Bastardo

...att det inte ska finnas ett liv efter detta, så att jag slipper träffa alla vidriga äckliga idioter en gång till. Och den som kommenterar det här kommer råka ut för en trafikolycka inom ett år och bli helkroppsförlamad för resten av sitt ynkliga lilla liv.

now FUCK OFF!

Läste någonstans att befolkningen på jorden för hundra år sedan var runt 1.5 miljarder, och idag är vi ca 6 miljarder. Den takten på tillökningen låter ju oroväckande. Så med facit i hand kommer tillgångarna alltså förbrukats inom 50 år, och hela mänskligheten kommer utplånas. The end!







Eller? FEL!

Hjältarna på Apple har kommit för att rädda oss. Sedan Iphonens invasion i vårt land har barnafödseln minskat med 94 %. Vem har tid att kopulera när det fattas stjärnor på Angrybird? Och de övriga 6% fixar tv4. Jag kan inte tänka mig något bättre preventivmedel än en dokumentärserie om barnafödslar på bästa knulltid. Man kan ju inte påstå att kuken står som ett spett när man hör ett rödflammigt svettberg skrika att hon håller på att bajsa på sig, medan hennes uppspända sköte spricker upp till analen, pga av att ett lila slemhuvud, stort som ett bowlingklot försöker tränga sig ut ur den alldeles för trånga vaginan, samtidigt som en rynkig barnmorska förklarar glatt och entusiastiskt att det rinner ut ljusbrunt fostervatten ur den skrikande gravisaurien. Och tro inte får man byta kanal heller, för det är ju så intressant och "Vackert"

Jag tror nog männsklighetens framtid är säkrad och tillgångarna kommer att räcka en lång tid framöver. Tack så hemskt mycket Apple och Tv4.

-Sluta stirra på mig! Hon greppade tag runt tvn, lyfte den över huvudet och kastade den mot fönsterbrädan i det unkna mörka vardagsrummet. Den stora glasrutan gick i tusen bitar, så att både tvn och krukan med den för länge sedan stendöda blomman, föll de tre våningarna ner mot trottoaren och krossades emot vad, eller de, som nu råkade befinna sig utanför Surbrunnsgatan 14 vid tillfället. Hon kunde inte bry sig mindre. Hon hade fått nog. Visst kanske hon överreagerade, men någonstans måste man sätta gränsen. Och nu var måttet rågat.

Hon hade inte sagt något när den första flyttade in. Inte heller den andra eller den tredje. Hon hade till och med uppskattat lite sällskap. Det hade varit så ensamt sedan Thomas plötsliga död för snart ett år sedan. Men nu var lägenheten full av dem. Hundratals! De satt överallt, på möbler, hyllor, i badkaret. Till och med i kylskåpet. Förkrympta beniga gulgröna dvärgar. Nakna krökta skolioskroppar med blottade förvridna missbildade könsorgan som verkade leva sina egna liv. Vajade och ringlade som skallerormar. Nafsade efter henne. Och lukten. Hela kvarten stank av ingrodd smuts, otvättade kroppar, svett, och urin.

Men det värsta var ändå besökarnas vidriga gula ögon som oavbrutet tittade på henne. Dygnet runt. Överallt. Hon åt inte ens längre, bara för att slippa bajsa inför betraktarna. Ögonen. Tätt åtsittande, vattniga och djupliggande som pisshål i snö. Och de frågande lätt efterblivna blickarna, som att de ville något utan att vara kapabla att förmedla frågan, eller budskapet. Vad är ni ute efter? Vad vill ni? Hon hade frågat dem tusentals gånger varför de vägrade lämna henne ifred, men de svarade aldrig. Inte ett ljud. Tystnaden var outhärdlig. Försvinn, försvinn, försvinn! Hon kunde inte koppla av en sekund. Tidsbegreppet var utsuddat. Dygnen flöt ihop till en enda lång mardröm. Nätterna var värst. Antalet verkade fördubblas i mörkret. Hon hade inte sovit en blund på flera veckor.  Så trött, trasig, maktlös. Orkade inte mer. Nu fick det vara nog. 

Hon satte sig ner och försökte strukturera tankarna. Besökarna som fyllt soffan gled undan som kvicksilver när hon sjönk ner mellan dem. Den kalla oktobervinden blåste in genom det krossade fönstret och smekte hennes trötta ansikte. Så skönt. Kylan lugnade henne, och den hemska stanken avtog något. Hon domnade, världen löstes upp likt en gas och virvlade iväg med vinden. Bort från medvetandet, bort från henne. Kanske kunde hon äntligen få sova lite. Nästan där.

