Bastardo

Kött är väl ett äckligt ord? När jag var en liten parvel hängde jag och mina polare ofta på soptippen. I smyg. Om någon såg oss kissade vi på oss lite, för vi var övertygade om att vi skulle åka i fängelse om de tog oss. Varför hängde vi där då, undrar ni nu. Ja inte för att vi var lodisar, utan för att vi gillade porrtidningar. Och det fanns det gott om. Jag släpade hem drösvis med jordiga p-frallor, kartongvis, och gömde på finurliga ställen i rummet så att inte mor skulle hitta dem när hon städade. Som under sängen. Haha, fiffigt... Det var ett litet sidospår. Men i alla fall...

Det jag kom att tänka på var att det fanns mängder med fekalier på soptippen. Människoskit i stora lass. Förbannat otrevligt. Minns hur jag en gång släpade hem en cykel. Den var sned, vind och vacker. Problemet var att styret saknade handtag, så hela röret var fylld med bajs. Finurlig som jag var tog jag då vår vattenslang som hängde utanför garaget och mosade in den i styret och sköljde rent. Som ett lavemang sprutade avföringen ut på andra sidan. Magiskt och enkelt. Cykeln blev som ny. Allt var frid och fröjd.. tills min far en het sommardag fick för sig att dricka vatten direkt úr slangen. Haha, ja jävlar som han spottade och fräste medan han jagade lilla Basse varv efter varv runt huset. Ops, sorry, snöade iväg på ett sidospår igen. Men i alla fall...

Det jag skulle komma fram till som sagt var det att jag har en bekant, eller snarare en vän till en vän, som håller på med ett könsbyte. Han ska bli hon. Det som då slog mig igår när jag tänkte på detta var: Var slänger de den avklippta penisen? Och var slängs alla andra kasserade människodelar, som aborterade foster, avslitna fingrar från busfabrikens bollhav, amputerade ben m.m. Slängs de på vanliga soptippen så att dagens runksugna smågrabbar måste klafsa omkring i köttsörjan på sin jakt efter kärlek, eller finns det en speciell avdumpningsplats bara för människokött? Blir det kattmat kanske, eller bränns det upp på krematoriet?

Inte vet jag, inte vet jag. Men jag ska fortsätta min jakt på sanningen om den avklippta penisen! Det jag däremot vet är att om jag någon gång skulle få för mig att byta kön så skulle jag stoppa upp min kuk, sätta den på en träplatta och hänga upp den på väggen. Som minne. Eller klädhängare.

Universum. Oändligt. Evigt. I både tid och rum. Det är stort. Vårt universum har sett små planeter, likt vårt kära lilla jordklot, poppa upp och försvinna fler gånger än Linda Rosings livmoderstapp sett ett ollon. I vår galax finns flera hundra miljarder stjärnor. Ofattbart.  FLERA HUNDRA MILJARDER! Sug på den, Mandrill! Men inte nog med det. Det finns flera hundra miljarder galaxer till...

Svårt att ta in? Jo fy fan. Men låt mig försöka förklara, även om det blir en enorm underdrift: Vi jämför universum med en säng. En enda säng av världens alla miljarder existerande sängar. I den här lilla sängen bor det miljarder kvalster. Det ena kvalstret har en vagel i ögat. På den vageln sitter en liten mikroskopisk bakterie. Där bor vi. Bakterien Jorden.

Vi är inte ens en fis i rymden. Procentuellt finns vi inte. Sätt nu det i perspektiv till alla "viktiga" saker du bara "måste" göra. Typ plocka ut ur diskmaskinen... Och ni som brinner för mänskligheten, ni som kämpar för/emot regnskogsskövling, rösträtt, burka, valjakt, jämnställdhet, rökfritt på krogen, kvinnomisshandel, sandade trottoarer, skärpta straffskalor, arbetslöshet, kollektivavtal. o.s.v...

... viktigt.... Verkligen...


