Bastardo

Solen smyger sig upp över Golgota. 15 grader celsius. Vi befinner oss just nu i den svala läkande timman, tiden efter kylan och innan hettan. Behagligt. Jag sitter fortfarande fast dock. De rostiga broddarna, som förr skapade sån smärta, har nu blivit en del av mig. En del av mitt kött. Bryr mig inte om dem längre. Att slita och dra gör bara plågan värre och helvetiskt olidlig. Har slutat att kämpa. Jag hänger här och kan inte göra något åt det. Har förlikat mig med mitt öde. Försonats med mitt tillstånd. Skönt. Nu njuter vi av lugnet innan hettan blir för outhärdlig.

God morgon.

Jag har inte sett den än, men jag ska. Och tror jag vet en Basse som kommer att sova med lyset tänt i natt.

Vansinnigt tänt!

Det blåser hårda kalla vindar över de dödas hamn denna morgon, och således även över mig och mitt humör. Illamåendet äter mig inifrån. Gnager. Genom den skitiga rutan noterar jag hamnträlarnas tomma kroppar som släpande och tysta hasar sig bort mot sina skrikande maskiner. Utfodringen är över. Bara lukten av sur leverpastej och hydralolja  påvisar att de livegnas kött och blod verkligen nyss befann sig här inne i lunchrummet, och inte bara skuggorna från årtionden av avlidna guldklocksbärare. Döda eller levande spelar föga roll. Tystnaden och tankarna är de samma.

Jag trevar lite lättflyktigt på alla saker jag borde göra, men orkar inte riktigt greppa tag i någon av dem. Inte hålla fast. De flesta svävar bara iväg. Bort. Ut. Långt upp över det spökliknade gråa skrotlandskapet, där de späds ut med den kalla vinden tills de knappt längre existerar. Och hand i hand med virvlande kolstoft och estländska dieselångor försvinner de bort i öst.

Sura uppstötningar, illamående, och blixtrande huvudvärk till trots, tömmer jag upp en ny kopp kaffe, sjunker ner i min stol och tänder en cigarett. Inomhus! Krossa etablissemanget! Det blev en sådan här dag. Skit samma. Den kommer inte vinna. Det här är varken den första eller sista dagen som försökt släpa ner mig i pissdiket, men än så länge har jag sett dem alla förtvina och väsande försvinna in i historien.

Det var där jag såg mig själv, till för cirka en vecka sedan. I mitten av livet. Nu vet jag inte längre. Vår existens är ett mysterium utan dess like.

Min lilla flicka berättade förra fredagen att en av hennes fröknar hade svimmat på dagis, och att ambulansen kom. En stor händelse i hennes femåriga liv, jag själv reagerade knappt och hade normalt sett inte kommit ihåg det idag, men.. på lördagen dog fröken. Instinktivt ställde jag in mig på att förtränga det, men nu kom det tillbaka. Hon svimmade på sitt arbete, åkte till sjukhuset och bara dog. Nu vet jag inte hur gammal hon var, men jag skulle gissa på någonstans mellan 35 och 40. Hon lämnade i allafall efter sig minst ett barn, och någon pappa finns inte i bilden. En pojke på 11 år. En liten gråtande pojke som aldrig någonsin mer kommer att få träffa sin mamma. Ena dagen ställde hon fram O'boy och mackor, nästa dag fanns hon inte mer. Och nu kan han inte få en varm tröstande kram av den han älskar mest, hon som alltid funnits där och gett honom kärlek, trygghet, och stöd i tuffa situationer. Fast det är just nu som han verkligen behöver den där kramen. Aldrig mer. Och varför var hon tvungen att dö? Bara för att... ingen som helst anledning alls.


"I don't want to start any blasphemous rumours
But I think that God's got a sick sense of humor
And when I die I expect to find Him laughing"
/Martin Gore - Depeche mode



Och vad gör jag med min egen tid? Jag hyr ut det enda liv jag har, och någonsin kommer att få, åt ett företag som jag inte har något egenmäktigt intresse av/i. Någonstans inom mig finns en dröm om något bättre, senare, att det här bara är tillfälligt, men under tiden matar jag habilt och godtroget pyramidens feta toppskikt, och försöker med gnisslande tänder åka diplomatslalom mellan förvärv och familj. Allt medans mitt liv systematiskt och konsevent tas ifrån mig, äts upp, dag för dag, bit för bit. Trampar man bara vidare i gamla fotspår så kommer man ju aldrig till det där bättre. Och förändring får inte skjutas upp till framtiden. Man vet aldrig när man svimmar på gården och helt sonika dör ihjäl. Nej, nu! Inte sen. 