Hon befann sig i gränslandet när dörrklockan plötsligt ljöd och brutalt och hänsynlöst slet henne tillbaka till helvetet. RIIING! RIIIIING! Hon reste sig, stod stilla en enda sekund innan hon sprang ut i köket. -Nej!! Inga mer! Över min döda kropp! Hör ni det? INGA MER SÄGER JAG! Hon greppade sin brödkniv, sprang ut i hallen, slet upp dörren, och högg den nya besökaren i rent raseri.

"Det sista som jag bytte bort det var min vackra röst
mot Adams äpple. Och för fagra Eva...
Och lade mig att vila mellan två kvinnobröst
för jag var trött, jag ville inte leva"






Vilka fantastiska texter denna nationalskald spottat ur sig. Ett geni. Gräv gärna lite djupare i skatten, under de givna fantastiska men sönderspelade "Hönan Agda", "Somliga går i trasiga skor", "Brev från kolonien", "Personliga Person" och  "Fredrik Åkare/Cecilia Lind". Om ni inte redan gjort det.

Jag såg filmen Cornelis i förrgår. Mr Wreesvijk spelades av Turbonegros Hank Von Helvete, (Hans-Erik Dyvik Husby). Filmen i sig, miljöer, ljus och ljud kändes riktigt autentiskt, men Hank... nej fy fan. Jag kunde varken se eller höra den riktiga Cornelis framför mig. Inte i de visor Hank personligen framförde, inte i talet, inte utseendemässigt, och framför allt inte i attityden. Förutom möjligtvis i slutet när han blivit gammal och grå med glasögonen på nästippen. 

Von Helvete är Norrman. Det gick inte att skoja bort. Betoningar på ord, och flytet i meningarna, som för mig är ett trademark för Wreesvijk, blev lustigt tillgjorda och märkliga. Det tog mycket fokus från känslan jag letade efter. Inte trovärdigt. Nej, jag rekomenderar er att se den riktiga dokumentären istället. Det är i stort sätt samma film, fast på riktigt.

Nu ska jag avslöja en hemlighet, med risk att bli avsatt som man. Men jag är väl hyfsat anonym fortfarande, så med lite tur kanske jag slipper få en dolk i ryggen. Det hela rör sig om en patriarkalisk maktstruktur, som lutar sig tillbaka på urgamla värden om mannens dominans och kvinnan som det svagare passiva könet.  Men även på en trångsynt myt som lever kvar hos oss män, att alla kvinnor är dumma och blåögda.


Det avtog möjligtvis något under 80- och delar av 90-talet. Men i dag är ämnets aktualitet starkare än någonsin, och det på grund av att den nya världens teknologi förenklat kommunikation mellan människor så till den milda grad att du genom ett enkelt knapptryck får direktkontakt med i stort sett alla människor du någonsin träffat under hela din livstid.


Det jag pratar om är "Den andra telefonen" Alla sexuellt aktiva killar som lever i ett förhållande har den, eller har haft den. Tro mig. Och alla vi vet om att alla andra har den, och ser det som en manlig rättighet, skyddat av någon outtalad hederskodex. I den andra telefonen finns andra kvinnor. Det kan vara kvinnor man ligger med, har legat med, eller kvinnor man vill ligga med. Potentiella byten.  De män som inte har en andra telefon har antingen redan åkt dit och lärt sig den hårda vägen att det inte är värt att förstöra livet för ett tillfälligt snedsteg, den kategorin tillhör jag, eller så är de så pass orutinerade att de fortfarande tror att de kan lita på att just deras kvinna inte söker genom deras vardagstelefon, och därför inte bemödat sig med att skaffa en smyglur. Dumma satar. God have mercy on their souls!


Nu kommer ni män säga att ni aldrig i livet skulle kunna bedra er kvinna på något sätt. Ni vet att det förekommer, men just ni är undantaget, för ni älskar er kvinna och har bara har ögon för henne. Rålögn! Ni ljuger för att rädda era skinn, vilket är helt naturligt. Självbevarelsedrift och överlevnadsinstinkt.  