Helvete. Jag ska inte tänka på sånt här :(








"Men gud skapade.... "   Dont even go there!

Facebook och twitter. Jag hatar dem eftersom de så rått och osminkat visar upp hur förbannat ihåliga alla människor är egentligen. Inklusive mig själv. Mystiken runt allas privatliv är borta. Avglamoriserat. Den tomma tråkiga sanningen är blottad. Alla sitter i exakt samma miserabla sits, oavsett om det rör sig om pizzabagare eller filmstjärnor. Ond bråd vardag. Folk verkade smartare förr när man inte matades med idiotin 24-7.

Jag anade en irritation hos Qrs härom veckan, angående alla simultana statusuppateringar på facebook så fort det blir en liten skiftning i vår väderlek. Som att alla började prata om våren så fort det blev en plusgrad i början av februari. Och när den bitande kylan kom tillbaka skrev han något liknande: "Där fick alla ni som hävdar att våren närmar sig. Inse förhelvete att det är vinter!"

Jag förstår hans point mycket väl, man tröttnar fort på att läsa samma sak hos hundratals olika individer som tror att just deras observation är unik. Men en annan sak som slog mig just då var att visst är det väl så att den närmar sig? Våren alltså? Och att även sommaren, hösten, och nästa vinter närmar sig. Tiden står ju aldrig stilla när man väl befinner sig inne i ekorrhjulet, även om det kanske känns som att den gör det just nu.


Snöade iväg lite igen.  Men hur som helst tänkte jag på den tankegång Qrs facebookstatus ledde in mig på, när jag halkade över denna väldigt intressanta frågeställning (om än ställd för att försöka vara rolig utan att lyckas) med tillhörande intressanta svar på SJs hemsida:



Närmar oss Stockholm?

Hej lokföraren!
När man kommer med tåg söderifrån till Stockholm C brukar det vara ett utrop ungefär vid Årsta Holmar att ”vi närmar oss nu Stockholms Central”. Om jag steg på i Malmö har jag väl närmat mig Stockholms C de senaste 4,5 timmarna?
Anders Blaxhult
Stockholm

Hej Anders

Vilket korrekt och roligt iakttagande. Hårddrar man tanken så närmar du dig även Malmö om du fortsätter ”en bit till” runt jorden. Under resans gång har vi också närmat oss den oundvikliga döden. Men det ropar vi inte ut. Även om det är en helt korrekt uppgift.
Med vänliga hälsningar Peter

(Källa http://www.sj.se/sj/jsp/polopoly.jsp?d=19051&a=156043&l=sv&intcmp=1156043 )






Sov gott/
B

Minns ni hur man längtade efter att det där första mjuka snöfallet mysigt skulle lägga sig som ett pudertäcke av ren vit tomtekärlek över vårt vackra land? Nej, inte jag heller. I år försvann julstämningen innan den kom. Ersattes av långa helvetesmånader med skitiga snöberg, frostskador, parkeringsproblem, dyra elräkningar, och hopplöshet. Mental istid.

Aldrig någonsin innan har jag längtat så mycket efter våren som jag gör i år. Att få se Sverige vakna. Att få se uteserveringar poppa upp i varje hörn och erbjuda harmoni och porlande fatöl.

Långt långt där inne i mitt kalla lilla mössbeklädda huvud ligger en isklump och skramlar. En inkapslad känsla. Den är totalt genomfrusen och knappt längre vid liv. Det är känslan av den första magiska sommarkvällen på semestern. Att bara få sitta där i kvällssolen med en pilsner i handen, stirra ut i intet och låta alla krav och måsten rinna av. Låta alkoholen sprida sitt läkande lugn. Nollställa skallen och njuta till fullo av att inte behöva göra någonting.

Den här vintern har varit så fruktansvärt lång och elak. Och fast jag vet att det går åt rätt håll så ser jag ingen som helst ljusning någonstans. Psykisk och fysisk tortyr när den är som värst. Jag hatar det här pisslandet så mycket just nu. Det är fan inget roligt längre. Den här vintern suger så hårt.