Vad är belöningen för denna förvärvsmisär jag utsätter mig för egentligen? Den enda belöning jag har fått är att jag blivit en kedjerökande, orkeslös, tråkig tröttgök, med daglig spränghuvudvärk. Värken är katastrof nu, så situationstriggad att jag känner exakt milimeterposition när de små kapillärerna blixtrar till och spricker. *Poff*poff*poff* Jag drömde om själsro och inre lugn, men blev en påse micropop.

Nej. Dags att agera livsnjutare nu. NU!  Finns ingen garanti på hur länge vi har kvar, vi kan alla vara inne på vår sista dag. Den absolut sista dagen någonsin. Vem fan vill tillbringa sin sista dag i en skitig kran och kasta upp järnskrot i en högjävel? Lev i dag - Imorgon kan en artär explodera i skallen på dig.  



I kväll är mina tankar är hos Heléns barn.
/B

Den observante läsaren har säkert noterat att Bastardos facebook helt plötsligt försvann för X antal månader sedan, men mannen bakom ali-aset nyttjar fortfarande notoriskt detta djävulens påfund. Och för att ni inte ska behöva ligga sömnlösa och undra vad som händer i mejs lilla liv så kommer här en liten kavalkad av de senaste statusuppdateringarna. Slit dem med hälsa:



Persson är hemma! :)



Facebook. Vilken skitgrej. Sitter och matar mitt redan trånga huvud med helt ointressant info om gamla klasskompisars barn, som jag inte ens träffat. Och varje gång något nytt pressas in raderas något annat. Stod vid bankomaten och försökte skriva in koden, men det ända som jag kom på var sängkläder nerspydda med chocopopsflingor.



Persson ska dö! Helst av svält och tarmvrid!



Känns som att det är dags att skotta taket när inte ens mina egna hundar känner igen mig när jag kommer hem.



Ska man dra ner brallorna och lägga sig på mage och vänta in smällen, eller ska man ta tag i städningen innan *****  kommer hem? Tuffa beslut, mina vänner. Tuffa beslut...



Kära släktingar. Som ni vet närmar sig ****** 14-de födelsedag. Han önskar sig 40kvm tryckimpregnerat virke och ett par hinkar trallskruv.



Drömde att jag bröt armarna av en idiot. Kan fortfarande höra skriket, senorna brista, och benen knaka. Vaknade tillfredställd.



‎Men va fan...? Det är ju Benny Haag!



Men kan Jet Li sluta prata och börja slåss snart...



Startar veckan med en Leifsky: Stålmannen var ute och flög och fick se spindelkvinnan ligga och sola naken och skrevande  på ett tak och blev lite sugen. Så i blixtens hastighet så snabbt att hon inte skulle hinna se honom flög han ner och satte på henne. Pang! -vad var det där? frågade spindelkvinnan. -Vet i fan, sa osynlige mannen, men det sved till som fan i arslet!



Nämn den maträtt som inte blir godare om man tillsätter bacon! ... Nä, just det. Den finns inte!



Man skulle blivit kvinna istället. Så lätt livet hade varit. Bara visa tuttarna och få precis vad man vill.



Dagens hundbajsfynd: 2 strumpor, ett par trosor, en öronpropp, 2 hårsnoddar. På det hela en bra dag alltså, och den är inte slut än!



Not to self: Aska i vänster, öl i höger.



Tillbringar mitt liv i en stad som tar 6 minuter att åka genom, inkl förorter. Herregud, släpp ut mig!



På vilket sätt är det viktigt att sätta en statusrad som uppmanar alla andra visa att man tänker på folk som dött i cancer? Är det för att känna att man gjort en god gärning utan att egentligen göra ett jävla skit? Skänk en femtiolapp till Cancerfonden istället era jävla jon.



Varm och skitig. Nu skulle det vara najs med ett dopp i vikariepoolen.



Haha. Idag såg jag en tjej som inte hade en Iphone. Så löjligt! Undrar om hon åker ånglok till jobbet med...



Visst är det jobbigt när man loggat in på sprutsugen, tagit av sig kläderna, oljat in vitala delar, och precis börjat styvna till, och så poppar det upp en ruta nere i hörnet, för att man glömt logga ut från facebookchatten, och mamma säger >>Hej tulle<< ?



Man vet att man är vuxen när: Det ligger en Vi-i-villa i Spindelmannenbunten... och man läser den.



Jag har försökt få mina barn att inte säga att de "hatar" utan istället säga "det är inte i min smak" Så för att leva som jag lär: Det här jävla kuksnövädret som vägrar dö är inte i min smak!




Så nu vet ni det... Sov gott nu
Cheers B

Har Estonia sjunkit igen?

...nu tillhör jag den inte ens.


Jag var en mästare på spelet. Dikterade mina egna regler. Läste nyanser, red på känslor, manipulerade drifter, och uttnyttjade behov. Vände allting till min egen fördel och fyllde på mitt redan stinna ego. Noterade överallt knappt märkbara skiftingar i kroppspråk, beteendemönster och tonfall. Observerade allt och alla. Lagrade minsta lilla informationsfragment, flätade ihop dem och tranformerade dem till ett komplext osäkrat supervapen, redo att krossa allt i sin väg. Hade total kontroll över alla situationer jag skulle kunna tänkas att hamna i. Dygnet runt. År efter år.

