Bastardo

Mörka tider. Och då menar jag varken årstiden eller vädret. Nej, jag pratar om att Sveriges befolkning tillbringar mer tid med sina telefoner än med sina barn. Vi sitter apatiskt och stirrar på en liten skärm, och när våra barn desperat försöker få kontakt med oss svarar vi inte, eller så blir vi irriterade och fräser åt dem att sluta störa oss. Vi lägger mer tid på facebook/iphone än att lyssna på de vi älskar. Jag talar naturligtvis om mig själv, men även alla runt mig där jag observerat exakt samma syndrom, även om jag oftast fått förnekande reaktioner när jag påpekat det. Vi tror att vi ständigt är uppkopplade, men egentligen är vi ständigt nedkopplade. Det är så sjukligt destruktivt beteende att jag mår illa bara jag tänker på det.

Jag har fått nog. Jag avaktiverade mitt facebook-konto för några dagar sedan. En frihetskänsla infann sig. Fåglarna började kvittra, solens tittade fram, och små rosa enhörningar började dansa i trädgården. Som att bli utsläppt ur en bunker och äntligen kunna andas igen efter år av kvävd mörk dvala.

Men det var inte bara mitt eget förfall och barnens misär som fick mig att ta beslutet. Nej, jag pallade helt enkelt inte se skiten mer. Alla dessa bortglömda människor från förr, som jag egentligen inte känner alls längre. Herregud, det fanns en anledning till att jag glömt dem från första början. Hade jag velat höra om deras vardag, deras liv, då hade jag väl rimligtvis umgåtts med dem. Och de som jag verkligen umgås med behöver jag ju knappast läsa om på internet.


Kräkmänniskorna som fick min bägare att rinna över:


FB-martyrerna: Febriga ungar, missade spårvagnar, hosta, ont i ryggen, jobbat lååånga pass, så trött och VAB.

FB-gråterskorna: Krya, stackars, tänker på dig/er.

FB-Ortodoxa Inavlen: Gud ser allt men blundar när just jag idkar hor, häleri och dobbel.

FB-insnöade smygrasisterna: Det är muslimernas fel! De saknar medmänsklighet! Stoppa dem vid gränsen!

FB-Copycatmongona: Sönderkopierade tänkvärda gulligheter och Om-du-tänker-på-cancer-så-kopiera-uppmaningar.

FB-mammorna: Mina barn sa "Gulligt" "Smart" "Roligt" och se så extraordinärt söta de är här på en miljon foton.










Ni som kollar facebook innan ni gått upp ur sängen på morgonen. Tänk er att ni skulle ta bort ert Facebook-konto, att ni inte längre hade koll på vad Brittas karl åt till frukost. Hur skulle det kännas? Stanna upp exakt nu, titta ut genom fönstret och känn efter.

Känns det tomt? Rastlöst? Nästan en nyvaken främmande känsla? Du fingrar upp iphonen var femte minut för att göra något, men vet inte vad. Du sitter framför datorn och stirrar med död blick in i en tom skärm. Du tänker i smarta oneliners, men vet inte vad du ska göra med dem. Du fotar din katt som är extra söt i soffan, ler för dig själv och tänker att den här måste jag bara lägga ut på... ingenting. Någonting saknas dig. Och saknaden och tomheten växer, tar till slut upp alla dina tankar och all din tid. Vet du varför? Jo, för du har abstinens. Du är en knarkare!

Och du är inte ensam. Den köttsliga världen har stannat helt. Men på Internet, där lever vi. I en fantasivärld. Den skrämmande framtiden från Matrix har blivit vår verklighet, vi lämnar pöskroppen hemma och låter medvetandet sväva ut i etern. Iphone, datorer och facebook. Det är så långt ifrån hälsosamt. Fördummande och tragiskt. En så vidrig folksjukdom. Vi har skapat ett helt onödigt beroende, parallellt med våra riktiga liv som bokstavligt talat rinner iväg mellan våra frenetiskt knappande zombiefingrar. Facebook är inte till för vuxna människor, det är till för kidsen på högstadiet! Inga andra! Allt annat är fruktansvärt patetiskt.


Och en grej till, lyssna noga! 


...


Hör ni?

...


Livet kallar på er!


Fimpa fejjan NU!

(Om du tycker som jag, kopiera detta och sätt det i din statusrad!)