Bastardo

Drar mig undan mer och mer. Bort från allt. Från de smittade dockorna och deras skeva vanföreställningar. Alla självbelåtna trasiga inavel som slingrar in sig i varandras ruttnande kvarlevor till liv och idisslar gamla förvrängda meriter under lågenergilampornas dunkla sken. Bort från de underutvecklade klumparna av tänder, implantat och spretande naglar, som slickar i sig värddjurens analvätska tills de inte längre vet vems maginfluensa som är vems. Vidrigt. Jag vill bort från packet nu. Glömma den här gudsförgätna staden och dess ruttnande indoktrinerade inventarier.
 

Vad händer? Inte mycket. Har inte fått min kvinna att gråta, eller misshandlat nån polare på flera dagar nu. Slutfestat för i år. Rökfri i över tre veckor. Den biten är nu helt borta ur mitt liv. Men fan vad jag är fet! Har gått upp fem kilo sedan jag slutade röka och har nu tangerat mitt världsrekord. Det låter illa. Och det är det..

Peace
B

across a young man's room

She said, "I'm ready

.. for you"

I can't remember anything to this very day except the look, the look

Oh, you know where, now I can't see,

...


I just stare!

-Alla kan inte vara vackra, Basse, du.., men man kan ha så många andra kvaliteter i livet, sa Irene och harklade sig. -Du är ju duktig på att teckna till exempel.
Rösten svek henne och gick ofrivilligt upp en oktav när hon snörvlade fram sista stavelsen. Hon snöt sig och försökte dölja att tårkanalerna svämmade över, men innan hon hann vända bort huvudet rullade en stor tår nerför hennes ena kind. Hon satt länge helt tyst och stirrade ut genom det öppna fönstret, över den tomma skolgården, bort i horisonten. Han observerade hennes sorgsna sinnesfrånvaro och noterade tåren, men sa ingenting.

Irene Johnsson var syslöjdslärarinna för hela mellanstadiet, och klassföreståndare för klass 4A i Överumsskolan. Hon var frireligiös, något korpulent, hade kortklippt kopparfärgat hår, och luktade prickig korv. En tjock liten tant, fast hon bara var i trettioårsåldern, och var den enda människan som överhuvud taget gjort ett försök att förstå den missbildade lilla pojken. Hon led av att se honom må dåligt, att se hur de andra barnen behandlade honom. Hjärtat knöt sig när hon från lärarrummets fönster såg honom sitta ensam på rasterna varje dag. Att aldrig få vara med och leka. Han hade väckt det förträngda monstret inom henne, den fruktansvärda tiden när hon själv växte upp. "Fettet brinner, fettet brinner, Irene Panik, Irene Panik " Minnen hon inte trodde fanns kvar ekade i huvudet. Hon rös.

"Alla kan inte vara vackra" Nej, det visste han nog. Det hade blivit inpräntat i det deformerade lilla ansiktet sedan långt innan han förstod själva innebörden av orden. Basse-Spottkopp. Alla älskade att hata honom. Alla! Hatet var förvisso ömsesidig, men för att minimera slag och saliv vågade han naturligtvis aldrig leverera sin tillbakakaka, aldrig visa sin avsky offentligt. Den enda han hyste någon annan känsla för var Irene. Sin lärarinna.

Hon hade rätt, men ändå fel. Det fanns så mycket annat att bli erkänd för om man inte hade utseendet med sig. Men tecknandet, hur bra han än må vara, gav inte utlopp för några känslor, inget hopp. Men i text och musik däremot! Gitarren hade sista tiden blivit hans enda vän. Något han snabbt insett ganska var att genom musiktexter kunde man förmedla de mest fantastiska fantasier, helt fria tankar, utan att någon skrattade. Det funkade för hans idoler i alla fall. Själv hade han ju inte någonsin spelat eller sjungit för någon levande människa. Inte än. Men ikväll skulle det äntligen ske. För första gången i sitt liv skulle han exponera sig, avslöja sitt rätta jag, och det inför hela skolan. Lärarna, barnen och deras föräldrar. För sina demoner. Och i sina drömmar såg han hur de reste sig och jublade, skrek, galna av beundran. Hur de älskade honom.

