Bastardo

Lätt! Dan Ekborg. Han har hårfäste

.

På väg till jobbet i dag så mötte jag en liten flicka. Jag åkte bil. Hon gick. Hon hade en stickad mössa, nästan helt nerdragen över ögonen, täckjacka och en lite för stor ryggsäck. Hon var väl antagligen på väg till skolan/förskolan. Anledningen till att jag reagerade var att hon gick i den smala vägrenen på en 70-väg, till synes helt ensam. Livsfarligt i mörkret bland plogbilar och långtradare. Såg ut att vara i min dotters ålder eller snäppet yngre. Uppskattningsvis 5-6 år ung. Det var något som inte stämde med bilden.. Jag noterade henne i en mikrosekund, sen var hon som bortblåst och jag fortsatte mitt eget liv.


...


"Cornelia" Där kom det. Den lilla flickan kurade ihop sig under det sköna varma täcket, spände sin lilla kropp och hoppades slippa. Men nej. Varje dag. Mammas irriterade röst från sovrummet bredvid. "COR-NEL-I-A-!" Om det inte var lördag förstås. Men hon hade inte lärt sig veckodagarna än. Hon visste vad alla hette, men inte riktigt i vilken ordning de kom. Hon tittade ut. Det var fortfarande svart och det knäppte i glasrutorna av kylan och blåsten där ute. Usch.

Hon gick snabbt upp, trippade på lätta fötter bort till mammas sovrumsdörr, öppnade den och viskade att hon var uppe, stängde den försiktigt igen så att mamma inte skulle bli arg, och smög sedan genom den tysta mörka lägenheten till toaletten. Hon borstade det ruffsiga blonda håret samtidigt som hon kissade, klädde sedan på sig kläderna som hon lagt fram igår. Hon log när hon tänkte på hur fint hon hade vikt dem den här gången. Precis som hon sett i affärerna, fast lite knöligare. De var lite skrynkliga. De var inte helt rena heller, fast hon försökt torka bort fläckarna med toalettpapper kvällen innan. Hon älskade sina byxor. De var lila med stora glitterhjärtan på låren. Hon hade fått dem av en snäll granne när hon fyllde fem år för ett litet tag sedan, och Birgitta på dagis hade sagt att de var fina. Sen dess hade Cornelia burit dem varje dag. Birgitta var bästa fröken i hela världen. Hon var snäll och luktade smultron och sockervadd.

Vägen till Parkskolan var lång. Flera miljoners miljoners mil, tänkte hon. Det gick bra när det var sommar, men nu i vintermörkret var det både otäckt och jobbigt. Den iskalla vinden bet i kinderna, som om någon kastade små spikar på henne, och hon kunde knappt se något. Hon frös jättemycket, fast hon tagit på sig sin stickade mössa, den rosa vinterjackan, och skorna med den lena vita pälsen på insidan. Enda fördelen med den stränga kylan var att de slapp vara ute och leka på dagis, när hon väl kom fram. När det var så här kallt skulle inte små barn vara ute, sa fröknarna. Det var farligt. En gång hade Birgitta sagt att den här vintern hade slagit alla rekord. Cornelia hade antagligen sett frågande ut, för Birgitta lade till "..i kallhet!" Och nu förstod hon exakt vad Fröken hade menat. Om Cornelia var extra trött, eller om vägen kändes ännu längre än vanligt brukade hon gå in och värma sig på bensinmacken. Shell låg bakom kurvan efter den långa raksträckan, och det var ungefär halvvägs till Dagis. Fast hon gick bara in i själva affären om Johanna jobbade. Om det var Ewa, eller den där sura gubben som hon inte visste namnet på, då blev det så pinsamt. För när hon bara stod där frågade de alltid vad hon ville, eller ännu värre, var mamma var. Men Johanna var snäll. Hon brukade ge Cornelia varm choklad och värmde vantarna åt henne på elementet bakom kassan. Hon frågade aldrig något. Det var varmt och skönt, och det luktade alltid så gott. Grillad korv, parfym från tankande tanter, nybakade bullar, till och med kaffet luktade gott fast hon inte alls tyckte om smaken av det. Men varm choklad älskade hon allt med: Lukten, smaken, att värma de frusna händerna runt muggen. Cornelia brukade önska att Johanna hade varit hennes mamma istället för riktiga mamma. Då hade hon kunnat sitta på Shell hela dagarna, ätit lussekatter, och aldrig behövt frysa mer. Fast så fort hon tänkt så så skämdes hon och fick dåligt samvete.