Då äter Svensson Tacos. Whats the deal med Tacos?
Vanlig jävla mat.. fast man får sätta ihop den själv.

Det måste hända något nu. NU! Jag har fastnat i vinkelvolten. Lever i en svenssonklicheé: "En fast anställning ger ekonomisk trygghet, vilket i sig leder till en harmonisk tillvaro, och ett äh...drägligt liv" Fegt! Fegt som fan, det är vad det är. Jag är ju uppenbart inte nöjd med det här, men gör inget åt det. Månad efter månad, år efter år. Vänder på slantarna för att försöka leva, och blir kallsvettig varje gång bilskatten dimper ner i brevlådan. Ska man behöva ha det så här?

Jag har ju ingen annan än mig själv att skylla, för jag gör ju ingenting åt det. Långt därinne lever en liten låga, en tro att det kommer förändra sig automatiskt. Som att en liten farbror ska komma förbi med en skottkärra full med pengar. "Hej Bastardo, jo, jag hade 200 kilo sedlar över, och jag orkar inte släpa på dem mer så jag tömmer dem här på din garageuppfart"

Jag vill vidare. Nu känns det som att måttet är rågat. Man kan inte vinna om man inte spelar. Nu skulle jag kunna ta ett syrianhopp in i vilket idiotprojekt som helst. Det är bara människor som vågar som kommer upp. De orädda. De utan spärrar. Och även om de ofta faller pladask så har de ändå försökt. Oftast reser de sig och försöker igen. Själv är jag en feg ryggadslös krake. Ligger förevigt och skvalpar i vattenbrynet. Drunknar i och för sig inte,  men kommer heller aldrig upp med hela kroppen över ytan.

Jag behöver er hjälp. Ska ha de stora pengarna inom en 10-årsperiod. Vi pratar ekonomiskt oberoende. Hoppa över knark och rån, det är för hög straffskala. Jag är helt seriöst nu. Vad kan man hitta på? Det behöver inte vara lätt och snabbt, jag kan gärna jobba hårt för det. Låt tanken vandra fritt nu, det kan löna sig. När jag blivit Bill Gates-rik kommer ett litet livsavgörande konsultarvode till de som hjälpt mig till toppen. Skriv nu, det första som poppar upp i skallen. Tänk vad besvikna ni skulle bli om jag blev rik på just er idé och ni var för lata för att skriva en ynka liten kommentar. Jag glömmer er aldrig, och ni kommer inte bli besvikna!


Don't be fooled by the rocks that I got
I'm still, I'm still Basse from the block
Used to have a little, now I have a lot
No matter where I go, I always remember you from the blog.

Någon gång per år brukar jag och Sharpman sätta oss i bilen och bege oss ut på en planlös nostalgitripp. Åka runt och tyst spana in alla ställen och miljöer vi hängde på som snorisar. Skolorna, badplatserna, fritidsgårdarna, m.m. Inhysa minnen av miljöer från förr. Framförallt dofter. Att komma in i sin gamla högstadieskola och känna den så välbekanta lukten är som att få ett slag i bakhuvudet. Minnen man inte visste fanns dyker upp, och de är så tydliga att man nästan kan ta på dem. Mäktig känsla.

Nostalgi är en avart av sorg. En typ av saknad. Det fantastiska med sorg och saknad är att de ger en helt unik form av dyster tillfredställelse. En ledsen glädje. Att  kunna försätta sig i detta magiska tillstånd, att kunna sväva tillbaka i tiden, är bland det bästa jag vet. Men tyvärr kan man inte göra det för ofta, för då försvinner känslan..

Jag har gjort misstaget att flytta till ett område där massor av mina barndomsminnen fanns, och det har förstört nostalgin. Platser jag förr förknippade med oförstörd ungdom, lek och glädje, förknippas nu med vuxenskit. Jag har förstört känslan. Den suddades sakta bort och försvann för alltid.

