som inte slutar röka då förtjänar att få testiklar alt. äggstockar utslitna med en rostig galje.

Så, sista paketet tog slut och jag kunde inte längre nedlåta mig till att köpa ett nytt. Det var dags att sluta förnedra mitt intellekt. Att köpa ett nytt paket, eller ännu värre, en hel limpa med cigaretter är ju som att aldrig ge sig själv chansen att lägga av, utan tvärtom så har man ju bestämt sig för att fortsätta. Jag stog inte ut med tanken längre. Jag köpte helt enkelt inget nytt utan slutade istället. Ett av de bästa valen i mitt liv.

Nu säger alla runt mig att jag är duktig. Att det är så typiskt mig att bara lägga av så där tvärt. Men om ni tänker efter så säger folk det om alla som någonsin slutat röka. "Han bara kastade ut paketet genom förstret och.." "Hon bara tänkte va fan nu får det vara bra och.." Jag förstår inte riktigt vad de menar. Finns det något annat sätt att sluta än att sluta? Kan man sluta röka fast ändå fortsätta? I dont get it.

Nu är det ju inte så att jag gått omkring och velat vara rökare och sen out of the blue plötsligt fått en impuls att inte vilja det längre. Nej, varenda jävla dag, iallafall de sista fyra åren, har jag samlat ork och motivation att ta tag i problemet och ta tillbaka makten över mitt eget liv. Och måndagen den 5/9-2011, kl 10:47 hände det. Jag bestämde mig.

Och ärligt talat, det är inget svårt att sluta. Det svåra är att bestämma sig, sen är det ju bara att stålsätta sig och skita i att tända en ny även om man blir sugen. Efter 72 timmar har inte kroppen längre något fysiskt behov av nikotinet. Så eftersom allt beroende efter tre dygn utan nikotin bara sitter i ditt huvud så är det ju helt jävla urblåst och dödsdömt att fortsätta fylla på nikotin med hjälp av tuggummi, spray eller plåster. Det enda ni lyckas skapa då är en förlängning av den första jobbiga perioden. En period som borde vara ca en vecka förlängs till... antagligen för evigt, eller tills du ger upp och börjar röka igen.

Nej, håll ut, det blir lättare och lättare. Det är bara att arbeta sig i genom alla situationer och platser som hjärnan förknippar med rökning, som efter maten, till kaffet, med alkohol, på mammas balkong, belöningsciggen, eller vad det nu kan tänkas vara. Face your fear, och ju snabbare du gör det, desto snabbare blir du av med suget.   

Sen finns det ju förnekare som försöker lura sig själv och omgivningen med idiotiska uttalanden som "Man kan ju snart inte göra nåt längre, snart får man väl cancer av att andas"  eller "Morfar rökte 40 cigg om dan, levde tills han var hundra och blev aldrig sjuk, men farfar rökte aldrig och fick lungcancer vid 55, så..." eller klassikern "Man kan ju bli överkörd av en buss i dag.." Haha. dårar. Till er har jag bara en sak att säga: Fuck off, twat! Jag respekterar folk som verkligen vill röka, absolut, men idiotförklara mig inte. Ni behöver inte försvara er. Alla gör vi våra val. Jag väljer livet.

Ännu en bortförklaring och ursäkt brukar vara humöret. Hehe. Den är bra. Att man blir så irriterad, förbannad eller elak att folk bokstavligen talat kräver att de ska börja igen. Visst påverkar abstinensen humöret, men ärlig talat, att skylla sina egna handlingar på något annat än sig själv är bara fjantigt. I så fall skulle det ju vara ok att bete sig illa och skrika på folk så fort man är hungrig eller trött med. Nej. det där är bara en variant av den klassiska pms-ursäkten. "Hon är inte sig själv, det är hormonerna, det är henne det är synd om så försök att ha överseende!" Visst, undrar om det funkar för män med? Bara trycka kuken i halsen i halsen på någon på tunnelbanan och skylla på hormonerna. - Jag kunde inte hjälpa det, könshormonerna made me do it. Not guilty your honor! Nej, antagligen inte. Det är bara knarkare och kärringar som slipper ta ansvar för sina egna handlingar. Stackarna... 