Ibland fick hon skjuts på morgonen, precis som att allt var som förr, när allt var bra och Pappa bodde hemma. Det var de dagar Mamma hade fått låna farbror Jans bil för att hon skulle in till stan och hämta pengar. Och fast röken från mammas cigaretter höll på att kväva henne i baksätet så var det ändå betydligt bättre än att behöva gå hela vägen. "Miljoners miljoners mil" i bil tog bara fem minuter. Det var skönt. En gång när Mamma kom för att hämta henne en eftermiddag hade Birgitta frågat hur det kom sig att Cornelia brukar komma in själv på morgonen. Mamma svarade att hon brukar släppa av Cornelia på parkeringen, precis utanför dagis ifall de hade riktigt bråttom, men att hon alltid stannade kvar och vinkade tills Cornelia gått in genom avdelningens dörr. Det var inte sant. Det hade hon aldrig gjort, fast det vågade inte Cornelia säga.

Den här morgonen var ingen bra morgon alls. Det var kolmörkt och jättekallt, massor med smutsig snö som frusit till isvallar på sidan av vägen. Och så blåste det motvind så att hon knappt kom framåt. Hon frös och såg nästan inte var hon gick. Hon drog ner mössan och kröp ner i kragen på jackan så gott det gick, men det hjälpte inte. Det gjorde ont i ansiktet, i öronen, och i fötterna. Det tog en evighet att ens komma fram till Shell. Det spelade ingen roll om så arga gubben jobbade, hon måste bara komma in och värma sig ändå. Men när hon kom upp över krönet upptäckte hon till sin fasa att bensinmackens butik var helt släckt, och det enda som lös var lamporna över bensinpumparna. Var det stängt? Paniken högg henne i bröstet och hon blev akut kissnödig.

Den lilla flickan pulsade fram och kände på entrédörren med sina stela vantar. Den var låst. Hon skrapade bort snön på rutan och försökte se om någon var där därinne, men det var helt svart. Hon gick runt byggnaden till baksidan och kände på dörren där Johanna brukade gå ut för att röka, men även den var låst. Shell hade aldrig någonsin varit stängt förut. Fast hon normalt sett nästan aldrig grät längre, så började nu stora tårar rulla nerför de rosiga kalla kinderna. På dörren hade någon tejpat upp en lapp i form av ett stort rött hjärta. Hon var inte bra på att läsa alls. Hon torkade av den snoriga näsan och tårarna på sin jackärm, samtidigt som hon tittade på hjärtat och försökte ljuda "GE-O-DE-JI-U-EL..." Hon gav upp. Det var massor med bokstäver och siffror: G-O-D-J-U-L G-O-T-T N-Y-T-T Å-R V-Ä-L-K-O-M-M-E-N Å-T-E-R Å-R 2-0-1-2". Hon förstod inte någonting. Två, noll, ett, två? Hon visste inte vad siffrorna betydde heller, men hon hoppades verkligen att de skulle öppna riktigt snart för nu orkade hon inte gå en meter längre. Hon satte sig i en snödriva bredvid personalingången väntade. Känseln i ansiktet, händerna och benen var redan borta.





P.S
Krama era barn i kväll era jävla rövhögar! Ni är allt de har!
/B

Rim 1.

Du har redan en likadan, men det här är update två
Den hänger sig aldrig, fortsätter bara att gå o gå o gå
So, go fuck yourself, eller vänta..nej..
Det är nog bättre att du lämnar den här hos mej
Då kan jag öva med din julklapp o tänja ut min ring
så att "röva" blir ful, slapp o redo för "the real thing!"


Rim 2.

Ok, kolla, du kan kalla mig Stolla,
men jag lovar att jag kan trolla
så att du kan olla ditt eget olla!