Ett annat exempel på förstörda minnen är glassen Tip Top. Fan vad jag älskade den glassen, och som jag saknade den när den försvann. Jag önskade så mycket att den skulle komma tillbaka. Och så gjorde den det.. Nu är det bara en vanlig glassjävel.

Så få inte för dig saker som att köpa tillbaka ditt barndomshem, eller bli tillsammans med någon highschool sweetheart på äldre dar. Framförallt, adda inte dina gamla klasskompisar på facebook. Minnena av hur de var och såg ut tynar bort när du ser deras tragiskt rynkiga nior.

Kontenta: Njut av att kunna sakna. Låt minnen vara minnen. Besök dem i bland, men inte för ofta, för då byts de ut mot nya.

Härom veckan vaknade jag med en varm mun runt min sovande kuk. Märklig känsla. Just vid tillfället var det svårt att greppa om det verkligen skedde eller om det var en fantasi producerad av en avdomnad hjärna. Men hon kunde sin sak. Läppar och tunga, tempo och kåtblick i perfekt symbios. Fast jag bara var fysiskt närvarande växte den sig stor och hård av hennes behandling. Jag stönade högt medan hon munknullade mig exakt så snabbt och intensivt som hon vet att jag älskar. Precis när jag kände att jag inte kunde hålla tillbaka mer så slutade hon, mötte min blick, slickade sig runt munnen och log mot mig. -Bitch, tänkte jag och mosade ner huvudet i kudden igen för att få fortsätta tryna bort. Men innan jag hann somna på riktigt satte hon sig över mig, varm och naken, tog ett fast grepp runt skaftet och placerade mig rätt. Långt där borta i dimman hörde jag henne gny medan hon smekte sig själv med min nu stenhårda pulserande kuk. Jag kände värmen och fukten från hennes kön redan innan hon lät ollonet pressas in och sakta började glida ner runt det massiva skaftet. Så underbart trångt. Centimeter för centimeter gled den in, sakta, ända tills hon nådde botten. Hela vägen. Så djupt att njutningen förenades med smärta. Hon väntade där ett par sekunder innan hon började röra sig i cirklar. Först små, knappt noterbart, men sedan större och större, tills hon red mig helt galet. Hårt och vilt. Brutalt.  Hon skrek okontrollerat rakt ut, som om Maran själv red mig. Och fast jag var halvvägs inne i en pingismatch med drömfåren så lät jag det ske.  

Jag insåg det inte då, men kom på nu en vecka efteråt att jag nog egentligen inte ville ha sex just den natten. Så jag sitter här, as we speak, och försöker formulera en polisanmälan angående våldtäkten. Jag får väl ta hand om barnen själv i två-tre år medan hon sitter på Hinseberg, men jag tycker det är ett skäligt straff, helt enligt Svea rikes brottsbalk. Visst, vår ekonomi, vårt sociala nätvärk och speciellt barnen kommer ju få lida. Ja hela livet är ju förstört, men rätt ska vara rätt!

Nej, ärligt... Det har varit ett jävla snack om vad som klassificeras som sexuellt utnyttjande och/eller våldtäkt.
*Att ha sex med någon som till början sover.
*Någon som inte uttryckligen sagt: "Ja, du får föra in penis i mig. Inte nu, inte nu, men ...NU!"
*Att försöka ha analsex utan att fått ett muntligt: "Ja, det går bra att Herrn börja mjuka upp röven inför penetrering".
*Att inte tvärt dra sig ur, mitt i ett halvjuck, om damen ifråga ångrar sig mitt under pågående samlag.
Angående den sista punkten vill jag gärna lägga in en liten parentes: Flickor, om ni inte vill ligga med snubben, låt honom inte stoppa in den från första början, ok? Ett litet gratistips. Slit det med hälsan.

