Bastardo

Åh. Som han älskade den underbara kvinnan. Fortfarande efter två år tillsammans kunde han komma på sig själv med att le när han tänkte på att han delade liv med denna fantastiska tjej. I andras ögon var hon högst medioker, men i hans var hon den finaste tjejen i världen. Ett docksött ansikte. Lite mullig, men med formerna på de rätta ställena och båda fötterna på jorden. 

Han själv var kanske lite för blyg och lite för snäll. En vanlig osynlig kille som inte gjorde så mycket väsen av sig. Svenskt ljusgul. Vek sig hellre än att riskera en konflikt. Men han hade haft tur ändå. Dragit vinstlotten. Hittat en flicka som, i och för sig var lika pryd och blyg som han själv, men som var nöjd med hans lugna ordningsamma lite tråkiga liv. När de träffades hade de båda varit oskulder, och tillsammans hade de nyfiket och trevande under täcket utforskat den nya världen. Älskade Cilla. Lilla rultan. Hon var len och luktade hallon.

Men var var hon nu? Märkligt. Han hade gått tre varv runt nattklubben, och Cilla var spårlöst försvunnen. Antagligen hade hon redan gått. Hon hade varit så där flamsig som hon brukade bli när hon druckit ett glas vin för mycket, och då brukade det inte dröja länge innan hon insåg att hon fått nog och smög iväg. - Min duktiga lilla flicka, tänkte han, hämtade ut jackan ur garderoben, och gick hemåt.

Redan i trapphuset hörde han rösterna och den starka musiken. *Duskaduska* Reggaton? Tankarna surrade okontrollerat i huvudet på honom. Hade hon fest? Han fick inte ihop det. Hade hon bjudit hem folk från nattklubben till deras hem utan att säga till honom? Haha, nej. Otänkbart. Inte lilla Cilla.

Han öppnade dörren, tog av sig skorna och ställde dem prydligt på sin plats i skohyllan, innan han försiktigt gick fram mot vardagsrumsdörren. "Cilla?" Reggatondunket var så starkt att han knappt kunde fokusera. Sen fick han syn på henne. Han rynkade på ögonbrynen. Märkligt. Vad gjorde hon? Hon stod på knä på hans soffbord. På alla fyra, naken, med en gurka halvvägs instoppad i sitt kön. Hon rullade frenetiskt på den runda nakna stjärten, och de stora fria brösten gungade i takt till musiken. Det pirrade till i underlivet. Så här hade han aldrig sett henne förr. Otänkbart förbjudet. Han var i chocktillstånd.

Han stod som i trans och stirrade på henne när han plötsligt mindes rösterna. Han lutade sig fram för att kunna se hela rummet. Och där i soffan... I hans soffa, bara en halvmeter från henne, satt tre chilienska män. Eller snarare två män mellan 30 och 40, och en tonårspojke, ca 16-17år. Alla tre hade uppknäppta gylfar och tittade med kåta blickar på hans Cilla, medan de oblygd runkade sina erigerade penisar.  "Puta asquerosa, pepino mierda. Si si"

Hela världen rasade på ett ögonblick. Han blev kallsvettig, hjärtat stannade, och han höll på att svimma. "Cilla?" Rösten sprack och tårarna började forsa längs hans bleka kinder. Hon lyfte sakta på huvudet och mötte hans blick. Hennes hår var ruffsigt, hennes ögon onyktert glansiga, och fyllda av kåtrus. Bara ett tomt skal fanns kvar av kvinnan han trodde att han kände så väl. Hon släppte honom inte med blicken medan hon tog tag runt gurkan och stötte den hårt motoriskt fram och tillbaka i sitt våta kön. "Stick, din jävla mes...", stönande hon väsande och log.

Facebook och twitter. Jag hatar dem eftersom de så rått och osminkat visar upp hur förbannat ihåliga alla människor är egentligen. Inklusive mig själv. Mystiken runt allas privatliv är borta. Avglamoriserat. Den tomma tråkiga sanningen är blottad. Alla sitter i exakt samma miserabla sits, oavsett om det rör sig om pizzabagare eller filmstjärnor. Ond bråd vardag. Folk verkade smartare förr när man inte matades med idiotin 24-7.