Hur som helst: Nu tänker jag leva lite längre, och framförallt må lite bättre, eller i alla fall inte längre kapa möjligheten till att kunna få göra det. Hör ni det era sinnessvaga stimulantiamissbrukare: Ett nederlag är inte ett alternativ! Jag har makten över min hjärna nu. Jag är fri!

Eftersom djuren (precis som barnen) inte direkt går med på att ha sex (Eller förstår innebörden, kan säga ifrån etc.) med en vuxen person, blir det en våldtäkt tycker jag. Det är jag mot.

Äntligen en liten liten diskussion :) (Tack Quse ;)) Jag är inte för tidelag, men jag är emot förbud av alla slag. Jag hajar vad du menar men försöker tänka utanför de första rätt&fel-bilderna som uppenbarar sig direkt när man nämner ordet djursex, eller andra tabubelagda former av sex med för den delen. Here we go:

Våldtäkt? En människa som bestigs av sin juckande hund och låter den penetrera våldtar den väl knappast utan låter helt enkelt bli att stoppa djurets medfödda sexualdrift. Att låta hunden slicka sitt kön ska bli straffbart, men ansiktet går fortfarande bra för det anses inte vara en synd. Jag tror knappast att hunden lider mer av att slicka kuk än ansikte. Den gör det nog helt frivilligt utan tvång. Varför ska det då förbjudas? För att den inte vet att vi människor förknippar könlapning med sex? Nej, enda anledningen till att det ska förbjudas är att all sexuell aktivitet förutom ett vanligt vaginalt samlag mellan en kvinna och en man som lever i ett troget förhållande är tabu och att anses vara sjukt och onormalt i svenssons ögon. (så fort det gäller andra naturligtvis, själv drömmer de om att få trycka in kuken stenhårt i röven på grannkärringen)

När man nämner tidelag ser de flesta lidande plågade djur som blir brutalt spräckta och sönderknullade, vilket naturligtvis ska förbjudas då det är djurplågeri. Men eftersom det redan är förbjudet är ju en ny lag helt meningslös. Och var går gränsen? Oralsex, kyssar, penetrering, smek? Är det fortfarande okej att jag runkar när hamstrarna parar sig? Vågar man klappa katten i framtiden?

-Det var på tiden, det är ju så grymt mot djuren,
säger Svensson och slänger upp utkarvade grisdelar på grillen.
-Ja, att suga av en hund är ju djurplågeri, 
svarar Svenssons fru och kastar ner levande kräftor i kokande vatten


Läste en greja hos Skinhead Barbiedoll->: KLICK, som fick mig att fundera lite. Tydligen ska nu sex med djur bli förbjudet, vilket det då alltså inte varit förut. Vet att det varit ett hett samtalsämne ett tag, och en typisk sådan sak som människor har starka åsikter om utan att ens tänka ett steg längre. Som varför det bör förbjudas tex.

Vad tycker jag då? Sjukt beteende, men det är väl inget jag direkt brunnit för att förbjuda. Tycker mest att det är osmakligt och äckligt att se, eller ens höra talas om. Men det tycker jag om buskiga kvinnokön och tofsar i damers armhålor med, men därifrån till att vilja kriminalisera de som har sex med vänsterpartister? Nej det har inte riktigt slagit mig. Jag skulle i allafall inte ens kunna tänka tanken på att ha sex med ett djur själv. Men jag måste nog påstå att jag inte är emot det i lagens mening. Man kan ju inte förbjuda något bara för att man inte gillar det själv, för att man tycker att en böjelse är osmaklig, vi har kommit lite längre än så i liberala Sverige. Här får man ju t.o.m böga, fast många fortfarande ogillar tanken på hårda kön i mustaschprydda munnar.

Det jag däremot ÄR emot är djurplågeri, och det är ju redan förbjudet, sen om det innefattar könsorgan eller inte har inget med saken att göra. Djurplågeri är djurplågeri. Men om nån kärring vill smörja in fittan med bregott och låta sin Cockerspanielvalp ta henne till paradiset så, win win. Spänner du på din undulat - djurplågeri. Spänner du på din ko.. nja. Rosa är nog glad så länge du vispar omkring med din lilla pillivitt istället för att skära bort hennes ryggytterfilé.

"O, Death..

Won't you spare me over til another year?"