Det finns även två kategorier av kvinnor. De som tror att jag ljuger. Dessa ses av oss män som något hjärnslöa och lättlurade. Och så de som redan visste om allt det här jag skrivit. I den senare kategorin döljer sig ett par undergrupperingar.
1. De som låter sin man hålla på så länge han sköter det snyggt, och hoppas att han tröttnar snart.
2. De som förtränger sanningen och låtsas att det inte sker.
3. De som genomskådar oss, överbevisar oss, och ser till att antingen otroheten eller förhållandet avslutas.


Nu kommer alla ni blåsta brudar tänka att det är möjligt att det är vanligt, klart att det händer andra, men att just er kille skulle göra något sådant är otänkbart, för ni känner honom alldeles för väl, och ni ser direkt på honom om han ljuger. Guess again suckers! Haha. Ni har så fruktansvärt fel. Alla jag känner tillhör en av dessa två grupper av män jag beskrev ovan. Inte 20, inte ens 80 procent. ALLA! Herregud tjejer, tänk! Till och med Svea rikes Konung, Carl XVI Gustaf är en knullgubbe, och det tog ett decennium innan det kom fram i ljuset .





Sammanfattning i stort då: 
Två kategorier män i förhållanden. De som har en andra telefon, och de som haft en förut, men åkt dit.
Två kategorier kvinnor i förhållanden. De som är blåsta och blåögda, och de som förtränger fakta.


Nu har ju jag förmedlat denna tragiska sanning utifrån ett mansperspektiv. Det är ju helt möjligt, och faktiskt ganska troligt, att även kvinnorna kan ha en andra telefon, men om det vet jag ingenting. Om jag nu ska gissa så tror jag att vi män är alldeles för insnöade på vår egen kuk för att ens misstänka att våra kvinnor skulle kunna bete sig lika vidrig som vi själva. Tror även att kvinnorna använder sig av mer av facebook, alternativt sin vanliga telefon, för att få kontakt med gamla/nya manliga konkubiner. Om webbläsaren åker ner väldigt snabbt när du närmar dig, och din kvinna blir stel och svammlig när du tilltalar henne så är det dags att ana oråd, grabbar. Ett litet gratistips bara, som kompensation för att jag bröt kodexen och avslöjade vår lilla hemlighet..


Cheers/
B


 

Limerickar är en underskattad och utdöende konstform. Lagom gubbtorrt. Perfekt tidfördrif om man som jag just nu sitter och luddar till på ett par sexpack fegisar medan alla andra gått och lagt sig. I like. RAAAP! Då ska vi se vilka vi ska tracka sönder med dåliga rim... hm...


Det var en Tant Storm från Göteborg
Som tog med barnen till 5ans torg
Ville vara en kul prick
"Nu ungar ska vi ha picknick!"
"Har både knark och sprit i min nystulna cykelkorg!"


Haha, ja jävlar. Det var ju hon ja. Stormen. Den gnälliga knarkarkärringen. Det här var kul. Nästa!


Ett Kurdiskt flickebarn från Lindesberg
Född med en samhällskritisk benmärg
fick efter år av slit
i moderata samlingspartit
äntligen rätten att i sitt rum byta färg


Hoho. Ja, bra där XX. Kämpa på så har du snart fått ett rödljus framför korvmojen med..hehe. ;) Nästa! Vem vem vem.. jo, nu vet jag:


Den Lilla Rosy från Götet
Tog spårvagnen till kirurgmötet
Det blev inte riktigt rätt
Skar bort lite mycket fett
"Men de lämnade iallafall hålet i skötet..."


Haha, limerickar är ju suveränt! Jag ska fan börja prata i limerickar hädanefter..  Va fan, vi tar en Kazem när vi har farten uppe. Fast det är som att slå in ett öppet fönster :)


En kvinna från vätterns strand
Lackade på sin kompis lite grand:
"Om du knullar min far"
"Jag din plattång tar"
"Så att han fastnar i krullet med sin fiskrensarhand!"


Skkkriiiii Im one funny bastard tonight!
Cheers
B funny

Hej min kära läsare, vänner, eller/och notoriska rövhål. Den här veckan tänkte jag komma ut till er och hälsa på er i egen hög person. Face to face. Lära känna er lite bättre. Så lämna nu direkt namn, adress, och portkod, innan ni gömmer ungarna och ringer och berättar för mor och far hur mycket ni älskar dem. Och glöm inte sätta på kaffe! Du vet aldrig när Bastarden står bakom dig, redo att hugga in på en bulle och en kanna lut.


