Bastardo

Det var där jag såg mig själv, till för cirka en vecka sedan. I mitten av livet. Nu vet jag inte längre. Vår existens är ett mysterium utan dess like.

Min lilla flicka berättade förra fredagen att en av hennes fröknar hade svimmat på dagis, och att ambulansen kom. En stor händelse i hennes femåriga liv, jag själv reagerade knappt och hade normalt sett inte kommit ihåg det idag, men.. på lördagen dog fröken. Instinktivt ställde jag in mig på att förtränga det, men nu kom det tillbaka. Hon svimmade på sitt arbete, åkte till sjukhuset och bara dog. Nu vet jag inte hur gammal hon var, men jag skulle gissa på någonstans mellan 35 och 40. Hon lämnade i allafall efter sig minst ett barn, och någon pappa finns inte i bilden. En pojke på 11 år. En liten gråtande pojke som aldrig någonsin mer kommer att få träffa sin mamma. Ena dagen ställde hon fram O'boy och mackor, nästa dag fanns hon inte mer. Och nu kan han inte få en varm tröstande kram av den han älskar mest, hon som alltid funnits där och gett honom kärlek, trygghet, och stöd i tuffa situationer. Fast det är just nu som han verkligen behöver den där kramen. Aldrig mer. Och varför var hon tvungen att dö? Bara för att... ingen som helst anledning alls.


"I don't want to start any blasphemous rumours
But I think that God's got a sick sense of humor
And when I die I expect to find Him laughing"
/Martin Gore - Depeche mode



Och vad gör jag med min egen tid? Jag hyr ut det enda liv jag har, och någonsin kommer att få, åt ett företag som jag inte har något egenmäktigt intresse av/i. Någonstans inom mig finns en dröm om något bättre, senare, att det här bara är tillfälligt, men under tiden matar jag habilt och godtroget pyramidens feta toppskikt, och försöker med gnisslande tänder åka diplomatslalom mellan förvärv och familj. Allt medans mitt liv systematiskt och konsevent tas ifrån mig, äts upp, dag för dag, bit för bit. Trampar man bara vidare i gamla fotspår så kommer man ju aldrig till det där bättre. Och förändring får inte skjutas upp till framtiden. Man vet aldrig när man svimmar på gården och helt sonika dör ihjäl. Nej, nu! Inte sen. 

Vad är belöningen för denna förvärvsmisär jag utsätter mig för egentligen? Den enda belöning jag har fått är att jag blivit en kedjerökande, orkeslös, tråkig tröttgök, med daglig spränghuvudvärk. Värken är katastrof nu, så situationstriggad att jag känner exakt milimeterposition när de små kapillärerna blixtrar till och spricker. *Poff*poff*poff* Jag drömde om själsro och inre lugn, men blev en påse micropop.

Nej. Dags att agera livsnjutare nu. NU!  Finns ingen garanti på hur länge vi har kvar, vi kan alla vara inne på vår sista dag. Den absolut sista dagen någonsin. Vem fan vill tillbringa sin sista dag i en skitig kran och kasta upp järnskrot i en högjävel? Lev i dag - Imorgon kan en artär explodera i skallen på dig.  



I kväll är mina tankar är hos Heléns barn.
/B