Ska man behöva ha ett möte innan kopulering? - Du, 21:03 tänkte jag låta hånglet övergå till petting och klämma dig lite på tutten, ok? Sen vaginal penetrering 21:10, och 21:25 tänkte jag hoppa upp en nivå till tvåan, känns det här schemat okej för dig älskling, eller är det något du vill ändra på? Bra, då behöver jag bara en underskrift här, här, här och här, tack!

Jag som hade fått för mig att sex kommer helt naturligt genom underförstått samtycke, och att man säger ifrån om det inte passar. Visst, har man sagt ifrån och någon inte accepterar det är det en annan femma. Men nu kan man åka dit för våldtäkt fast partnern spelat med, bara för att hon "tänkte" att hon inte ville. Och inte kan man fråga om hon vill innan heller, för då blir man anmäld för sexuella trakasserier. Moment 22.

 Nej urk, den gamla klassiska runken är fan underskattad.

Det finns ingen lycka, bara lyckliga stunder" -Peter LeMarc


Jag ställde frågan på facebook och fick blandade svar. Tycker Classes svar var helt genialt. Han tog orden ur min mun: "Kolla ut genom fönstret. Du ser en ny jävla istid och ett samhälle med viss "förbättringspotential" Så gissa..."


Lycka... Lurigt. Visst, jag känner lycka flera gånger per dag, oftast på grund av att jag har privilegiet att få mötas av ren äkta kärlek. Men det är endast i korta intervaller, för om man mår för bra får man alltid en pungspark av verkligheten. Som ett brev på posten. Frågan är om de goda stunderna väger upp mot allt jävla skit, alla tvång man utsätts för dagligen. Som att tillbringa 80% av barnens vakna tid åt ett arbete som man endast har för att kunna ställa mat på bordet åt dem de resterande 20%. Och allt annat helvete man måste göra för att överleva dras naturligtvis av från barnens procent, vilket innebär att man endast får någon ynka procent kvar av sitt liv att verkligen leva på.

Jag önskar att jag kunde kalla mig lycklig bara för att jag står ut med livet, men det kan jag inte utan att ljuga. Det känns som att jag hela tiden går och väntar på något, att jag är på väg någonstans utan att ha en aning om vart. Man intalar sig själv att det här bara är ett tillfälligt state of mind, att det bara är att hålla käften och vänta ut lidandet, bara gneta på, hålla andan, så löser sig allt när man genom automatik kommer till nästa nivå. Visst, vi är alla på väg vidare, men knappast till något bättre. Endast fuktig jord och evigt mörker.

När jag ställde frågan på facebook fick jag många svar som menade på att man ska ta vara på de små glädjeämnena, och vara tacksam för att man har det bra när det finns så mycket lidande i världen. Visst, det finns de som har det värre, och naturligtvis är jag tacksam för att jag och de jag älskar mår "bra" och att vi bor i ett land utan större problem. Men gör det mig lycklig? Nej. Jag blir inte lyckligare över min egen situation för att jag hör att folk har det sämre. Ju mer upplyst jag blir om allt helvete i världen, och ju mer sobert jag lever, desto mer uppgivet och meninglöst känns livet.

Små lyckor möter nog de flesta varje dag, men det finns bara två sorters längre lycka, en falsk och en äkta. Den falska är den vi använder oss av för att orka leva, och den framkallas genom att förneka verkligheten, antingen via okunskap, eller genom berusning. Se er omkring, det är bara idioterna och fyllona som skrattar.

För att känna den genuina lyckan tror jag att man behöver ha befunnit sig på botten och tagit sig upp igen. Lärt sig uppskatta det vi andra tar förgivet. Typ livet.

"Ta ett liv, ta en snickers, ta Kate Moss! Gör vad fan du vill!" 

Dessa visdomsord, som jag otippat blev påmind om, är den gamle Bastardos. Meningen med citatet är att man inte ska förnedra sig själv genom att lojalt traska omkring i livet kuvad av samhället och/eller omgivningen om kontentan är att man mår dåligt. Livet är för kort för att spendera sin dyrbara tid till att bara känna missnöje. Jävligt bright kille det där måste jag säga. Men att leva som jag lär? Inte lika lätt.

