Jag var världen...
...nu tillhör jag den inte ens.
Jag var en mästare på spelet. Dikterade mina egna regler. Läste nyanser, red på känslor, manipulerade drifter, och uttnyttjade behov. Vände allting till min egen fördel och fyllde på mitt redan stinna ego. Noterade överallt knappt märkbara skiftingar i kroppspråk, beteendemönster och tonfall. Observerade allt och alla. Lagrade minsta lilla informationsfragment, flätade ihop dem och tranformerade dem till ett komplext osäkrat supervapen, redo att krossa allt i sin väg. Hade total kontroll över alla situationer jag skulle kunna tänkas att hamna i. Dygnet runt. År efter år.
Efter ett tag blev det för lätt. Jag ledde spelet utan att tro mig behöva lägga ner energi på det. Det var så enkelt att jag bara tog det förgivet. Slappnade av. Lite för mycket. För till slut tappade jag kontrollen och hela spelplanen rasade som ett korthus en blåsig höstdag. Nu har jag ingen kontroll alls. Inga vapen kvar. Ingen informationsarsenal. Inte en aning om någonting som pågår utanför min egen lilla sfär. Det gör mig väldigt oskyddad. Skör och sårbar. Liten och osäker. Nervös och rädd. Och framförallt: väldigt lätt att lura.
Men ska jag verkligen försöka ta tillbaka kontrollen, sova med ena ögat öppet och ännu en gång fylla upp huvudet med meningslös information och ägna all vaken tid till att sålla bort skräpet för att hitta den lilla procenten guldkorn som jag kan tänkas ha användning av? Orkar jag det? Eller ska jag fortsätta lalla runt som ett lobotomerat får och vissla söta melodier, fast jag riskerar att bli totalt överkörd?
Jag vet inte...
Jag vet ingenting...
Levde du på "riktigt" då du hade kontroll på allt som rörde sig omkring i din tillvaro? Att våga vara sårbar är det inte samma sak som att våga känna och leva? Att leva är inte riskfritt, men vi väljer det i alla fall....
Tänkvärt det du uttrycker!
Vad är meningen men det där spelet då? Du behöver inte vara mer sårbar för att du inte spelar det spelet...bara att koppla på "vem bryr sig" attityden om omgivningen :)
Hela spelidén gick ut på att ha kontroll över mitt liv, och straffa alla som försökte motarbeta det innan de skulle lyckas ta det från mig. Tog väldigt mycket kraft och tid, så livet blev förvisso mitt, fast värdelöst. Moment 22
Lalla runt som ett får!! Det är vad jag försöker göra i alla fall, jag har också en förmåga att lägga märke till detaljer och försöka få ut mesta möjliga av allting men jag ORKAR inte hålla på med det längre.
Skitsamma om jag blir överkörd, det blev jag så sent som för några timmar sedan för att jag inte alls var på min vakt.
Låt dom där egenskaperna komma fram när du spelar poker eller schack. Jag är helt övertygad om att man mår mycket bättre av att inte ha kontroll på allt och alla.
Att kunna koppla av, på riktigt, är en konstart få behärskar. Men harmoni är härligt..
Sover hellre med ett öga öppet och har kontroll över allt och alla än att gå runt och vissla för mig själv - ovetandes om allt och ingenting.
Å andra sidan är den ovetande kanske så dum att den inte vet vad den missar så den går i stort sett runt i "harmoni"..... vetskapen blir man plågad av.