Hela befolkningen i det lilla brukssamhället satt bänkade framför stora scenen i aulan. Han skulle upp på scenen med sin gitarr, direkt efter att Malin Ankarström spiccatopryglat klart sin stackars fiol inför den fnittrande massan. Det var perfekt. Han skulle garanterat inte vara sämre än sitt tomatfärgade förband.

Han greppade tag i en tung barstol som stod i kulissen, släpade ut den till mikrofonstativet mitt på scenen, gick sedan tillbaka ut och hämtade en vanlig pinnstol som han placerade en halvmeter framför mickstativet, vänd ut mot lokalen. Sist av allt hämtade han sin gitarr och klättrade upp på barstolen. Det var knäpptyst i den fyllda aulan, sånär som på någon som hostade. Han höll upp handen för att inte bli bländad av strålkastarna och blickade ut i lokalen. -Irene? Kan Irene komma upp här tack?

När den snälla lärarinnan, som var märkbart generad av att ha allas blickar på sin väl tilltagna ändalykt, väl kom upp på scenen pekade Basse på stolen framför sig och gjorde det förstått att han ville att hon skulle sätta sig ner. För att inte skämma ut vara sig henne eller honom och för att få det överstökat så fort och smärtfritt som möjligt så gjorde hon honom motvilligt till viljes. Hon svettades dock ymnigt av att befinna sig mitt i rampljuset, och korvlukten eskalerade och spred sig snabbt fram till de första raderna. En märklig obehaglig situation att ha allas blickar på sig och ryggen emot artisten

Det blev en pinsam tystnad och folk började skratta när inget hände. Men precis innan hon tänkte resa sig så började han spela och folket tystnade. Em-A-D, D-A-Em, C-G-D.. En underbar ren klang. Det låter ju riktigt vackert, tänkte hon, slappnade av lite, sjönk ner på stolen och log. Då började Basse sjunga. Aulan som hade en fantastiskt talakustik fylldes totalt av den lilla pojkens sköra men klara stämma när han tydligt artikulerade:
"Its so funny to see that fat woman cry. It makes me hard, don't ask me why!

(Här bryter vi för reklam, stay tuned folks!)

..om du tänker efter innan du svarar på frågor! "

Mörka tider. Och då menar jag varken årstiden eller vädret. Nej, jag pratar om att Sveriges befolkning tillbringar mer tid med sina telefoner än med sina barn. Vi sitter apatiskt och stirrar på en liten skärm, och när våra barn desperat försöker få kontakt med oss svarar vi inte, eller så blir vi irriterade och fräser åt dem att sluta störa oss. Vi lägger mer tid på facebook/iphone än att lyssna på de vi älskar. Jag talar naturligtvis om mig själv, men även alla runt mig där jag observerat exakt samma syndrom, även om jag oftast fått förnekande reaktioner när jag påpekat det. Vi tror att vi ständigt är uppkopplade, men egentligen är vi ständigt nedkopplade. Det är så sjukligt destruktivt beteende att jag mår illa bara jag tänker på det.

Jag har fått nog. Jag avaktiverade mitt facebook-konto för några dagar sedan. En frihetskänsla infann sig. Fåglarna började kvittra, solens tittade fram, och små rosa enhörningar började dansa i trädgården. Som att bli utsläppt ur en bunker och äntligen kunna andas igen efter år av kvävd mörk dvala.