-Ralph Stanley


Du fattar ju inte. Ingen fattar. Du kommer att DÖ! På riktigt! Livet är inte för evigt och det går mycket fortare än man tror. Jag förstår ju naturligtvis att de flesta vet att de någon gång ska dö, men ändå så tror jag inte att ni förstår att det är på riktigt. Just DU kommer att dö! Och det är inte avlägset som du lyckats lura dig själv till, det är inom en relativt snar framtid. Och det är ingenting som "kanske" kommer att ske, det är 100% garanti på det. (Ja, 99,9 då. Forskningen går ju framåt;))

Jag tänker ofta på det när jag ser äldre människor. För ofta. Du behöver inte ens vara speciellt gammal för att jag ska börja fundera.  Du som är 49 år har bara runda slängar 25-35 år kvar att leva och under de sista tio av dem har döden redan börjat bryta ner din kropp, en övergångfas mellan människa och jord. Du som fyllt 59 har ca 15-25 år kvar. 69 runt 5-15 år... osv. Hur kan de fortsätta njuta av livet när de vet att det oundvikliga kommer inträffa inom bara 10-15 år? Har de förträngt eller bara förlikat sig med att det snart är över? Får de känslan av att det räcker, att de är klara? Jag kan redan nu känna paniken, maktlösheten. Vill inte. Ingen lyssnar. Ingen kan rädda mig.

Jag hjälpte min styvfar att bära en massiv säng som han och min mor ägt sedan jag var ett litet barn. Vi bar upp den till hans övervåning när han sa orden som drog mig tillbaka till verkligheten: "Det här var sista gången jag släpade på den här. *****, det blir ditt jobb att ta ner den nästa gång.." Helvete. Det var ju sant! Han ska dö snart. Men han var nöjd. Han hade släpat färdigt på sängen nu. Kanske somnar han för sista gången just i den, där vi ställde upp den. 

10-15 år... Det går fort. Ett gäng deklarationer och några bilbesiktningar, sen PANG,..borta. Herregud, milleniumskiftet var för tolv år sedan och det känns som igår. Jag som har tankarna redan nu, hur ska det bli när jag börjar närma mig 70? Jag vill så gärna veta de äldres tankegångar, hur de står ut, men vill samtidigt inte såra dem, inte väcka den björn som sover ifall de nu på något fantastiskt vis lyckats förtränga att deras tid är förbrukad, att de inom en snar framtid kommer ligga nedgrävda i fuktig jord, för evigt. (Missa inte frågan till läsarna längst ner i inlägget)

Här nedan sjunger Dr Ralph Stanley, 82, och ber döden att spara honom ett år till. Jag känner hans vädjan för mitt inre när jag lyssnar på den gamle mannens röst: "Snälla, bara ett enda år till. fyra årstider. Jag ber dig. Jag vill se snön en sista gång, höra vårbäckarna porla. Bara en gång till. Jag vill inte dö.."






Fråga till dig: Hur och när kommer just du att dö?

Något av det jobbigaste jag vet är att inte kunna öppna mig, vara mig själv, och säga vad jag verkligen tycker. Det sker relativt ofta av diverse snedvridna anledningar. Typ att jag vill behålla jobb, vänner och familj. Det känns bara som en så fruktansvärt falsk tillvaro om man inte ska kunna säga vad man verkligen tänker.

Just nu har jag en grej i hjärnan som bara måste ut. Jag testade lite lätt att öppna mig för en människa jag känner, men den personen förvandlades till en fräsande igelkotta, sa att jag alltid ska vara annorlunda och att hon blev rädd när hon hörde mig. Så jag stängde in tankarna igen och höll käften. Men så kom jag på att jag ju har bloggen! Den som har hjälpt mig med liknande problem så många gånger förut. Här skiter jag i vad folk tycker, passar det inte kan ni ju lätt välja att aldrig mer läsa. Så här kommer det, och nu ska jag vara 100% ärlig:

Jag skiter fullkomligt i offren på Utöya! 90 personer avrättade. Rör mig inte i ryggen. Känner inget med de sörjande.  Den skickliga mördarens detaljerade planering och det råa kalla tillvägagångsättet på vilket han utförde massakern lockade ett visst intresse- Men i övrig känner jag ingenting. Måste jag det? Ja, det måste jag om jag vill bli betraktad som en frisk människa. Det är inte på något sätt så att jag tycker att massakern var en bra sak, Nej absolut inte, jag tycker bara ingenting.

