Bastardo

Något av det jobbigaste jag vet är att inte kunna öppna mig, vara mig själv, och säga vad jag verkligen tycker. Det sker relativt ofta av diverse snedvridna anledningar. Typ att jag vill behålla jobb, vänner och familj. Det känns bara som en så fruktansvärt falsk tillvaro om man inte ska kunna säga vad man verkligen tänker.

Just nu har jag en grej i hjärnan som bara måste ut. Jag testade lite lätt att öppna mig för en människa jag känner, men den personen förvandlades till en fräsande igelkotta, sa att jag alltid ska vara annorlunda och att hon blev rädd när hon hörde mig. Så jag stängde in tankarna igen och höll käften. Men så kom jag på att jag ju har bloggen! Den som har hjälpt mig med liknande problem så många gånger förut. Här skiter jag i vad folk tycker, passar det inte kan ni ju lätt välja att aldrig mer läsa. Så här kommer det, och nu ska jag vara 100% ärlig:

Jag skiter fullkomligt i offren på Utöya! 90 personer avrättade. Rör mig inte i ryggen. Känner inget med de sörjande.  Den skickliga mördarens detaljerade planering och det råa kalla tillvägagångsättet på vilket han utförde massakern lockade ett visst intresse- Men i övrig känner jag ingenting. Måste jag det? Ja, det måste jag om jag vill bli betraktad som en frisk människa. Det är inte på något sätt så att jag tycker att massakern var en bra sak, Nej absolut inte, jag tycker bara ingenting.

Alla säger att det som hänt är så fruktansvärt, och det är det väl I guess, så jag försökte verkligen känna det alla ni andra verkar göra. Jag satte mig ner och läste allt jag kunde hitta om dåden, om offer, överlevandes historier, men nej, jag kan inte. Jag känner ingen som helst empati med dessa människor, deras anhöriga, eller med några människor över huvudtaget. Jag vet ju att jag bör känna olust, illamående, hat, rädsla. Det var ju för fan oskyldiga tonåringar! Brutalt slaktade! Om någon nämner dådet svarar jag plikttroget och mänskligt att det är fruktansvärt, och att Mördar-Anders borde dö. Ja, han borde ju dö, naturligtvis, men jag skiter i vilket, om det inte integreras i en historia som väcker mitt intresse. Om det inte gör det kommer även den flyta förbi obemärkt i periferin precis som morden och offren gör nu. 

Och även om det hade inte hade rört sig främlingar hade inte resultatet varit annorlunda, för de enda jag känner något med är en handfull av de allra närmaste. Och om jag ska vara helt ärlig (Och det skulle jag ju) så vet jag inte ens om det är genuint ibland eller ytterligare bara en fasad, en människoroll jag spelat så länge att jag inte längre kan skilja verklighet från dikt. Usch, det tankenystanet ska jag inte börja lirka upp kände jag.

Folk säger att det är en defekt jag har, jag skulle vilja säga att jag evolverat. Empatin var en svaghet som höll på att förstöra mitt liv. Alla dessa kidnappade barn jag läste om för många många år sedan som utnyttjats, plågats till döds, eller bara var spårlöst försvunna höll på att knäcka mig. Lilla Madeleine var droppen. Tankarna på hur ledsen den lilla flickan måste ha varit, hur hon saknat sin mamma och pappa , och ovissheten om vad som hände henne. Jag klarade inte att tänka på det men tankarna lämnade mig inte en sekund. Maktlösheten inför all till synes outömlig ondska i världen höll på att ta ifrån mig möjligheten att känna glädje. Nu för tiden läser jag aldrig om lidande barn. Förtränger att de existerar. Ignorerar allt jag inte kan göra något åt. Jag stängde av. Låste ute allt djävulskap för att kunna leva ett drägligt liv, om än i förnekelse. Svagt och fegt, men det enda alternativet jag kunde komma på.  

Så vad triggade mig till detta inlägg? Jo, alla dessa jävla norska flaggor på allas profilbilder på Facebook. Ert vidriga engagemang bara för att det råkar röra sig om vita människor vars språk ni förstår. Er äckliga dubbelmoral. Jag har inte sett en enda flagga någonsin från Irak eller Somalia, eller något annat land där civila avrättas dagligen. Jag bryr mig förvisso inte heller om döda Irakier eller Somalier, men jag är i allafall konsekvent. Jag bryr mig inte om nån. Jag har aldrig gillat Norge, och jag tänker inte börja nu.