C U Soon/
B, on a killing spree

Jag minns när världen var stor och rolig, möjligheterna oändliga, och livet evigt. Var man trött på klimatet eller vardagen fanns alltid ett litet fragment av hopp i bakhuvudet. En dröm om att allt skulle bli bättre i framtiden. Visioner om soliga stränder, glädje och frihet, alternativa livfulla städer eller exotiska rogivande platser att slå sig ner på ifall livet här skulle bli outhärdligt. En livlina i form av en tanke.  En tröst att greppa tag i när allt kändes jobbigt.

Nu finns inget paradis kvar. Inget hopp, inget ljus, och ingen utopi. Ingen hjälp. Nu är jorden trång och ond. Vi kommer inte undan någonstans. Har ingen plats att fly till. Vi är fast på den här mörka lilla bollen, och ingen hör våra skrik.

Vad händer i Bastardens liv för tillfället? Nästan ingenting. Det var många år sedan det var så här lugnt och händelselöst. Varken knark, spel, horor, eller våld. På gott och ont. I det stora hela så är det jävligt skönt faktiskt. Hundar och barn tar upp mesta tiden. Men när jag får tid så pular jag lite med sådant som ger mig personlig tillfredställelse. Har börjat teckna lite igen. Riktigt kul. Den ultimata avkopplingen. Man tänker mycket när man faller in i teckningstransen. Bland annat har en låt börjat ta form i huvudet. Mer en text kanske, en idé, men som ska byggas klart och kanske tonsättas vid tillfälle var tanken.

Här är lite teckningar från de senaste veckorna. Och förresten, vet ni vad jag har kommit på att jag pysslar med när jag gör porträtt av människor jag känner? Jo, jag börjar med att teckna utifrån ett foto, men ganska snart faller bilden bort ur mitt medvetande och jag fortsätter omedvetet teckna dem som jag uppfattar att de ser ut utifrån minnesbilden... Och om jag säger så här, min bild kanske inte alltid stämmer med verkligheten. Haha. När jag sen jämför med orginalfotot så är jag oftast inte i närheten av det. Skit samma. Vi får kalla det en personlig touch. Konstnärlig frihet! ;)

Vet inte om ni sett filmsnutten som florerar överallt nu? En 17-årig irakisk flicka, som vanhelgat familjen på något för oss trivialt sätt, och stenas till döds av en lynchmob på hundratals män, samtidigt som det filmas hej vilt med mobiltelefonkamerer? Om inte, gör inte det..

Orkar egentligen inte skriva om det här. Kan inte tänka riktigt klart i dag. Hade jag sett den här filmen för tio år sedan hade jag varit knäckt, ledsen, och fylld med hat i dagar. Veckor. Nu, ingenting. Världen är så full med vidrigheter att min lilla skalle inte kan ta in mer ondska.

Nu drar jag bara en djup suck och klickar ner filmsnutten. Men inne i min uppgivna suck döljer sig en önskan av att personligen få utrota alla folkslag tillåter sånt här. Oavsett om det är med uppbackning av lagen, gud, eller kultur. Alla som tycker att det är ett trevligt lördagsnöje att mosa tonårsflickor med betongblock har förbrukat sin rätt att existera. Det finns inte någon som helst anledning att låta dem fortsätta föröka sig och sprida sin ondska längre. Ingenting gott kommer från dessa människor. Dö!. Dö era vidriga satans lågliv! Mänsklighetens bottenskrap. Empatilösa inavlade missfoster. Varför ska ni finnas? Vad finns det för anledning att låta er hålla på som ni gör?  ...suck...

När jag såg klippet på facebook så var jag ju naturligtvis tvungen att spela djävulens advokat. Varför vet jag inte. För att jag är jag antar jag. Det är väl någon klämskada från förlossningen. Min första kommentar var enkla: "Vad hade hon gjort?", vilket jag iofs tyckte var en relevant fråga. Och det var som att kasta bensin på eld. "Det spelar väl fan ingen roll!" Jo, sa jag då, om hon gått omkring och snittat upp ansikten på dagisbarn så är hon värd den där behandlingen, även om just det scenariot var ganska otroligt. Men det tyckte ingen, då skulle hon haft vård, och det finns ingen som förtjänar att bli mosad med stenar inför en lynchmob. Jo, sa jag, jag vet massor som förtjänar det. Till att börja med alla som står runt henne, och då verkade ett par av dem stanna upp och vackla i tanken. (t.o.m Qrs? Hehe. Om än dock på skämt:) Så här i efterhand kanske det var bra att jag inte skrev det första som kom upp i skallen. "Oj, hon måste ha gjort något väldigt dumt".