Alla säger att det som hänt är så fruktansvärt, och det är det väl I guess, så jag försökte verkligen känna det alla ni andra verkar göra. Jag satte mig ner och läste allt jag kunde hitta om dåden, om offer, överlevandes historier, men nej, jag kan inte. Jag känner ingen som helst empati med dessa människor, deras anhöriga, eller med några människor över huvudtaget. Jag vet ju att jag bör känna olust, illamående, hat, rädsla. Det var ju för fan oskyldiga tonåringar! Brutalt slaktade! Om någon nämner dådet svarar jag plikttroget och mänskligt att det är fruktansvärt, och att Mördar-Anders borde dö. Ja, han borde ju dö, naturligtvis, men jag skiter i vilket, om det inte integreras i en historia som väcker mitt intresse. Om det inte gör det kommer även den flyta förbi obemärkt i periferin precis som morden och offren gör nu. 

Och även om det hade inte hade rört sig främlingar hade inte resultatet varit annorlunda, för de enda jag känner något med är en handfull av de allra närmaste. Och om jag ska vara helt ärlig (Och det skulle jag ju) så vet jag inte ens om det är genuint ibland eller ytterligare bara en fasad, en människoroll jag spelat så länge att jag inte längre kan skilja verklighet från dikt. Usch, det tankenystanet ska jag inte börja lirka upp kände jag.

Folk säger att det är en defekt jag har, jag skulle vilja säga att jag evolverat. Empatin var en svaghet som höll på att förstöra mitt liv. Alla dessa kidnappade barn jag läste om för många många år sedan som utnyttjats, plågats till döds, eller bara var spårlöst försvunna höll på att knäcka mig. Lilla Madeleine var droppen. Tankarna på hur ledsen den lilla flickan måste ha varit, hur hon saknat sin mamma och pappa , och ovissheten om vad som hände henne. Jag klarade inte att tänka på det men tankarna lämnade mig inte en sekund. Maktlösheten inför all till synes outömlig ondska i världen höll på att ta ifrån mig möjligheten att känna glädje. Nu för tiden läser jag aldrig om lidande barn. Förtränger att de existerar. Ignorerar allt jag inte kan göra något åt. Jag stängde av. Låste ute allt djävulskap för att kunna leva ett drägligt liv, om än i förnekelse. Svagt och fegt, men det enda alternativet jag kunde komma på.  

Så vad triggade mig till detta inlägg? Jo, alla dessa jävla norska flaggor på allas profilbilder på Facebook. Ert vidriga engagemang bara för att det råkar röra sig om vita människor vars språk ni förstår. Er äckliga dubbelmoral. Jag har inte sett en enda flagga någonsin från Irak eller Somalia, eller något annat land där civila avrättas dagligen. Jag bryr mig förvisso inte heller om döda Irakier eller Somalier, men jag är i allafall konsekvent. Jag bryr mig inte om nån. Jag har aldrig gillat Norge, och jag tänker inte börja nu.

Det var där jag såg mig själv, till för cirka en vecka sedan. I mitten av livet. Nu vet jag inte längre. Vår existens är ett mysterium utan dess like.

Min lilla flicka berättade förra fredagen att en av hennes fröknar hade svimmat på dagis, och att ambulansen kom. En stor händelse i hennes femåriga liv, jag själv reagerade knappt och hade normalt sett inte kommit ihåg det idag, men.. på lördagen dog fröken. Instinktivt ställde jag in mig på att förtränga det, men nu kom det tillbaka. Hon svimmade på sitt arbete, åkte till sjukhuset och bara dog. Nu vet jag inte hur gammal hon var, men jag skulle gissa på någonstans mellan 35 och 40. Hon lämnade i allafall efter sig minst ett barn, och någon pappa finns inte i bilden. En pojke på 11 år. En liten gråtande pojke som aldrig någonsin mer kommer att få träffa sin mamma. Ena dagen ställde hon fram O'boy och mackor, nästa dag fanns hon inte mer. Och nu kan han inte få en varm tröstande kram av den han älskar mest, hon som alltid funnits där och gett honom kärlek, trygghet, och stöd i tuffa situationer. Fast det är just nu som han verkligen behöver den där kramen. Aldrig mer. Och varför var hon tvungen att dö? Bara för att... ingen som helst anledning alls.


