Bastardo

Något av det jobbigaste jag vet är att inte kunna öppna mig, vara mig själv, och säga vad jag verkligen tycker. Det sker relativt ofta av diverse snedvridna anledningar. Typ att jag vill behålla jobb, vänner och familj. Det känns bara som en så fruktansvärt falsk tillvaro om man inte ska kunna säga vad man verkligen tänker.

Just nu har jag en grej i hjärnan som bara måste ut. Jag testade lite lätt att öppna mig för en människa jag känner, men den personen förvandlades till en fräsande igelkotta, sa att jag alltid ska vara annorlunda och att hon blev rädd när hon hörde mig. Så jag stängde in tankarna igen och höll käften. Men så kom jag på att jag ju har bloggen! Den som har hjälpt mig med liknande problem så många gånger förut. Här skiter jag i vad folk tycker, passar det inte kan ni ju lätt välja att aldrig mer läsa. Så här kommer det, och nu ska jag vara 100% ärlig:

Jag skiter fullkomligt i offren på Utöya! 90 personer avrättade. Rör mig inte i ryggen. Känner inget med de sörjande.  Den skickliga mördarens detaljerade planering och det råa kalla tillvägagångsättet på vilket han utförde massakern lockade ett visst intresse- Men i övrig känner jag ingenting. Måste jag det? Ja, det måste jag om jag vill bli betraktad som en frisk människa. Det är inte på något sätt så att jag tycker att massakern var en bra sak, Nej absolut inte, jag tycker bara ingenting.

Alla säger att det som hänt är så fruktansvärt, och det är det väl I guess, så jag försökte verkligen känna det alla ni andra verkar göra. Jag satte mig ner och läste allt jag kunde hitta om dåden, om offer, överlevandes historier, men nej, jag kan inte. Jag känner ingen som helst empati med dessa människor, deras anhöriga, eller med några människor över huvudtaget. Jag vet ju att jag bör känna olust, illamående, hat, rädsla. Det var ju för fan oskyldiga tonåringar! Brutalt slaktade! Om någon nämner dådet svarar jag plikttroget och mänskligt att det är fruktansvärt, och att Mördar-Anders borde dö. Ja, han borde ju dö, naturligtvis, men jag skiter i vilket, om det inte integreras i en historia som väcker mitt intresse. Om det inte gör det kommer även den flyta förbi obemärkt i periferin precis som morden och offren gör nu. 

Och även om det hade inte hade rört sig främlingar hade inte resultatet varit annorlunda, för de enda jag känner något med är en handfull av de allra närmaste. Och om jag ska vara helt ärlig (Och det skulle jag ju) så vet jag inte ens om det är genuint ibland eller ytterligare bara en fasad, en människoroll jag spelat så länge att jag inte längre kan skilja verklighet från dikt. Usch, det tankenystanet ska jag inte börja lirka upp kände jag.

Folk säger att det är en defekt jag har, jag skulle vilja säga att jag evolverat. Empatin var en svaghet som höll på att förstöra mitt liv. Alla dessa kidnappade barn jag läste om för många många år sedan som utnyttjats, plågats till döds, eller bara var spårlöst försvunna höll på att knäcka mig. Lilla Madeleine var droppen. Tankarna på hur ledsen den lilla flickan måste ha varit, hur hon saknat sin mamma och pappa , och ovissheten om vad som hände henne. Jag klarade inte att tänka på det men tankarna lämnade mig inte en sekund. Maktlösheten inför all till synes outömlig ondska i världen höll på att ta ifrån mig möjligheten att känna glädje. Nu för tiden läser jag aldrig om lidande barn. Förtränger att de existerar. Ignorerar allt jag inte kan göra något åt. Jag stängde av. Låste ute allt djävulskap för att kunna leva ett drägligt liv, om än i förnekelse. Svagt och fegt, men det enda alternativet jag kunde komma på.  

Så vad triggade mig till detta inlägg? Jo, alla dessa jävla norska flaggor på allas profilbilder på Facebook. Ert vidriga engagemang bara för att det råkar röra sig om vita människor vars språk ni förstår. Er äckliga dubbelmoral. Jag har inte sett en enda flagga någonsin från Irak eller Somalia, eller något annat land där civila avrättas dagligen. Jag bryr mig förvisso inte heller om döda Irakier eller Somalier, men jag är i allafall konsekvent. Jag bryr mig inte om nån. Jag har aldrig gillat Norge, och jag tänker inte börja nu.