Sista månaden har jag varit på riktigt risigt humör. Har svårt att finna glädje med något. Jag sitter utanpå min egen sfär och noterar mig själv i tredje person. Och hur illa jag än tycker om personen jag ser där inne så är jag maktlös att förändra honom. Inser nu att jag springer med stormsteg rakt mot betongväggen. Ett massivt tryck över bröstet väckte mig. Hög tid att dra i nödbromsen. Vad var det som hände då, för nån månad sen, som utlöste detta tillstånd? Jo, jag slutade skriva. Stängde ventilen och lät all skit svälla inom mig. Att jag inte förstått sambandet är ju ett under.

Så länge ingen annan bryr sig om mina önskemål, och kan tänka sig att offra något för mig, så kommer jag inte ha dåligt samvete för att jag skriver. Jag har hållit andan i över en månad nu. Nu får det fan räcka.

Nu skulle jag kunna skrivit en Arnoldklassiker: "I'm back!" *fade to black*, men det hade varit lite fjantigt. Hade jag haft en co-writer från elfenbenskusten hade jag kunna avslutat med ett citat från Dödligt vapen: "We're back, we're bad. You're black, I'm mad!"

..men nu är jag ju ensam, och jag är nog inte ens tillbaka på riktigt. Men från och med nu tänker jag skriva om jag känner att jag måste.


God fortsättning förresten.

Regards
B

...men kan inte låta bli! Skrivkåt som en full tax. Det är fan fullt strax. Nu måste jag tömmas, om jag så ska öppnas med bultsax.


Jag har nu varit död i 20 dagar. Besöksstatistiken ligger ändå efter så här lång tid på runt 150-200 unika om dagen. Vad gör ni här? Luktar på liket?

Denna hunger. Detta skrivsug. Så starkt att jag snart äter mitt eget kött. Uttryckslösheten maler sönder mig inifrån. Intellektet talar i tungor och tynar sakta bort. Så svagt nu. Knappt noterbart. Jag hör fortfarande ekot, men kan inte greppa det.

Desperationen sjunger grått och monotont sin snöslaskiga vaggvisa. Lockar mig ner i ideet. Men jag vill inte falla i dvala nu. Kan inte. Helt omöjligt när saknaden biter mig hårt, och de röda såren lyser upp de sönderklösta väggarna i min cell. Skinnet spänner runt min själ som en gasfylld tältduk. Jag är överfull av ingenting. Endast den ruttna vidriga stanken av tomhet bevisar att jag överhuvud taget existerar.

I mitt sökande efter alternativa uttrycksmedier försökte jag skriva musik. Den första blev en glad liten bit. "The courage to die". Finns även en akustisk demoinspelning, med gura och "sång", men jag tror jag hoppar den. Även ett spöke måste känna sina begränsningar.


All those faces down below
Living corpses lined up in malls
Road kill souls. No urge to cure
Gods recreation, a brain washed foam
     
All those stars up in the sky
looks down at shells with empty eyes
Shades of gray, chained to a lie
Oh God, give them the courage to die. 
  
All those faces down below
A coward crowd, so dull and hollow
I repress the rain, pull up my hood
and pass'em by in standby mode

All those stars up in the sky
they turn around and say goodbye
They´ve seen the enough, and so have I
My heart is numb and my eyes are dry

Cause I´ve seen a world so insecure
A sold out breed. The age of whores
God, have mercy on their souls
and give them the courage to die


Förlåt She - Älskar dig/
The ghost of B

Tillbringa en förmiddag på valfritt djursjukhus. Det har jag gjort i dag. En jämn ström tuttigulliga, empatiexhalterade och hoppfulla djurägare, med sina luddiga småkrassliga vänner klev in genom dörrarna till undersökningsrummen. Allt medan en lika jämn ström rödgråtna stackare klev ut på andra sidan, ensamma för att deras älsklingar blivit diagnoserade Killed by death helt utan noterbar förvarning. "Men.. hon var ju bara lite snuvig..?" Jobbig bilresa hem till barnen?

