Recall
Jag minns när världen var stor och rolig, möjligheterna oändliga, och livet evigt. Var man trött på klimatet eller vardagen fanns alltid ett litet fragment av hopp i bakhuvudet. En dröm om att allt skulle bli bättre i framtiden. Visioner om soliga stränder, glädje och frihet, alternativa livfulla städer eller exotiska rogivande platser att slå sig ner på ifall livet här skulle bli outhärdligt. En livlina i form av en tanke. En tröst att greppa tag i när allt kändes jobbigt.
Nu finns inget paradis kvar. Inget hopp, inget ljus, och ingen utopi. Ingen hjälp. Nu är jorden trång och ond. Vi kommer inte undan någonstans. Har ingen plats att fly till. Vi är fast på den här mörka lilla bollen, och ingen hör våra skrik.
Jag får ångest och panikattack av att tänka på allt elände som är i världen just nu. Det är långt borta men ändå så nära, vill bara stänga av radion, TVn och vända bort blicken från löpen. Vill inte se, vill inte veta.
Snart är det här känns det som, någon jävla katatsrof eller krig.
Vi är helt obetydliga i universum, vi är som folket på dammkornet, på blomman i filmen Horton.
ÅngestAB
Res iväg, träffa andra än du brukar. Rör om lite i din tråk-gryta nu.
/Lina
Känner igen mig. Grejen är bara att när jag var "liten" så räckte det med visionerna, jag behövde inte själva upplevelserna. Jag kunde bara blunda och föreställa mig att jag var på en strand så mådde jag bra. Idag skulle det säkert inte ens räcka att åka dit i verkligheten.
O, exakt!