Hej :)

Ja, här sitter jag och kan inte annat. Ledsen att jag varit lite tyst ett tag. Lusten har väl inte direkt infunnit sig och sen har jag suttit lite tight till sista tiden. Jo, ni förstår, under en promenad en tidig morgon för ett tag sedan kom jag ut ur en tät skog. Jag fann mig själv stå i början på ett stort öppet fält. En äng. Helt fantastiskt vackert. Gräset lyste ljusgrönt och doftade underbar morgondagg. Solen började värma skönt och det fanns inte ett enda moln på den klara himlen. Allt var perfekt. Jag stod där och log åt framtiden som såg så lysande ut. Fältet var säkert flera kilometer brett och lika långt. Längst ut på båda sidor kantades det av en ankelhög mur av nästan vit natursten. En vacker smakfull inramning av friheten.

Jag bara fanns där i skogsbrynet och njöt av dofterna från naturen och av strålarna från morgonsolen. Andades den rena klara lätta luften. Helt underbart. Jag vet inte hur länge jag befann mig där, tiden stod stilla. Men så råkade jag ta ett steg framåt, ut på gräset, och något märkligt hände. Ett litet fragment av oro infann sig. Det tycktes knuffa mig framåt och störa min perfekta eufori. Jag noterade att det faktiskt fanns ett litet moln där långt långt borta vid horisonten. Var kom det ifrån? Det var ju så pyttelitet, var det möjligtvis därför som jag  hade missat det innan? Eller hade jag verkligen det? Nej. Jag tittade mig omkring och allt var förvisso fortfarande lika vackert, men något tycktes vara fel med perspektivet. Som att ögonen spelade mig ett spratt. Ängen såg ut att ha smalnat av väsentligt, inte alls lika bred som jag uppfattat den först, men betydligt längre. Och muren, som tycktes ha blivit lite mörkare, var nu midjehög. Skumt. Jag blev nyfiken och tog yttligare ett par steg framåt för att se bättre. Det skulle jag inte ha gjort. Luften tjocknade och höll på att kväva mig. Ängen var nu uppskattningsvis bara femtio meter bred, jag såg inte längre över den nu mörkgrå muren, och molnet var nu i samma kulör, nästan mitt över mig och täckte dessutom halva himlen.

Jag blev livrädd. Började springa. För varje steg jag tog smalnade ängen. Murarna sköt i höjden och det dundrade som åska när de kom emot mig från var sitt håll i en rasande hastighet. De var nu helt svarta och så höga att horisonten förvandlats till ett smalt blått lodrätt streck långt där borta. Jag sprang för mitt liv. Var tvungen att hinna ut innan de enorma väggarna skulle krossa mig. Fältet var nu inte bredare än en motorväg, och gräset var för länge sedan dött. Syret i lungorna började ta slut och det fylldes inte på något nytt. Luften var tjock som gröt och lika het. Motorvägen blev på några sekunder till en cykelväg, till en stig, till en smal trång passage där jag till slut var tvungen att vrida kroppen i sidled för att överhuvudtaget få plats. Jag kunde inte längre andas. Och när jag väl stannade, när jag inte längre kunde fortsätta för att de massiva väggblocken pressade sig hårt mot min kropp, så tycktes den smalnade öppningen mot friheten vara dubbelt så långt bort än den varit från första början.

Ja.. och det är här jag befinner mig nu. Fastkilad med ett helt vansinnigt tungt tryck över bröstet. Jag har inget syre. Kan inte röra mig. Och högt däruppe lägger nu döden sin svarta hand över springan likt ett lufttätt kistlock. Stänger om mig. Som för att minimera mina redan obefintliga chanser att komma ut, och för att snabba på det oundvikliga händelseförloppet.

Men nog om mig nu. Hur mår ni?

Dagens relationsreflektion: En man måste upplysa om sina planer långt i förväg, (exempelvis en årlig tradition som en fotbollscup med vänner man bara träffar en gång om året) för annars kanske de krockar med kvinnans planer som hon däremot inte alls behöver upplysa om i förväg (exempelvis fixa naglarna). Och då får mannen helt enkelt slopa sina planer. Handboken för kvinnlig logik, paragraf 46.






(Puff & Puff)