"Hörru Basse. Du utlovade hjälp med rim :o)
Jag har ett jag behöver hjälp med och du kanske kan fixa det ;o)

Jag har köpt en Clone Willy till min älskling. Skitbra att få en vibrator som en kopia av hans tycker jag. Men jag vill ha nåt fyndigt rim men det står fan stilla.
Han tjatar om att jag ska ta han i röven och det vill jag ju så klart men är inget jag brukar så jag behöver "öva" Skitbra att kunna göra det med hans kopia då och vill försöka få in det i rimmet. Hajar du?? Kanske nåt om fåret Dolly du vet.
Ja jag vet inte... snälla hjälp mig!!!

Maila mig är du snäll om du kommer på nåt smaskigt och kul :o)
Skulle vara bästa julklappen om du hjälpte mig. Grejen är att vi byter julklappar i morgon så detb är liiite brådis :o)"

/Petra

Yes,  Problemet med att socbidraget inte hann att komma innan M's luciafirande på dagis är löst. Thank God for mekonomenkrediten. Hoppas nu bara att någon mer kommer som dieseltratt så att hon slipper blir retad.

.

13de dec. 5 grader varmt och torr asfalt. Sitter i en bil på väg till vad som nu börjat kännas som min andra hemstad, Malmö. Saknar min familj och förbannar mig själv för att jag missar min lilla älsklings luciatåg. Mest för hennes skull. Man är en drängjävel utan pungkulor. Det är fan dags att säga ifrån och prioritera de man älskar. Det är ju inte direkt så att man kan få en rain check på livet.

Skåningar är ju inte riktigt som oss människor heller. Nu inför lucia och alla levande ljus har de satt upp de vanliga skyltarna ut med vägarna som varnar för bränder: glöm inte släcka ljusen! Skånska bilförare fattar då
inte att det är de levande ljusen som det varnas för, vilket i år igen resulterat i att de ligger utspridda i dikena. jag vet att det låter som ett skämt, men det är det tyvärr inte. Tragiskt.

Nu börjar batterierna i luren ta slut.

Vi hörs
/B on the road

Oroar du dig över julklappsrimmen i år igen? Gör inte det, jag hjälper dig min vän. Välkommen in i min varma julesfär, tillsammans ska vi fixa det här. Visst, vi kanske rimmar illa som en Opel och en Gallardo. Den första det är du, men den andra är Bastardo. Och jag har fler ord på lager än stadsbiblioteket. Så berätta nu: Vad gömmer sig i paketet?

..or the finger gets it !

.. Nu ska man behöva städa också, bara för att silverfiskarna råkat evolvera...

Charlie Sheen:
"Trick or Treat Cadre! Got my Halloween costume... All set!
(yeah... This really confused the kids!!)”

Världen är alltid vackrast i dvala.

Denna morgon andas marken tungt.

Färdas genom det döda landskapet. Klyver tyst den onda världen. Låter den inte svälja mig. Den kan inte. Inte så länge jag sitter i min varma sfär, inkapslad och skyddad av glas och plåt och Rix morronzoo. Spiken ligger och snarkar i baksätet, helt ovetande om hotet utanför. Om jag aldrig öppnar kan jag klara mig. Här inne är jag trygg.

18 Oktober 06:37

- Men..? De är ju så mänskliga! Hon petade lite lätt i skinnet under den enes öga med en pinne. 
- Precis som du och jag. Eller som du i allafall, skojade hon och blinkade mot sin partner, även om den första förvåningen i upptäckten var helt genuin. Och det var sant. De var otäckt mänskliga. Trots deras nästan genomskinliga hud och sura doft.
- Äh, lägg av.. Som DU möjligtvis, skrattade han, och duttade till henne så att hon vinglade till och repade upp en en centimeter lång reva i ansiktet på den finska lilla farbrorn!

God morgon tröttgökar! Rise and shine! Trollhättan, lås in era fruar och döttrar för här kommer en galet trött bastard!

“@ConanOBrien: Just reached 4 million Twitter followers. IS THIS GOOD ENOUGH FOR YOU, DAD?!??”
Twitter for iPhone • 2011-10-06 14:43