Bastardo

Då ska vi se här vad Basselitofrysen har att erbjuda. Mat, mat, mat. 

Ta till vara på de små lyckliga tillfällena i livet. Lev i stunden, i nuet. Var dig själv. Det finns de som har det värre. Fånga dagen. Det är insidan som räknas. Alla är lika mycket värda. o.s.v.  Now, fuck off!

Emanuel på A-head-tatto i Kumla,

som jag tatuerat mig hos, 

har ännu en gång skapat en makalös bild med nålen.

Inte på min arm dock 

Tyvärr...

June Carter och Johnny Cash

Fantastiskt motiv

Fantastisk konstnär

Imponerande skill!

Bråviken bjuder in till ännu en dag fylld med vin, kvinnor, och sång...

"Jag är inte rädd för höjden.
Jag är bara rädd för att falla.
Rädd för att dö."
/Bastardo


Brevet;

Det låg framför honom. Så malplacé att det såg overkligt ut. Otäckt. Ett bevis på att världen fortfarande existerade. En förnimmelse av livet innan det tog slut. Det enda livstecknet han fått på tre.. eller var det kanske fyra veckor? Han sneglade bort mot de små strecken han ristat in i skrivbordskivan och insåg att han hade tappat räkningen på dygnen. Ville han ha ett brev? Han hade medvetet förträngt allting utanför det trånga rummet och på något sätt lyckats intala sig själv att tiden stod stilla även där ute, vilket hade varit en förutsättning för inte bli galen, att inte tankarna skulle skapa en okontrollerbar kaostromb av virvlande frågor utan svar som skulle fått huvudet att implodera. Men nu låg plötsligt verkligheten framför honom i ett rosa litet kuvert. Obehagligt och skrämmande. Han låg länge helt skräckslagen och tittade på brevet innan han vågade börja sprätta upp det. Så rädd för vad det skulle innehålla och hur han skulle reagera. Han sneglade försiktigt ner i öppningen, som om sanningen skulle hoppa upp och bita honom i strupen. Men när han väl tog modet till sig infann sig en märkligt tilltalande rysning, en värme som började vid armbågarna och spred sig in mot bröstet. 


Chocken;

Brevet var parfymerat. Han var helt oförberedd och den välbekanta doften chockade honom. En tung slägga av kärlek och minnen träffade honom rakt i solarplexus. Han slöt ögonen, andades in och svävade iväg, långt tillbaka, till sommardagar fyllda med skratt och sex. Till sena varma sommarnätter med  avslöjande samtal under öppen himmel, fyllda med naiva framtidsvisioner och alkoholdimmiga löften om evig kärlek. Han fiskade försiktigt upp brevet och började läsa. "Hej Älskling..." Han slutade tvärt. Ville inte att det skulle ta slut. Längst ner var det signerat av en ängel. En stor vacker röd pussmun. Han kände så väl igen läpparna och insåg plötsligt hur mycket han hade saknat dem. Han tog brevet i sin famn, tryckte det mot bröstkorgen och lade sig ner på den smala britsen. Gråten gick inte längre att hålla tillbaka. Allt släppte på en och samma gång. Tårarna forsade nerför kinderna, och han kunde på riktigt känna hennes fysiska närhet, värmen från hennes mjuka nakna kropp, hennes hand som tröstande smekte honom. Han hörde den lena rösten säga att allt äntligen skulle bli bra nu. Att han inte längre var ensam. Att han inte längre skulle behöva slåss själv mot de fyra kaklade väggarna i den trånga cellen. Hon var där. Tankarna flätades samman med drömmar och han somnade tryggt första gången sedan dörren slagit igen bakom honom.

Plitar;

Dörrögat öppnades. Stängdes. Nyckelknippan rasslade i låset och den tunga ståldörren slogs upp. Utfodring. En bricka med en tallrik soppa, ett glas mjölk, och en brödbit kastades  in framför honom. Han gissade att det var torsdag. Pliten, en av ett tiotal köttroboter han haft den äran att bli serverad av, nickade rutinmässigt  när blickarna möttes i förbifarten, utan att visa något som helst tecken av medkänsla eller mänsklighet. De såg alla på honom likadant. Snabbt och nonchalant. Även om det var olika vakter varje gång så var det ändå alltid exakt samma man, bara i en annan skepnad. Ansiktena kunde skilja sig, men på insidan var det en identisk tomhet. Och det var säkert likadant åt andra hållet. För plitarna var han bara ännu ett patetiskt tårögt ansikte, ett av tusen. En buse i mängden. De såg inte den enskilde individens lidande. De kände inte smärtan av när sveket vred om kniven i ryggen, när hoppet dog och hela världen raserades under en ynka solig försommarmorgon. De brydde sig inte. För de avtrubbade klonerna var inte han eller hans situation speciell. Knappt ens på riktigt. För honom var den tryckande ångesten påtagligt verkligt. Trång och skrämmande.


Svensson;

Men plitarna gjorde bara sitt jobb, även om han starkt ifrågasatte deras yrkesval. De värsta var den stora trångsynta massan. Den imbecilla Svenssonflocken som satt hemma vid frukostbordet med felslipade läsglasögon från statoil vajande på sina långa fredagsgroggsröda nästippar, när de lojt skummade över de feta förvrängda rubrikerna i dagstidningen och trodde sig förstå sig på vad som vore rimliga straff och skäliga nivåer av förnedring för människor de aldrig träffat. De som verkligen trodde att en misshandel var en misshandel, att en våldtäkt var en våldtäkt, och ett mord var ett mord. De som beklagade sig över alltför låga straffskalor utan att egentligen vara det minsta insatta i den specifika situationen.