"I don't want to start any blasphemous rumours
But I think that God's got a sick sense of humor
And when I die I expect to find Him laughing"
/Martin Gore - Depeche mode



Och vad gör jag med min egen tid? Jag hyr ut det enda liv jag har, och någonsin kommer att få, åt ett företag som jag inte har något egenmäktigt intresse av/i. Någonstans inom mig finns en dröm om något bättre, senare, att det här bara är tillfälligt, men under tiden matar jag habilt och godtroget pyramidens feta toppskikt, och försöker med gnisslande tänder åka diplomatslalom mellan förvärv och familj. Allt medans mitt liv systematiskt och konsevent tas ifrån mig, äts upp, dag för dag, bit för bit. Trampar man bara vidare i gamla fotspår så kommer man ju aldrig till det där bättre. Och förändring får inte skjutas upp till framtiden. Man vet aldrig när man svimmar på gården och helt sonika dör ihjäl. Nej, nu! Inte sen. 

Vad är belöningen för denna förvärvsmisär jag utsätter mig för egentligen? Den enda belöning jag har fått är att jag blivit en kedjerökande, orkeslös, tråkig tröttgök, med daglig spränghuvudvärk. Värken är katastrof nu, så situationstriggad att jag känner exakt milimeterposition när de små kapillärerna blixtrar till och spricker. *Poff*poff*poff* Jag drömde om själsro och inre lugn, men blev en påse micropop.

Nej. Dags att agera livsnjutare nu. NU!  Finns ingen garanti på hur länge vi har kvar, vi kan alla vara inne på vår sista dag. Den absolut sista dagen någonsin. Vem fan vill tillbringa sin sista dag i en skitig kran och kasta upp järnskrot i en högjävel? Lev i dag - Imorgon kan en artär explodera i skallen på dig.  



I kväll är mina tankar är hos Heléns barn.
/B

...nu tillhör jag den inte ens.


Jag var en mästare på spelet. Dikterade mina egna regler. Läste nyanser, red på känslor, manipulerade drifter, och uttnyttjade behov. Vände allting till min egen fördel och fyllde på mitt redan stinna ego. Noterade överallt knappt märkbara skiftingar i kroppspråk, beteendemönster och tonfall. Observerade allt och alla. Lagrade minsta lilla informationsfragment, flätade ihop dem och tranformerade dem till ett komplext osäkrat supervapen, redo att krossa allt i sin väg. Hade total kontroll över alla situationer jag skulle kunna tänkas att hamna i. Dygnet runt. År efter år.

Efter ett tag blev det för lätt. Jag ledde spelet utan att tro mig behöva lägga ner energi på det. Det var så enkelt att jag bara tog det förgivet. Slappnade av. Lite för mycket. För till slut tappade jag kontrollen och hela spelplanen rasade som ett korthus en blåsig höstdag.  Nu har jag ingen kontroll alls. Inga vapen kvar. Ingen informationsarsenal. Inte en aning om någonting som pågår utanför min egen lilla sfär. Det gör mig väldigt oskyddad. Skör och sårbar. Liten och osäker. Nervös och rädd. Och framförallt: väldigt lätt att lura.

Men ska jag verkligen försöka ta tillbaka kontrollen, sova med ena ögat öppet och ännu en gång fylla upp huvudet med meningslös information och ägna all vaken tid till att sålla bort skräpet för att hitta den lilla procenten guldkorn som jag kan tänkas ha användning av? Orkar jag det?  Eller ska jag fortsätta lalla runt som ett lobotomerat får och vissla söta melodier, fast jag riskerar att bli totalt överkörd?

Jag vet inte...

Jag vet ingenting...

Läste någonstans att befolkningen på jorden för hundra år sedan var runt 1.5 miljarder, och idag är vi ca 6 miljarder. Den takten på tillökningen låter ju oroväckande. Så med facit i hand kommer tillgångarna alltså förbrukats inom 50 år, och hela mänskligheten kommer utplånas. The end!







Eller? FEL!