Efter ett tag blev det för lätt. Jag ledde spelet utan att tro mig behöva lägga ner energi på det. Det var så enkelt att jag bara tog det förgivet. Slappnade av. Lite för mycket. För till slut tappade jag kontrollen och hela spelplanen rasade som ett korthus en blåsig höstdag.  Nu har jag ingen kontroll alls. Inga vapen kvar. Ingen informationsarsenal. Inte en aning om någonting som pågår utanför min egen lilla sfär. Det gör mig väldigt oskyddad. Skör och sårbar. Liten och osäker. Nervös och rädd. Och framförallt: väldigt lätt att lura.

Men ska jag verkligen försöka ta tillbaka kontrollen, sova med ena ögat öppet och ännu en gång fylla upp huvudet med meningslös information och ägna all vaken tid till att sålla bort skräpet för att hitta den lilla procenten guldkorn som jag kan tänkas ha användning av? Orkar jag det?  Eller ska jag fortsätta lalla runt som ett lobotomerat får och vissla söta melodier, fast jag riskerar att bli totalt överkörd?

Jag vet inte...

Jag vet ingenting...

Vi tänker det.

Alex Jonsson säger det!

Beställ även:
Knep och knåp med Basselito, Vol 1: Måla in dig i ett hörn
Knep och knåp med Basselito, Vol 2: Fläta din egen snara


Vol 3: Det satans vidriga vardagspusslet. Jag försöker förtvivlat mosa in alla bita på plats. Får inte ihop skiten. Det tär på krafterna mina vänner. Ja, det gör det. Jag vill kunna njuta till fullo av att leva. Inte som nu, stressa sönder för att försöka knyta ihop tillvaron.

Upp innan solen och sparka liv i tuppfan, leta efter vänsterstrumpor till tre personer, panikrasta/mata hundar, bli osams med sovande/skrikande yngel 1, borsta håret och klä på sovande/skrikande yngel 2 och bära ut densamme till en frostskadad fordjävel, skrapa bort majkylan från framrutan, gräva upp en skrynklig byxvarm sedel för att försöka mata Statoils elaka sedelautomat som spottar hellre än sväljer, rabbla tre ave maria för att skvätten soppa ska räcka till hela morgonens yngeldumpningsrunda, och helst även hela vägen till de utvecklingsstörda lastbilschafförerna som efter gemensam överläggning och mycket skäggkliande lyckats tyda att det står 07:00 på grinden, och trestämmigt på fyra olika språk förklarar att 07:00 var för fem minuter sedan..  Och så kommer det en dag i samma tema, följt av en eftermiddag, och sedan en kväll, då allt spelas upp igen, fast baklänges. 

Nej, jag vill inte arbeta, jag vill leva! Arbete är för idioter. Ond bråd vardag är det värsta jag hatar. Jag vill vakna till fågelkvitter, solsken och doften av nybryggt kaffe. Gå ut naken i sommargräset, gäspa och klia mig i skrevet. Stå ett tag och titta på den glada flocken ungar som skrattar och leker med lagom stimulerade hundar, medan jag filurar lite på om jag ska skriva på min bok, skriva en hyllningssång till livet, eller måla en najsig tavla. Bestämma mig för att det får bli ett senare beslut, göra helt om och gå och lägga mig igen. Japp! Det är ett liv. 

Vardagspussel är inget för mig, om det inte är mindre än två bitar, ligger åt rätt håll, och pusslas var fjärde skottår.

The skinhead barbiedoll har ömsat skinn och är tillbaka i ny skepnad.

http://jungeljerta.blogspot.com/

Murarna på jobbet har ändrat skepnad igen. Burksäsongen har startat på riktigt, och hundratals flinka små fingrar dekorerar min gråa vardag. Fantastiskt. Som att arbeta i en levande tavla som ständigt är under förändring.

Ja, dina ögon. Trollbindande. Strålar så glansigt berusat nu. Avslappnat, halvt frånvarande, men ändå så fulla av värme och närhet. Jag har tänt en liten låga i min vita ängel, och kan inte låta bli att le åt hur snabbt den tar sig där inne. Brinner, sprakar, hypnotiserar. Lutar mig tillbaka och njuter av magin och värmen. Sitter lugnt med handen runt min växande kuk och observerar. Ser hur elden kväver oskulden och lockar fram den härliga skitiga horan som jag älskar så mycket. Ser det långa utsläppta håret ringla sig som en orm runt ditt söta ansikte och klibba fast i svett och rinnande smink. Vacker, vidrig och smutsig. Älskling, gapa stort nu. Gapa stort, så ska jag besvara din kärlek.