Men det var inte bara mitt eget förfall och barnens misär som fick mig att ta beslutet. Nej, jag pallade helt enkelt inte se skiten mer. Alla dessa bortglömda människor från förr, som jag egentligen inte känner alls längre. Herregud, det fanns en anledning till att jag glömt dem från första början. Hade jag velat höra om deras vardag, deras liv, då hade jag väl rimligtvis umgåtts med dem. Och de som jag verkligen umgås med behöver jag ju knappast läsa om på internet.


Kräkmänniskorna som fick min bägare att rinna över:


FB-martyrerna: Febriga ungar, missade spårvagnar, hosta, ont i ryggen, jobbat lååånga pass, så trött och VAB.

FB-gråterskorna: Krya, stackars, tänker på dig/er.

FB-Ortodoxa Inavlen: Gud ser allt men blundar när just jag idkar hor, häleri och dobbel.

FB-insnöade smygrasisterna: Det är muslimernas fel! De saknar medmänsklighet! Stoppa dem vid gränsen!

FB-Copycatmongona: Sönderkopierade tänkvärda gulligheter och Om-du-tänker-på-cancer-så-kopiera-uppmaningar.

FB-mammorna: Mina barn sa "Gulligt" "Smart" "Roligt" och se så extraordinärt söta de är här på en miljon foton.










Ni som kollar facebook innan ni gått upp ur sängen på morgonen. Tänk er att ni skulle ta bort ert Facebook-konto, att ni inte längre hade koll på vad Brittas karl åt till frukost. Hur skulle det kännas? Stanna upp exakt nu, titta ut genom fönstret och känn efter.

Känns det tomt? Rastlöst? Nästan en nyvaken främmande känsla? Du fingrar upp iphonen var femte minut för att göra något, men vet inte vad. Du sitter framför datorn och stirrar med död blick in i en tom skärm. Du tänker i smarta oneliners, men vet inte vad du ska göra med dem. Du fotar din katt som är extra söt i soffan, ler för dig själv och tänker att den här måste jag bara lägga ut på... ingenting. Någonting saknas dig. Och saknaden och tomheten växer, tar till slut upp alla dina tankar och all din tid. Vet du varför? Jo, för du har abstinens. Du är en knarkare!

Och du är inte ensam. Den köttsliga världen har stannat helt. Men på Internet, där lever vi. I en fantasivärld. Den skrämmande framtiden från Matrix har blivit vår verklighet, vi lämnar pöskroppen hemma och låter medvetandet sväva ut i etern. Iphone, datorer och facebook. Det är så långt ifrån hälsosamt. Fördummande och tragiskt. En så vidrig folksjukdom. Vi har skapat ett helt onödigt beroende, parallellt med våra riktiga liv som bokstavligt talat rinner iväg mellan våra frenetiskt knappande zombiefingrar. Facebook är inte till för vuxna människor, det är till för kidsen på högstadiet! Inga andra! Allt annat är fruktansvärt patetiskt.


Och en grej till, lyssna noga! 


...


Hör ni?

...


Livet kallar på er!


Fimpa fejjan NU!

(Om du tycker som jag, kopiera detta och sätt det i din statusrad!)

Är det någon som sett TV3s True talent? I have! Vilket jävla skitprogram. Programidén var väl att det var rösterna och inte utseendet som skulle räknas, eller nåt liknande. Ändå åkte en tjej ut som hade asball röst, till förmån för en gammal kraxande narkoman. Det är ju så synd om stackarn, han har ju levt ett så tufft liv, haft det så jobbigt.. Det här är hans revansch i livet... (Och så lite tårar och kramar)

Jobbigt?? Sitta i en trappuppgång och skjuta heroin? Nej, dags att sluta dalta med packet, det är fan vi som haft det jobbigt, som först fått försörja asets missbruk, sedan betalat hans vård, för att till slut behöva se tjackskadan sprattla loss på bästa sändningstid. Där kan ni snacka om jobbigt. Om jag bara haft batterier i fjärrkontrollen, då jävlar... hade jag kanske bytt kanal.