Hjältarna på Apple har kommit för att rädda oss. Sedan Iphonens invasion i vårt land har barnafödseln minskat med 94 %. Vem har tid att kopulera när det fattas stjärnor på Angrybird? Och de övriga 6% fixar tv4. Jag kan inte tänka mig något bättre preventivmedel än en dokumentärserie om barnafödslar på bästa knulltid. Man kan ju inte påstå att kuken står som ett spett när man hör ett rödflammigt svettberg skrika att hon håller på att bajsa på sig, medan hennes uppspända sköte spricker upp till analen, pga av att ett lila slemhuvud, stort som ett bowlingklot försöker tränga sig ut ur den alldeles för trånga vaginan, samtidigt som en rynkig barnmorska förklarar glatt och entusiastiskt att det rinner ut ljusbrunt fostervatten ur den skrikande gravisaurien. Och tro inte får man byta kanal heller, för det är ju så intressant och "Vackert"

Jag tror nog männsklighetens framtid är säkrad och tillgångarna kommer att räcka en lång tid framöver. Tack så hemskt mycket Apple och Tv4.

Nu ska jag avslöja en hemlighet, med risk att bli avsatt som man. Men jag är väl hyfsat anonym fortfarande, så med lite tur kanske jag slipper få en dolk i ryggen. Det hela rör sig om en patriarkalisk maktstruktur, som lutar sig tillbaka på urgamla värden om mannens dominans och kvinnan som det svagare passiva könet.  Men även på en trångsynt myt som lever kvar hos oss män, att alla kvinnor är dumma och blåögda.


Det avtog möjligtvis något under 80- och delar av 90-talet. Men i dag är ämnets aktualitet starkare än någonsin, och det på grund av att den nya världens teknologi förenklat kommunikation mellan människor så till den milda grad att du genom ett enkelt knapptryck får direktkontakt med i stort sett alla människor du någonsin träffat under hela din livstid.


Det jag pratar om är "Den andra telefonen" Alla sexuellt aktiva killar som lever i ett förhållande har den, eller har haft den. Tro mig. Och alla vi vet om att alla andra har den, och ser det som en manlig rättighet, skyddat av någon outtalad hederskodex. I den andra telefonen finns andra kvinnor. Det kan vara kvinnor man ligger med, har legat med, eller kvinnor man vill ligga med. Potentiella byten.  De män som inte har en andra telefon har antingen redan åkt dit och lärt sig den hårda vägen att det inte är värt att förstöra livet för ett tillfälligt snedsteg, den kategorin tillhör jag, eller så är de så pass orutinerade att de fortfarande tror att de kan lita på att just deras kvinna inte söker genom deras vardagstelefon, och därför inte bemödat sig med att skaffa en smyglur. Dumma satar. God have mercy on their souls!


Nu kommer ni män säga att ni aldrig i livet skulle kunna bedra er kvinna på något sätt. Ni vet att det förekommer, men just ni är undantaget, för ni älskar er kvinna och har bara har ögon för henne. Rålögn! Ni ljuger för att rädda era skinn, vilket är helt naturligt. Självbevarelsedrift och överlevnadsinstinkt.  


Det finns även två kategorier av kvinnor. De som tror att jag ljuger. Dessa ses av oss män som något hjärnslöa och lättlurade. Och så de som redan visste om allt det här jag skrivit. I den senare kategorin döljer sig ett par undergrupperingar.
1. De som låter sin man hålla på så länge han sköter det snyggt, och hoppas att han tröttnar snart.
2. De som förtränger sanningen och låtsas att det inte sker.
3. De som genomskådar oss, överbevisar oss, och ser till att antingen otroheten eller förhållandet avslutas.


Nu kommer alla ni blåsta brudar tänka att det är möjligt att det är vanligt, klart att det händer andra, men att just er kille skulle göra något sådant är otänkbart, för ni känner honom alldeles för väl, och ni ser direkt på honom om han ljuger. Guess again suckers! Haha. Ni har så fruktansvärt fel. Alla jag känner tillhör en av dessa två grupper av män jag beskrev ovan. Inte 20, inte ens 80 procent. ALLA! Herregud tjejer, tänk! Till och med Svea rikes Konung, Carl XVI Gustaf är en knullgubbe, och det tog ett decennium innan det kom fram i ljuset .