Det sjukaste jag hörde var en kvinna som kom in till sin älskade hankatt som låg på uppvaket efter kastrering. Kvinnan: Nämen, se så sött han sover :) Veterinären: Sover? Nej han är borta nu. I ett rum bredvid låg den katt som skulle ha avlivats, fortfarande dödssjuk, men högst levande, och utan pungkulor. Härlig tabbe doktorn! Haha.

En av alla tusen grejer jag hann tänka på under mina timmar i väntrummet var hur lätt vi ser på livet när det gäller andra varelser än människor. Argumenten mot dödshjälp gäller inte alls i djurens värld. Tänk dig scenariot:

Läkaren till barn och barnbarn runt mormor som brutit lårbenshalsen: "Hon lider, visst går det kanske att fixa, men det är inte säkert att det blir bra, och det blir jävligt dyrt. Det humanaste är att avliva henne på rot"




Spike och Tila (med nytt gips, för tredje gången på en vecka)

Visst var livet ganska bra nu? Jo jo, visst. Absolut! Men det ena leder tydligen till det andra för det var någonting fattades. Det fanns ett stort tomrum. Han stod länge ute på den frostbeklädda gräsmattan och stirrade upp på fullmånen, medans hunden rastade sig själv i det svaga ljuset från den stjärnklara höstnatten.

Plötsligt uppenbarade sig problemet: Han fick inte längre någon kärlek! Ingen mänsklig värme. Inga komplimanger eller subtila notiser om att han är omtyckt eller behövd överhuvudtaget. Han har blivit en meningslös inventarie i sin kvinnas liv. Inte ens den grundläggande faktorn som alltid varit en röd tråd genom hela deras gemensamma tid, sex, existerade längre. Förutom när de mosade på varandra i en fumlig undertäcketsnabbis, för att de halvsovande drömt något som råkat väcka den sista slumrande strimman sexuellt begär som fortfarande inte dött ut, eller transformerats till ren impotent-frigid platoni. Så kan det gå, tänkte han, visslade till sig hunden och gick in i värmen. Ännu en nedtrappningfas. Ett steg närmare döden...

Jag tror att Den vise var närmare sanningen än han förstod, när han med ett elakt flin levererade sin lilla mocking-kommentar "Regrediera och allt fixar sig ;)".

Vad är det egentligen vi stävar efter? Vi antar att vi söker lycka. Låter ju enkelt. Men vad är lycka då? Pengar, makt, intelligens? Jag försökte dra mig till minnes när jag senast såg en lycklig människa. Lättare sagt än gjort. Inte verkar det vara de rika och vackra. Inte heller de riktigt smarta. De enda jag kan tänka mig är väldigt unga barn, och möjligtvis onyktra eller påtända vuxna. Vanliga vuxna människor utan påverkan av stimulantia ser väldigt sällan riktigt lyckliga ut.

Men sen kom jag på det! Senast i går på ICA. Det var nog den lyckligaste människan jag någonsin sett, och han smittade Milla och mig med sin problemlösa underbara utstålning. Precis så vill jag vara. Jag vill känna exakt den glädje som han spred till alla i mataffären. Jag vill vara han. Han var utvecklingsstörd. Downs syndrom. En betydligt gravare variant än Ica-jerry. Så Qusebuse, ja, du har nog fan rätt: Regrediera, och allt fixar sig!