Sen, med tanke på att rubriken över klippet var "Vill vi verkligen ha sånna här i Sverige" eller nåt liknande, så undrade jag vilka det var som utförde den hemska handlingen, och ingen svarar. Ingen vet. Ingen bryr sig. Alla hatar, men inte en enda av dem verkade veta vilka de hatade. Hade någon av dem haft lite balle och stå för sina åsikter så hade de svarat ärligt att det inte spelar nån roll vilka det var, för de hatar alla jävla svartskallar lika mycket, ..förutom Josef nere på Pizzan, Fahad och Pedro från klassen, och den adopterade flickan på jobbet, och Mohamed och Nikos som hjälper till att laga bilen, och..! Det hade i allafall varit ett ärligt svar.

De tog för givet att det var de hemska muslimerna som utförde ett hedersmord, vilket det också visade sig vara, men grejen var att de inte hade en jävla aning. Och det retar mig lite. Hedersrelaterat våld/mord förekommer även inom kristendomen, och har inte det minsta att göra med vilken religion man tillhör. Det har med små outvecklade hjärnor och för stora egon att göra.

I går blev jag lite sugen på en kebabrulle. Det är inte ofta. Högst två gånger om året. I ärlighetens namn framkallar oftast kebab lite äckelkänslor. Dock, om det är en fräsch rulle med lite rödsås, och som är skapad av en fräsch kebabgubbe (Ej hårig, svettig, med nikotinskadade fingertoppar) så kan det funka, någon gång ibland.

Men igår när min rulle kom hem så dröp den av, inte en utan, TVÅ olika sorters såser. Röd och vit. En rosa skuren gegga som sipprade ut genom brödet så att botten på foljeinpackningen starkt påminde om Lennart Nilssons titthålsdokumentärer av skvalpande fostersäckar. Röd och vit? Fy fan vad vidrigt. Det sämsta av två världar. Så det blev ingen mat för lilla mejs. Jag tjurade ihop lite och rökte mig mätt.

Kontenta: Om blandad sås hade varit gott så hade den fått vara en egen sås, ingen vidrig hybridsörja!







Som tur var så fick jag oanad hjälp av en halvgrek som bor en halvtimma bort. Han kände sig just denna afton lite extra fet och fick för sig att promenera bort ett par kilo överhudsfett. Det som är bra med just greker är att de aldrig lämnar hemmet utan en flaska rödtjut som nödproviant. Och just den här kvällen var det inte vilket vin som helst, utan en smaskig trehundrakronorpava. Dagen till ära nermosad i den splitter nya fina sportryggsäcken i djupgrå kevlar och hallonröd bävernylon. 

Buteljen skulle sparas till något riktigt speciellt tillfälle, sa han, och vad kan vara mer speciellt än att muntra upp en tjurig svältande bastard en tisdagskväll i mitten på mars? Den slank ner som loka bordsvatten tillsammans med ytterligare något gammalt skitvin, och som av ett trollslag var den sunkiga gamla kebabrullen bortglömd! Halleluja!

Kontenta 2: Smek din grek. Du vet aldrig när du kan behöva en pava rött, eller två!

Debatten om rökförbud på offentliga platser är i hetluften. Jag är kluven. Jag vill gärna påstå att jag är emot förbud av alla slag. Tanken på att det ska finnas en liten grupp som har makten att bestämma vad andra får, eller inte får göra är motbjudande och äcklar mig. Och det gäller allt! Jag drömmer om en värld där människor är fria, både i kropp och själ, och själva ska få styra och ställa över sina liv. En utopi.

Men när det gäller droger, alkohol, rökning med mera, så är frågan om det verkligen är ett helt eget val för unga människor, eller om det är så att de blir lurade av de feta isterbukarna i pengamaskinen.

Btw, en liten parentes. Har ni sett de senaste dagarnas löpsedlar? Det påstås ha upptäckts spår av arsenik, musbajs, och andra växter än tobak i smuggelcigaretter? Usch då. Från och med nu ska jag bara köpa svenska cigaretter fast de är belagda med en enorm och omotiverad skatt. Kosta vad det kosta vill... eller? NOP! Det är garanterat bara ett rykte spridet av Svenska staten/Svenska tobaksindustrin i ett desperat försök att stoppa smuggelförsäljningen.  Ett par mail till de stora kvällstidningarna är ett billigt sätt att få tillbaka något av miljonerna som runnit mellan deras feta fingrar. Skatterna måste in till vilket pris som helst!