Sammanfattning i stort då: 
Två kategorier män i förhållanden. De som har en andra telefon, och de som haft en förut, men åkt dit.
Två kategorier kvinnor i förhållanden. De som är blåsta och blåögda, och de som förtränger fakta.


Nu har ju jag förmedlat denna tragiska sanning utifrån ett mansperspektiv. Det är ju helt möjligt, och faktiskt ganska troligt, att även kvinnorna kan ha en andra telefon, men om det vet jag ingenting. Om jag nu ska gissa så tror jag att vi män är alldeles för insnöade på vår egen kuk för att ens misstänka att våra kvinnor skulle kunna bete sig lika vidrig som vi själva. Tror även att kvinnorna använder sig av mer av facebook, alternativt sin vanliga telefon, för att få kontakt med gamla/nya manliga konkubiner. Om webbläsaren åker ner väldigt snabbt när du närmar dig, och din kvinna blir stel och svammlig när du tilltalar henne så är det dags att ana oråd, grabbar. Ett litet gratistips bara, som kompensation för att jag bröt kodexen och avslöjade vår lilla hemlighet..


Cheers/
B


 

Jag minns när världen var stor och rolig, möjligheterna oändliga, och livet evigt. Var man trött på klimatet eller vardagen fanns alltid ett litet fragment av hopp i bakhuvudet. En dröm om att allt skulle bli bättre i framtiden. Visioner om soliga stränder, glädje och frihet, alternativa livfulla städer eller exotiska rogivande platser att slå sig ner på ifall livet här skulle bli outhärdligt. En livlina i form av en tanke.  En tröst att greppa tag i när allt kändes jobbigt.

Nu finns inget paradis kvar. Inget hopp, inget ljus, och ingen utopi. Ingen hjälp. Nu är jorden trång och ond. Vi kommer inte undan någonstans. Har ingen plats att fly till. Vi är fast på den här mörka lilla bollen, och ingen hör våra skrik.

Vet inte om ni sett filmsnutten som florerar överallt nu? En 17-årig irakisk flicka, som vanhelgat familjen på något för oss trivialt sätt, och stenas till döds av en lynchmob på hundratals män, samtidigt som det filmas hej vilt med mobiltelefonkamerer? Om inte, gör inte det..

Orkar egentligen inte skriva om det här. Kan inte tänka riktigt klart i dag. Hade jag sett den här filmen för tio år sedan hade jag varit knäckt, ledsen, och fylld med hat i dagar. Veckor. Nu, ingenting. Världen är så full med vidrigheter att min lilla skalle inte kan ta in mer ondska.

Nu drar jag bara en djup suck och klickar ner filmsnutten. Men inne i min uppgivna suck döljer sig en önskan av att personligen få utrota alla folkslag tillåter sånt här. Oavsett om det är med uppbackning av lagen, gud, eller kultur. Alla som tycker att det är ett trevligt lördagsnöje att mosa tonårsflickor med betongblock har förbrukat sin rätt att existera. Det finns inte någon som helst anledning att låta dem fortsätta föröka sig och sprida sin ondska längre. Ingenting gott kommer från dessa människor. Dö!. Dö era vidriga satans lågliv! Mänsklighetens bottenskrap. Empatilösa inavlade missfoster. Varför ska ni finnas? Vad finns det för anledning att låta er hålla på som ni gör?  ...suck...

När jag såg klippet på facebook så var jag ju naturligtvis tvungen att spela djävulens advokat. Varför vet jag inte. För att jag är jag antar jag. Det är väl någon klämskada från förlossningen. Min första kommentar var enkla: "Vad hade hon gjort?", vilket jag iofs tyckte var en relevant fråga. Och det var som att kasta bensin på eld. "Det spelar väl fan ingen roll!" Jo, sa jag då, om hon gått omkring och snittat upp ansikten på dagisbarn så är hon värd den där behandlingen, även om just det scenariot var ganska otroligt. Men det tyckte ingen, då skulle hon haft vård, och det finns ingen som förtjänar att bli mosad med stenar inför en lynchmob. Jo, sa jag, jag vet massor som förtjänar det. Till att börja med alla som står runt henne, och då verkade ett par av dem stanna upp och vackla i tanken. (t.o.m Qrs? Hehe. Om än dock på skämt:) Så här i efterhand kanske det var bra att jag inte skrev det första som kom upp i skallen. "Oj, hon måste ha gjort något väldigt dumt".