Några av mina senaste statusar på FB. De tenderar att mestadels byggas på avsaknad av stimulantia och av hat. Är det något som inte är glasklart så tveka inte att fråga, jag är van att få förklara för idioter.



* Nu har jag wendt och vridit på det här och tror mig veta var problemet ligger!




* Så sjukt.. Här slutar man röka, och samtidigt ska alla människor bli helt dumma i huvudet. What are the odds?



* Alkoholintag utan tillhörande nikotin! Oj oj oj. Hur ska detta sluta? Stay tuned folks!



* Insåg precis att jag rökt upp en kebabrulle om dagen i nästan 20 år! Ja, det kan ni ju visualisera på era blå i kväll.




* Ok Henka och Brickan, de äter inte fläsk, de har lustiga kläder och är elaka mot sina kvinnor, I Got it! Men vad fan är det ni vill att vi ska göra åt saken? Skriva på facebook hur illa vi tycker om dem tills de slutar existera eller byter religion och mänskliga värderingar?






* De ä lite lessamt här i fetta i da...




* Katia ryter!



* Jag ber till Gud att alla som jobbar på Folksam ska ramla simultant med huvudena ner i asfalten och skrapa bort stora köttstycken i sina ansikten!



* Gjorde precis två mentala armhävningar. Helt slut...






* Wordfeud är ju trasigt! Sen när är "rökan" inte ett ord? Det är ju den där man ska ge fan att pilla i...

För er  som inte hängt här sedan tidernas begynnelse kan jag berätta att jag jobbar innanför Sveriges längsta lagliga graffitimur. Konsekvenserna av detta är naturligtvis att det sprayas en och annan klick färg innanför muren med som ni kan se på första bilden. Men det gör mig inget. Nej, tvärtom, jag älskar att se bilderna växa fram och känna hur miljön ändras från dag till dag, och ni som känner mig vet ju att jag gillar att kladda lite själv då och då. Fast nu var det länge sedan. Tycker faktiskt att det har varit dåligt med bra målare överhuvudtaget i år, mest snorungar som går och förstör. Men här nedan har ni ett litet axplock av det bästa.
 

Om man nu är tillsammans med en skådespelerska, hur hanterar man som svartsjuk partner att hon enligt manus ska kyssa någon på film? På agendan nu är en ganska vågad halvnaken het sexscen. Hon säger att det bara är ett jobb, att det inte finns något sexuellt med att spela in dessa scener. Som att sitta i kassan på Ica. Regissör som skriker, filmteam, kameror och mickar. Helt asexuellt. Hm.. undrar om hon skulle ha samma uppfattning om hon skulle ligga bredbent och låtsasjucka om motspelaren var hennes egen far? Vet inte om tankebanan gick fram här..

Jag slutade röka i måndags förra veckan, och jag kommer aldrig röka igen. Varför? Jo, för att om Gud hade velat att vi skulle röka hade han gett oss gula ögonvitor, bruna tänder, adidasoveraller, köttiga leverfläckar i ansiktet, och lärt oss prata bosniska! Thats why! 

Men mest var det för att min älskade lilla dotter vid ett flertal tillfällen börjat gråta och bett mig att sluta röka för att hon inte vill att jag ska dö och lämna henne ensam kvar. Den som inte slutar röka då förtjänar att få testiklar alt. äggstockar utslitna med en rostig galje.

Så, sista paketet tog slut och jag kunde inte längre nedlåta mig till att köpa ett nytt. Det var dags att sluta förnedra mitt intellekt. Att köpa ett nytt paket, eller ännu värre, en hel limpa med cigaretter är ju som att aldrig ge sig själv chansen att lägga av, utan tvärtom så har man ju bestämt sig för att fortsätta. Jag stog inte ut med tanken längre. Jag köpte helt enkelt inget nytt utan slutade istället. Ett av de bästa valen i mitt liv.