Men hur som helst. Tillbaka till ämnet. Finns det något positivt med att röka? Ja. Det ger en skön känsla av lugn vid stressade situationer. Underbart efter maten, med kaffet, tillsammans med den porlande gyllene ölen, efter sex, o.s.v. Dessutom mår man väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt om man försöker sluta. Aggressivitet, och/eller depressioner med tillhörande självmordstankar är inte ovanligt. Alltså är det ibland positivt att röka..

MEN endast om du redan fastnat i skiten. Är man inte redan rökare så finns det ingenting positivt med att börja. Så därför är jag, krigaren för den fria viljan, FÖR rökförbudet på offentliga platser. Det är inte optimalt, men ett bra och genomförbart alternativ att rädda några av alla de undomar som annars skulle blivit slav under nikotinet.

Egentligen tycker jag alltså inte att rökning ska förbjudas, men jag tycker att det borde var förbjudet att tillverka cigaretter för försäljning. Låt folk röka om de vill, men låt dem odla sin egen tobak för eget bruk, och inför dödsstraff för folk som försöker tjäna pengar på folks missbruk! Det samma gäller cannabis.

Och jag orkar egentligen inte gå in på alkoholparallellen. Den brukar alltid komma som ett brev på posten i debatter av detta slag. Jag personligen ser inte likheten. Jag både röker och dricker, men jag ser det negativa med mitt nikotinberoende, och det positiva med mitt alkoholintag. Men den dag jag blir slav under spriten på samma sätt som jag idag är under tobaken, då kanske jag ändrar uppfattning.

Oj. Långt inlägg. Nu ska det bli smaskens med lite kaffe och en cigg.

Cheers/
B

...lite kuk

Är era klingor vassa och blanka? Hoppas ni har slipat era knivar, yxor, gurkhas och machetas noggrant i helgen, mina krigare, för nu kör vi igen! Dags att ännu en gång snitta sönder en helvetesvecka. In i skärselden. Nu betar vi av fanskapet sakta men säkert. Styckar upp den och begraver aset tillsammans med alla andra förbrukade veckor vi redan ätit oss i genom. Skär er fram. Hugg er brutalt genom vardagsdjungeln. Ta i riktigt jävla hårt nu, go f**king medieval on its ass. Alla medel tillåtna. Slakta varje minut, varje sekund! Men glöm inte vad jag lärt er, ni måste andas om ni ska orka hela vägen. Visst kommer ni svettas blod och vilja ge upp tusentals gånger om, men om ni är riktigt duktiga får ni snart vila igen. Bara fem dagar kvar till fredagsgroggen.

Nu är det väl inget snack längre, va?

Christian Bale ÄR världens bästa skådespelare!

Försök att säga till en knarkare som vill dö att han "måste"

Om man tar ett garageband som egentligen inte vill vara kända, utan bara rått vill skrika ut sina känslor via musiken, med en sångare som inte ens vill leva, gör dem till världsstjärnor och tvingar dem att via kontrakt uppträda i en japansk tv-show, fast de egentligen inte vill,  och dessutom playback. Hur går det då? Det här är helt fantastiskt roligt. Varför ens låtsas spela när det inte behövs? Haha.

...vi har långan väg att gå...

Det är total stiltje här. Traskar på i samma fotspår utan att komma någonstans. Skriver lite. Kluddar lite. Funderar lite. Mest på att jag borde sluta röka och börja träna ordentligt igen. Bra tankar, som tyvärr är precis just bara det. Tankar.

Bloggen är inte längre intressant för mig. Tyvärr. Jag vill så gärna att det ska vara kul. Får lite samma känsla som när jag var en liten knodd och en dag upptäckte att jag inte längre uppskattade lego. Jag försökte in i det sista att försätta mig i den magiska transen, besöka fantasin, världen där allt kunde hända, och bli ett med det lilla plastsamhället som jag styrde med järnhand. Bygga, leta bitar, ge röster åt leksaksgubbarna. Glömma tid och rum. Timma efter timma. Men det gick inte. Från en dag till en annan hade jag växt ifrån mitt älskade lego. Och det gjorde mig ledsen och tom.