Sen, med tanke på att rubriken över klippet var "Vill vi verkligen ha sånna här i Sverige" eller nåt liknande, så undrade jag vilka det var som utförde den hemska handlingen, och ingen svarar. Ingen vet. Ingen bryr sig. Alla hatar, men inte en enda av dem verkade veta vilka de hatade. Hade någon av dem haft lite balle och stå för sina åsikter så hade de svarat ärligt att det inte spelar nån roll vilka det var, för de hatar alla jävla svartskallar lika mycket, ..förutom Josef nere på Pizzan, Fahad och Pedro från klassen, och den adopterade flickan på jobbet, och Mohamed och Nikos som hjälper till att laga bilen, och..! Det hade i allafall varit ett ärligt svar.

De tog för givet att det var de hemska muslimerna som utförde ett hedersmord, vilket det också visade sig vara, men grejen var att de inte hade en jävla aning. Och det retar mig lite. Hedersrelaterat våld/mord förekommer även inom kristendomen, och har inte det minsta att göra med vilken religion man tillhör. Det har med små outvecklade hjärnor och för stora egon att göra.

Debatten om rökförbud på offentliga platser är i hetluften. Jag är kluven. Jag vill gärna påstå att jag är emot förbud av alla slag. Tanken på att det ska finnas en liten grupp som har makten att bestämma vad andra får, eller inte får göra är motbjudande och äcklar mig. Och det gäller allt! Jag drömmer om en värld där människor är fria, både i kropp och själ, och själva ska få styra och ställa över sina liv. En utopi.

Men när det gäller droger, alkohol, rökning med mera, så är frågan om det verkligen är ett helt eget val för unga människor, eller om det är så att de blir lurade av de feta isterbukarna i pengamaskinen.

Btw, en liten parentes. Har ni sett de senaste dagarnas löpsedlar? Det påstås ha upptäckts spår av arsenik, musbajs, och andra växter än tobak i smuggelcigaretter? Usch då. Från och med nu ska jag bara köpa svenska cigaretter fast de är belagda med en enorm och omotiverad skatt. Kosta vad det kosta vill... eller? NOP! Det är garanterat bara ett rykte spridet av Svenska staten/Svenska tobaksindustrin i ett desperat försök att stoppa smuggelförsäljningen.  Ett par mail till de stora kvällstidningarna är ett billigt sätt att få tillbaka något av miljonerna som runnit mellan deras feta fingrar. Skatterna måste in till vilket pris som helst!

Men hur som helst. Tillbaka till ämnet. Finns det något positivt med att röka? Ja. Det ger en skön känsla av lugn vid stressade situationer. Underbart efter maten, med kaffet, tillsammans med den porlande gyllene ölen, efter sex, o.s.v. Dessutom mår man väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt om man försöker sluta. Aggressivitet, och/eller depressioner med tillhörande självmordstankar är inte ovanligt. Alltså är det ibland positivt att röka..

MEN endast om du redan fastnat i skiten. Är man inte redan rökare så finns det ingenting positivt med att börja. Så därför är jag, krigaren för den fria viljan, FÖR rökförbudet på offentliga platser. Det är inte optimalt, men ett bra och genomförbart alternativ att rädda några av alla de undomar som annars skulle blivit slav under nikotinet.

Egentligen tycker jag alltså inte att rökning ska förbjudas, men jag tycker att det borde var förbjudet att tillverka cigaretter för försäljning. Låt folk röka om de vill, men låt dem odla sin egen tobak för eget bruk, och inför dödsstraff för folk som försöker tjäna pengar på folks missbruk! Det samma gäller cannabis.

Och jag orkar egentligen inte gå in på alkoholparallellen. Den brukar alltid komma som ett brev på posten i debatter av detta slag. Jag personligen ser inte likheten. Jag både röker och dricker, men jag ser det negativa med mitt nikotinberoende, och det positiva med mitt alkoholintag. Men den dag jag blir slav under spriten på samma sätt som jag idag är under tobaken, då kanske jag ändrar uppfattning.

Oj. Långt inlägg. Nu ska det bli smaskens med lite kaffe och en cigg.

Cheers/
B