Jag anade en irritation hos Qrs härom veckan, angående alla simultana statusuppateringar på facebook så fort det blir en liten skiftning i vår väderlek. Som att alla började prata om våren så fort det blev en plusgrad i början av februari. Och när den bitande kylan kom tillbaka skrev han något liknande: "Där fick alla ni som hävdar att våren närmar sig. Inse förhelvete att det är vinter!"

Jag förstår hans point mycket väl, man tröttnar fort på att läsa samma sak hos hundratals olika individer som tror att just deras observation är unik. Men en annan sak som slog mig just då var att visst är det väl så att den närmar sig? Våren alltså? Och att även sommaren, hösten, och nästa vinter närmar sig. Tiden står ju aldrig stilla när man väl befinner sig inne i ekorrhjulet, även om det kanske känns som att den gör det just nu.


Snöade iväg lite igen.  Men hur som helst tänkte jag på den tankegång Qrs facebookstatus ledde in mig på, när jag halkade över denna väldigt intressanta frågeställning (om än ställd för att försöka vara rolig utan att lyckas) med tillhörande intressanta svar på SJs hemsida:



Närmar oss Stockholm?

Hej lokföraren!
När man kommer med tåg söderifrån till Stockholm C brukar det vara ett utrop ungefär vid Årsta Holmar att ”vi närmar oss nu Stockholms Central”. Om jag steg på i Malmö har jag väl närmat mig Stockholms C de senaste 4,5 timmarna?
Anders Blaxhult
Stockholm

Hej Anders

Vilket korrekt och roligt iakttagande. Hårddrar man tanken så närmar du dig även Malmö om du fortsätter ”en bit till” runt jorden. Under resans gång har vi också närmat oss den oundvikliga döden. Men det ropar vi inte ut. Även om det är en helt korrekt uppgift.
Med vänliga hälsningar Peter

(Källa http://www.sj.se/sj/jsp/polopoly.jsp?d=19051&a=156043&l=sv&intcmp=1156043 )






Sov gott/
B

I said baby you're my wings!
She said no babe, you're a fish...

I said baby you're my dream!
She said no hun, just your wish...

She said baby you're my river!
I said no hun, I'm you're drain...

She said baby you're my color!
I said no babe I'm you're stain...

I said baby you're my diamond!
She said no babe, I'm just you're pick...

I said baby, you are magic!
She said no hun, I'm just a trick...




()

Ja, det är en kille som sjunger. Asaf Avidan från Jerusalem. Brought to my attention by the sweet turtledoves M & Q. Tack som fan. Precis vad jag behövde i dessa musikaliskt fördummande mörka medielogikstider fyllda av skapade idoler och övertänd melodifestivalshysteri. Hell yä.. Vi drar en till:

I bland verkar det som att små flagor av det förflutna och bortglömda plötsligt skakar loss från hjärnbalken. Dalar ner och lägger sig till rätta i pågående tankebana, till synes helt utan relevans till situationen eller tiden man råkar befinna sig i. Idag trillade Lilla Regina ner. Hon var den näst snyggaste tjejen i klassen på lågstadiet. Blond pottfrisyr, klippt i formen av ett ägg. Stora lysande ögon, söta djupa skrattgropar och roligt spretiga hörntänder.

Hon uppenbarade sig när jag stod och pissade i snön bakom hjullastaren på jobbet. Hon satte sig till rätta på min näthinna i sina snickarbyxor av röd manchester och fnittrade blygt. Fortfarande inte en dag äldre än 9 år, som att tiden stått stilla.

Regina. Haha, ja jävlar. Minns hur märkligt obegripligt hennes namn blev om man upprepade det lite för länge. Reginareginareginareginaregina. Vad hette hon i efternamn då? Kan det ha varit Lund?

Hur kommer det sig att minnet av henne poppade upp idag, så här många år senare? Hon har aldrig gjort något stort intryck på mig. Det enda jag kommer ihåg, i stort sett, är att jag en gång försökte impa på henne genom att jaga hennes katt som smet ut på gatan medan hon stod kvar på sin farstutrapp och såg rädd ut. Antagligen var katten hundra år gammal och led av svår lepra, eftersom det annars torde vara näst intill omöjligt för en liten pojke att springa ifatt en katt som inte själv väljer att bli fångad.