Nu säger alla runt mig att jag är duktig. Att det är så typiskt mig att bara lägga av så där tvärt. Men om ni tänker efter så säger folk det om alla som någonsin slutat röka. "Han bara kastade ut paketet genom förstret och.." "Hon bara tänkte va fan nu får det vara bra och.." Jag förstår inte riktigt vad de menar. Finns det något annat sätt att sluta än att sluta? Kan man sluta röka fast ändå fortsätta? I dont get it.

Nu är det ju inte så att jag gått omkring och velat vara rökare och sen out of the blue plötsligt fått en impuls att inte vilja det längre. Nej, varenda jävla dag, iallafall de sista fyra åren, har jag samlat ork och motivation att ta tag i problemet och ta tillbaka makten över mitt eget liv. Och måndagen den 5/9-2011, kl 10:47 hände det. Jag bestämde mig.

Och ärligt talat, det är inget svårt att sluta. Det svåra är att bestämma sig, sen är det ju bara att stålsätta sig och skita i att tända en ny även om man blir sugen. Efter 72 timmar har inte kroppen längre något fysiskt behov av nikotinet. Så eftersom allt beroende efter tre dygn utan nikotin bara sitter i ditt huvud så är det ju helt jävla urblåst och dödsdömt att fortsätta fylla på nikotin med hjälp av tuggummi, spray eller plåster. Det enda ni lyckas skapa då är en förlängning av den första jobbiga perioden. En period som borde vara ca en vecka förlängs till... antagligen för evigt, eller tills du ger upp och börjar röka igen.

Nej, håll ut, det blir lättare och lättare. Det är bara att arbeta sig i genom alla situationer och platser som hjärnan förknippar med rökning, som efter maten, till kaffet, med alkohol, på mammas balkong, belöningsciggen, eller vad det nu kan tänkas vara. Face your fear, och ju snabbare du gör det, desto snabbare blir du av med suget.   

Sen finns det ju förnekare som försöker lura sig själv och omgivningen med idiotiska uttalanden som "Man kan ju snart inte göra nåt längre, snart får man väl cancer av att andas"  eller "Morfar rökte 40 cigg om dan, levde tills han var hundra och blev aldrig sjuk, men farfar rökte aldrig och fick lungcancer vid 55, så..." eller klassikern "Man kan ju bli överkörd av en buss i dag.." Haha. dårar. Till er har jag bara en sak att säga: Fuck off, twat! Jag respekterar folk som verkligen vill röka, absolut, men idiotförklara mig inte. Ni behöver inte försvara er. Alla gör vi våra val. Jag väljer livet.

Ännu en bortförklaring och ursäkt brukar vara humöret. Hehe. Den är bra. Att man blir så irriterad, förbannad eller elak att folk bokstavligen talat kräver att de ska börja igen. Visst påverkar abstinensen humöret, men ärlig talat, att skylla sina egna handlingar på något annat än sig själv är bara fjantigt. I så fall skulle det ju vara ok att bete sig illa och skrika på folk så fort man är hungrig eller trött med. Nej. det där är bara en variant av den klassiska pms-ursäkten. "Hon är inte sig själv, det är hormonerna, det är henne det är synd om så försök att ha överseende!" Visst, undrar om det funkar för män med? Bara trycka kuken i halsen i halsen på någon på tunnelbanan och skylla på hormonerna. - Jag kunde inte hjälpa det, könshormonerna made me do it. Not guilty your honor! Nej, antagligen inte. Det är bara knarkare och kärringar som slipper ta ansvar för sina egna handlingar. Stackarna... 

Hur som helst: Nu tänker jag leva lite längre, och framförallt må lite bättre, eller i alla fall inte längre kapa möjligheten till att kunna få göra det. Hör ni det era sinnessvaga stimulantiamissbrukare: Ett nederlag är inte ett alternativ! Jag har makten över min hjärna nu. Jag är fri!