Lite så känner jag mig nu. Inget konkret fel. Inte här, inte irl, men ändå känner jag mig lite ledsen och tom. Jag tror det beror på att det inte händer något. Att allt står helt stilla. Dagarna flyter ihop. Jag behöver en riktig jävla fylla snart.

Och likadant på bloggen: Jag har inget nytt att tillföra, eller nya demoner att släppa ut. Eller väldigt sällan i alla fall. Antalet besökare är i stort sätt det samma varje dag, oavsett om jag skriver eller inte. Högst en procent av er visar sina trynen, reagerar, delar med sig av sina tankar eller ger mig ris/ros. Och det är samma lilla procent varje gång. Underbart att ni gör det, men tråkigt att ni inte är fler. Jag tänker ofta på vad ni andra tycker och tänker. Vilka ni är, varför ni läser och hur ni hittade hit.

Kan du göra mig en riktig jävla tjänst nu? Länka mig på din blogg eller din facebook. Det har inte med nån sketen besökstatisktik att göra längre. Nej, jag behöver nytt blod, nya vinklingar, nya tankar. Nya reaktioner. Kanske behöver ni nån liten gentjänst tillbaka. Inga problem, jag säljer mig billigt. Är man född till människa så är man en hora tills döden säger upp anställningsavtalet. Har ni svårt att motivera er länkning så skriv bara:

Kolla in den här jävla clownen!: Http://bastardo.blogg.se








(Dagens skörd av meningslöst tidsfördriv,
medan klockan sakta sakta tickar på och veckan går mot sitt slut)

Kött är väl ett äckligt ord? När jag var en liten parvel hängde jag och mina polare ofta på soptippen. I smyg. Om någon såg oss kissade vi på oss lite, för vi var övertygade om att vi skulle åka i fängelse om de tog oss. Varför hängde vi där då, undrar ni nu. Ja inte för att vi var lodisar, utan för att vi gillade porrtidningar. Och det fanns det gott om. Jag släpade hem drösvis med jordiga p-frallor, kartongvis, och gömde på finurliga ställen i rummet så att inte mor skulle hitta dem när hon städade. Som under sängen. Haha, fiffigt... Det var ett litet sidospår. Men i alla fall...

Det jag kom att tänka på var att det fanns mängder med fekalier på soptippen. Människoskit i stora lass. Förbannat otrevligt. Minns hur jag en gång släpade hem en cykel. Den var sned, vind och vacker. Problemet var att styret saknade handtag, så hela röret var fylld med bajs. Finurlig som jag var tog jag då vår vattenslang som hängde utanför garaget och mosade in den i styret och sköljde rent. Som ett lavemang sprutade avföringen ut på andra sidan. Magiskt och enkelt. Cykeln blev som ny. Allt var frid och fröjd.. tills min far en het sommardag fick för sig att dricka vatten direkt úr slangen. Haha, ja jävlar som han spottade och fräste medan han jagade lilla Basse varv efter varv runt huset. Ops, sorry, snöade iväg på ett sidospår igen. Men i alla fall...

Det jag skulle komma fram till som sagt var det att jag har en bekant, eller snarare en vän till en vän, som håller på med ett könsbyte. Han ska bli hon. Det som då slog mig igår när jag tänkte på detta var: Var slänger de den avklippta penisen? Och var slängs alla andra kasserade människodelar, som aborterade foster, avslitna fingrar från busfabrikens bollhav, amputerade ben m.m. Slängs de på vanliga soptippen så att dagens runksugna smågrabbar måste klafsa omkring i köttsörjan på sin jakt efter kärlek, eller finns det en speciell avdumpningsplats bara för människokött? Blir det kattmat kanske, eller bränns det upp på krematoriet?

Inte vet jag, inte vet jag. Men jag ska fortsätta min jakt på sanningen om den avklippta penisen! Det jag däremot vet är att om jag någon gång skulle få för mig att byta kön så skulle jag stoppa upp min kuk, sätta den på en träplatta och hänga upp den på väggen. Som minne. Eller klädhängare.

Har torka. Hjälp mig. Jag behöver ämnen att tycka något om..

Bilden kanske ser otäck ut, men det är ingen fara, bara vanlig lek. Han är väldigt snäll och försiktig, även när hon biter sig fast i halsskinnet som en enkilosfästing. Och jag tror de älskar varann. Äkta syskonkärlek. Härligt att se dem umgås så bra som de gör, och verkligen ha nytta av varann trots storleksskillnaden. Även ute.