Medan nyckelknippan skramlande låste dörren igen tänkte han att man borde slita ut den äckliga Svensson från sitt trygga frukostbord, sin karriär, sina barn, från sin bekanskapskrets och livskamrat, och kasta in honom i en ljudisolerad låda på tre gånger 2 meter i dagar, veckor, månader. Utan dom och utan någon information från utsidan, förutom en garanti om ett raserat liv. Tror föga att de skulle fortsätta tycka att det är längden på själva fängelsevistelsen som är den vitala delen av staffet. Men det händer inte mig, bara de som förtjänar det. De onda folket. Visst. Jävla tunnelseende höns.


Saknaden;

Han låg kvar i sängen på mage med händerna runt det rosa kuvertet, armarna hårt korsade under bröstet och försökte att portionera ut hennes doft i minimala doser och få den att räcka för evigt. Men det gick inte. Och I takt med att parfymen dunstade dog mannen han en gång varit. Han kröp ihop i fosterställning och lindade in sig i avskyn till alla därute som lät det här ske. Hatmembranet grodde ymnig och skyddade honom från alla vidriga människor som tyckte det var en bra sak att låsa in honom, de som med skygglappar fortsatte leva sina liv som om att inget hade hänt. Han äcklades över deras antipati. Känslan av att han levt i en lögn och hela tiden varit utbytbar och meningslös hade aldrig varit mer påtaglig. Han fanns inte längre och de reagerade inte ens över det. Under stjärnhimlen utanför det sönderstirrade celltaket fortsatte deras liv precis som vanligt. Han hade plockats bort, men jordklotet stannade inte, det snurrade vidare i samma tempo. Människorna där ute kanske tog en spontan kvällspromenad till ICA för att de blev sugna på något, eller bara för att de kände för att andas frisk nattluft. Kanske borstade de just nu tänderna på sina barn eller pussade dem godnatt medan de bäddade ner dem. Kanske lade sig i ett varmt bad, eller drack en kopp te framför tvn och kelade lite med sin hund, innan de gäspande kröp ner bredvid en varm trygg famn och somnade med ett lyckligt leende på läpparna. Allt det där han förr tagit förgivet och som nu tagits från honom. Han saknade det så. Han skulle kunna erkänna vad som helst och mena det innerligt och ärligt, av hela sitt hjärta, bara han fick komma ut i friheten igen. Bara han fick andas en sista gång.


Uppvaknandet;

Efter fyra dagar hade doften i brevet helt försvunnit. Hur mycket han än gnodde det mot sitt ansikte fanns där bara den fadda lukten av papper. De smörjande tårarna var för länge sedan uttorkade och kvar fanns ett tunt lager av salt, en stel torr yta runt ögonen som krakulerade när han försökte öppna dem. Han låg kvar i samma ställning och kisade mot det starka ljuset. Insåg att alla känslor det rosa brevet väckt var borta. De hade dunstat tillsammans i takt med parfymen. Han skämdes över hur han hade reagerat. Löjligt, barnsligt, och omanligt. Han kände sig annorlunda. Metamorfosen var i sitt slutskede. Allt som fanns kvar var inkapslat i en fet hinna av avsky, och han var redo att kläckas. Mannen som en gång varit oersättlig var nu utbytt. Musklerna knakade och värkte när han försiktigt reste sig upp och vågade lämna sin trygga puppa. Han gick med släpande steg bort till spegeln, den bit rostfria plåt som satt uppskruvad över handfatet, och granskade noggrant den nya mannen därinne i den förvrängda spegelbilden. Noterade att ingenting av den han varit fanns kvar. Förvandligen var total. Alla bitarna föll på plats som kugghjulen i en Omega De Ville och började synkroniserat att arbeta och allting blev plötsligt glasklart. Han hade evolverat och var starkare än allt som existerade. En supermänniska. Inte längre hämmad av mänskliga svagheter som empati, glädje, sorg, ansvar, eller kärlek.  Resistent mot känslor. Att dö hade gjort honom odödlig. Och trots att han fortfarande var inlåst så var han friare än någonsin.

Jag hade en intressant dröm i natt... Men nu ska jag inte tråka ut er med den. Däremot mynnade den ut i ett tips som jag tänkte förmedla vidare till er damer där ute i stugorna:

Ställ er framför köksbänken vänd in mot köket. Klädsel är valfritt, men jag rekommenderar något som inte döljer benen. Bara underkläder är optimalt, men absolut inte stringtrosor! Stringtrosor är tvärtemot sitt rykte, fruktansvärt ofräscht och avtändande. Det har aldrig varit snyggt! Ta på er ett par skor med minst 7 cm höga klackar, alternativt kan ni stå på tå. Vrid in fötterna mot mitten. Inte för långt, bara så att de pekar rakt fram eller svagt inåt. Detta spänner och framhäver de vackra Gastrocnemius och baksidan av låren. Varje muskel du spänner gör att du blir fastare. Luta er framåt så att överkroppen hamnar lägre än stjärten. Svanka med ryggen så långt det är möjligt utan att du går av. Och puta, glöm inte att puta!. Detta får stjärten att stråla och väcka ett djuriskt begär hos er kille, er man, eller vilka hanar som helst som råkar befinna sig i skottlinjen. Typ hantverkare eller arbetskamrater. Skulle ni inte inom tio minuter fått uppmärksamhet eller önskade resultat så kan ni börja gny lite lätt, likt en hundvalp, och vagga hypnotiskt med Gluteus maximus. Det kommer att sätta fart på svällkropparna!

Lycka till!