Jag har alltid tyckt att Alexander Bard har varit lite obehaglig. Ogreppbar, lömsk, smart, elak. Men nu sitter snubben i Idoljuryn och hans falska image blev helt genomskinlig, och därinne gömde sig en liten vidrig knarkskada. Det fanns ingenting smart där inte. Han klarar inte ens att forma egna tankar utan tar de andras åsikter, upprepar dem och försöker lura oss att det är han som kommit på det själv, vilket naturligtvis inte funkar då eftersom vi sekunden innan hörde någon av de andra i Juryn säga samma sak. Under det påmålade skalet gömde sig en vanlig rädd liten knarkare. En parasit helt enkelt. Allt jag respekterat hos den kontroversiella lilla drogliberalen har torkat och flagnat av. Jag får bara en så stark lust att pissa på honom, men han skulle antagligen gilla det så jag kväver instinkten, stänger av Tvn, och förtränger hela hans äckliga lilla existens.

Pappas flicka! Inga särskrivningar där inte!

0.46 är inte att leka med, men priset går till 0:58

Han slängde en blick i backspegeln, blinkade höger och svängde av motorleden upp mot macken. Han var pirrig och nervös. Idag var dagen med stort D. Det här var tillfället han väntat på, drömt om under hela den långa pilliga klipp-o-klistra-proceduren. Nu var det värt alla småsår, svordomar och sena nätter med den dumma saxen. Detta var sekunden då han äntligen skulle få sin belöning. Han blinkade vänster och svängde in på Shell. Snart skulle han få se grabbarnas miner. Åh. Han kunde knappt bärga sig. Nu var han inte bara vanliga "Göran" längre. Nu var han "Frän-Göran!"

..en skön harmonisk helg med mycket kärlek och glädje.

Kram/
B

...men fattar inte vad ni gör här. Skit samma om folk fortfarande läser när jag inte får veta varför. Jag saknar de näsvisa, de frågvisa, och clownerna. Ni tillhör ingen av dessa kategorier. Ni finns inte. Ni är tomma själlösa väsen som glider in över mina ord och försvinner utan att lämna avtryck. Inga spår, förutom en blå liten rök i besöksloggen. Så jävla meningslöst, för mig, ...men ni kanske har era skäl, vad fan vet jag? Jag får börja om. Använda bloggen till det den ursprungligen skapades för. Mig. Mina ord till mig själv. Ja, så får det bli... Så ni kan fortsätta hålla käften, era jävla skal.

Nervös utan någon speciell anledning. Inget har ju hänt..  än. Mår inte bra av det, men vill inte erkänna det för mig själv. Det vore ett nederlag. Jag är ju iskall och stenhård! ...men det börjar bli svårt att skoja bort faktum nu. Ögonen flackar och tänderna gnisslar. Tankarna plågar mig. Huvudet jobbar febrilt och jag kan inte längre koppla av. Inte ens på nätterna. Börjar jag bli vek? Har alltid sett mig själv som för smart och egocentriskt för att fastna i känslofällor. Är det ett litet samvete som pulserar långt därinne? 

Nej, ingen större risk. Tyvärr! Det kanske skulle vara ett litet steg i rätt riktning, ett friskhetstecken. Men antagligen är det bara en oro som börjat gro, en förnimmelse av att det börjar bli för mycket att hålla reda på, och att även jag faktiskt skulle kunna ha missat något. Får inte tappa kontrollen. Inte slarva. Alla möjliga och omöjliga scenarion måste riskbedömmas och revideras. Makt över alla detaljer.

Men att inte göra några misstag kräver total fokus, och jag vet inte om jag fixar det längre, det har blivit för stort för snabbt.  Minsta lilla misstag skulle kunna starta en lavin och utvecklas till fatal katastrof. För mycket som står på spel för att jag ska bli girig och våga chansa. Kanske dags att lägga ner allt ett tag. Måste få lite andrum. Lite tid att tänka.