Jag var lite orolig i början för att jag aldrig skulle kunna koppla av, eftersom Spiken oftast dundrar fram som en 50-kilos rabiessmittad kamel. Ett feltramp sen skulle det vara nattavara för lillfisen. Men Tila har visat sig ha stenkoll på när det är dags att flytta sig. Gömma sig. Snabb som mattes förhud. Fram och tillbaka i blixtens hastighet. "Nu syns jag! Nu syns jag inte! Nu syns jag! Nu syns jag inte!" En kaxig retsam fegis.

Love'em both...

Kännssomattjagskrivitexaktdethärinläggetförr..?
Turmanärkonsekventisittskrivandeochsinatankar

Universum. Oändligt. Evigt. I både tid och rum. Det är stort. Vårt universum har sett små planeter, likt vårt kära lilla jordklot, poppa upp och försvinna fler gånger än Linda Rosings livmoderstapp sett ett ollon. I vår galax finns flera hundra miljarder stjärnor. Ofattbart.  FLERA HUNDRA MILJARDER! Sug på den, Mandrill! Men inte nog med det. Det finns flera hundra miljarder galaxer till...

Svårt att ta in? Jo fy fan. Men låt mig försöka förklara, även om det blir en enorm underdrift: Vi jämför universum med en säng. En enda säng av världens alla miljarder existerande sängar. I den här lilla sängen bor det miljarder kvalster. Det ena kvalstret har en vagel i ögat. På den vageln sitter en liten mikroskopisk bakterie. Där bor vi. Bakterien Jorden.

Vi är inte ens en fis i rymden. Procentuellt finns vi inte. Sätt nu det i perspektiv till alla "viktiga" saker du bara "måste" göra. Typ plocka ut ur diskmaskinen... Och ni som brinner för mänskligheten, ni som kämpar för/emot regnskogsskövling, rösträtt, burka, valjakt, jämnställdhet, rökfritt på krogen, kvinnomisshandel, sandade trottoarer, skärpta straffskalor, arbetslöshet, kollektivavtal. o.s.v...

... viktigt.... Verkligen...


Helvete. Jag ska inte tänka på sånt här :(








"Men gud skapade.... "   Dont even go there!

Jag funderar mycket på det där med tatuering. Velar. Är så besviken på mig själv. Fortsätta eller inte. Jag skulle ALDRIG försöka göra ett porträtt eller liknande på någon. Absolut inte nu, men antagligen inte senare heller. Ja, det skulle väl vara om jag hittar nån blind krake som ligger på dödsbädden och betalar jävligt bra. Men jag tror inte det.

Att teckna ett porträtt eller liknande på papper är en sak., Men sen jag började för ett år sen (remember) har i snitt en av fem har åkt i papperskorgen. .. Och då har jag ändå haft suddgummi. Och jag tycker att det är svårt. Det ligger inte helt naturligt för mig. När jag börjar har jag ingen plan, ingen given strategi. Jag vet helt enkelt inte hur man gör, utan får prova mig fram varje gång. Det kan lika gärna gå åt helvete som att det blir hyffsat. Vet inte om ni fattar vad jag menar.. Hur som helst är det antagligen inte den känslan man bör ha när man börjar rista in folks ungar i huden på dem...





Över: Alabama (Blogg)

Under: En Rosy in progress. Ett typiskt exempel på en som senare åkte i papperskorgen.






Under: Rhodesian Ridgebacktiken, Jade






Under: En mormor






Nuförtiden blir det sällan några nya teckningar. Riktiga teckningar alltså. Men mycket kladd. Jag har för det mesta en penna i handen och småkladdar samtidigt som jag gör något annat. Prata, titta på tv eller lyssna på radio. Sitta framför TVn utan att kludda eller kanske plinka gitarr eller skriva lite på datorn får mig att vilja krypa ur skinnet. Just gura kanske inte är det mest optimala. Inte om jag vill behålla min familj i allafall. 

Jag kan ofta sitta och se en film och komma på mig själv med att kunna varenda replik utantill, utan att känna igen bilden framför mig. Då har jag antagligen suttit och tecknat framför tvn och sugit i mig ljudet. "Har du sett den här filmen?" - "Nej, men jag har hört den..."

Här nedan bredvid mig på kontoret, ligger en typisk sådan kulspetspenneskiss.





Jag älskar att teckna och måla. Önskar bara att jag hade mer och bättre material och mer tid.

Cheers.