Mats Melin alias Jerry i ICA-reklamen. Bilden är lånad från Expressens hemsida

Kan du rädda mig? Lyft upp mig, bort från vuxenvärlden, bort från allt ansvar. Bort från hundar, ungar och räkningar. Bort från väckarklockor, arbetsuppgifter och myndigheter. Krama mig, le mot mig och nyp mig i kinderna. Mata mig. Ta av mig naken, skala av mitt smutsiga stela hölje, tvätta mig ren, och sätt på mig en varm mjuk bomullspyjamas. Ge mig en puss i pannan och säg att du alltid ska ta hand om mig. Att jag aldrig någonsin behöver vara rädd och aldrig mer behöver oroa mig för något. Bädda ner mig i en luddig vadderad åkpåse. Vagga mig till söms och kör mig här ifrån.  Snälla, gör det och jag kommer älska dig kravlöst resten av mitt liv.

De är här nu. Både den fysiska och den mentala istiden kom traskande i natt, hand i hand. Ett skräckteam. Fryser effektivt in alla känslor i massiva isblock. Kropp och själ. Glädjen och livslusten stannar upp, täcks av frost och ett tjockt lager snö. Blodet knakar i ådrorna och Spike och jag kryper tätt intill varann, delar värmen för att försöka överleva ännu en morgon i landet som gud glömde. Tomma frostskadade blickar möter oss i varje gathörn.  Nu dör Sverige i fem månader. R.I.P, jävla fittland.

Vidriga parasiter. Jävla pack. Jag utsöndrar ett hat mot dem, som är så starkt att tapeterna krullar sig. Jag tål dem inte, och de tål inte mig. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. 

De kommer hit och utnyttjar alla förmåner. Försöker ta mina pengar, bostäder, arbeten och kvinnor. Tränger sig före. Helt empatilösa. Visar upp sig i sitt bling-bling och sina nya fina bilar. Tar över. Bestämmer. Verkar tro att de äger världen. Poppar upp som svampar var jag än vänder mig.

Och kolla på asen, hur ser dom ut? Inavel hela bunten. En invasion av skenheliga förvridna illaluktande missfoster och översminkade horor med äckliga små kräk till avkommor. Till råga på allt försöker de prata med mig, ge mig order. Fast vi pratar samma språk så pratar vi inte samma språk. Förstår inte ett ord av vad de säger. Vill inte förstå. Bryr mig inte om vad de vill. 

Karikatyrer av ap-DNAt. Evolutionen som skämtar, eller ett experiment som gick fruktansvärt fel? Spelar ingen roll. Det har redan gått över styr. Nej, en stor jävla massgrav är den enda lösningen nu. Rada upp snyltarna vid avgrunden, kvinnor och barn först, sen puff-puff-puff, en kula i nacken på var och en och knuff ner i gropen.

Vilka då?

Allihop!

Vilka alla?

Hela jävla människosläktet såklart!


Regards/
The beast in me

Är det så att himlen alltid är stjärnklar och vacker på hösten? Jag har i alla fall stått på min egen (!) tomt varje natt i en vecka nu, pissat på gräsmattan, med en cigg i mungipan, kuken i handen, stirrat rakt upp i rymden, och fascinerats av alla miljoner stjärnor som lyser så starkt där ute. Jag faller i trans, försvinner ut i fantasin och njuter av lugnet. Förstå att jordklotet är ett litet gruskorn i universum. Inte ens det, högst en liten dammpartikel. Vi föds och dör och ingen jävel där ute bryr sig. Inte ens om vi skriker oss blåa i ansiktet.

Våra små menlösa liv och vardagsproblem är så triviala i sammanhanget att jag inte kan hålla mig för skratt när folk påstår att det finns saker man bara måste göra. Typ gå upp kl 07.00 fast man hellre vill ligga kvar, gå till skolan eller ett arbete som framkallar ångest, betala räkningar, stanna vid stoppskyltar, inte döda någon. Vem fan bryr sig? Inte stjärnorna i alla fall.

Nej, skit i alla efterkonstruerade existensregler. Låt ingen styra och ställa över din tillvaro. Vi har bara ett kort litet liv var och snart är det slut. Slösa inte bort det på saker du inte vill göra, eller som du inte trivs med. Njut för helvete! Lev för fan, era jävla dårar!