Men jag fångade den, och när jag gick tillbaka med den försökte jag spela oberörd, fast jag hade fethåll och blodsmak i munnen. Jag lutade mig i fränaste snyggposen mot Reginas trappräcke och flämtade på klingande småländska, "Här.. ha...ru..! *flås* Det var den snabbaste katt jag någonsin fångat!" Som att jag inte hade gjort annat än att fånga katter i hela mitt långa nioåriga liv.

(Off topic: Fint ögonbryn)

Minns ni hur man längtade efter att det där första mjuka snöfallet mysigt skulle lägga sig som ett pudertäcke av ren vit tomtekärlek över vårt vackra land? Nej, inte jag heller. I år försvann julstämningen innan den kom. Ersattes av långa helvetesmånader med skitiga snöberg, frostskador, parkeringsproblem, dyra elräkningar, och hopplöshet. Mental istid.

Aldrig någonsin innan har jag längtat så mycket efter våren som jag gör i år. Att få se Sverige vakna. Att få se uteserveringar poppa upp i varje hörn och erbjuda harmoni och porlande fatöl.

Långt långt där inne i mitt kalla lilla mössbeklädda huvud ligger en isklump och skramlar. En inkapslad känsla. Den är totalt genomfrusen och knappt längre vid liv. Det är känslan av den första magiska sommarkvällen på semestern. Att bara få sitta där i kvällssolen med en pilsner i handen, stirra ut i intet och låta alla krav och måsten rinna av. Låta alkoholen sprida sitt läkande lugn. Nollställa skallen och njuta till fullo av att inte behöva göra någonting.

Den här vintern har varit så fruktansvärt lång och elak. Och fast jag vet att det går åt rätt håll så ser jag ingen som helst ljusning någonstans. Psykisk och fysisk tortyr när den är som värst. Jag hatar det här pisslandet så mycket just nu. Det är fan inget roligt längre. Den här vintern suger så hårt.

Då äter Svensson Tacos. Whats the deal med Tacos?
Vanlig jävla mat.. fast man får sätta ihop den själv.

Då var det dags för en road trip igen. Förton timmar allena i en rostig konservburk. Destination Malmö -Köpenhamn. No pleasure tyvärr... nop. 

All work and no play makes Basse a dull boy.
 

Av surt förvärvad erfarenhet har jag lärt mig att inte hålla ansiktet för nära. Då blir allt suddigt. Inte heller för långt ifrån. Då riskerar jag att missa detaljerna, vilket i sig skulle göra hela cermonin meningslös och totalt bortkastad. Nej. Jag har kommit fram till att tio centimeter är ett närmast perfekt avstånd. Då ser jag tydligt hur människan försvinner. Hur de flackande ögonen förvandlas till två bottenlösa brunnar, och hur livet sakta faller in i djupet. En decimeter mellan mina ögon och den utvaldes. Då känner jag hur skräcken går genom alla olika faser. Hur människan pendlar mellan hopp och förtvivlan. Hur desperationen stegrar, når sin kulmen, utvecklas till galen panik, för att till sist tyna bort.

Just vid panikfasen gäller det att hålla fast kroppen hårt. Riktigt hårt. Flera gånger i början tappade jag taget. Det är förvånadsvärt hur starka folk blir när de inser att de ska dö. Även den minsta lilla människan får oanade krafter. Men tillslut avtar kampen, de släpper taget om livet och blir passiva. Apatiska. Då är det nära. Då är det bara sekunder innan själen drunknar och försvinner där inne i mörkret och brunnarna stängs för evigt.

Exakt när den sista strimman liv upplöses och förflyktigas, när kroppen drar sin sista otäcka djupa suck och stängs av för alltid, det är då det sker. Magiskt. Som att stirra in i solen. Det är då kraften av tusen orgasmer träffar mig. Det är då Guds ansikte uppenbarar sig och möter min blick som en like. Den allsmäktige är jag och jag är den allsmäktige. Våra tårar blandas och vi blir ett.

Efteråt ligger jag alltid kvar länge och gråter, medan jag klappar liket. Jag känner stark sorg för livet som försvann och för människans efterlevande. Medlidandet är min drog. Men som med alla droger måste dosen ökas efter ett tag för att nå samma effekt.

När jag började valde jag för samvetets skull offer som hade få dagar kvar i livet. Långvården. Men kicken de skrynkliga ansiktena med de vattniga ögonen gav mig avtog ganska omgående. Jag ville ha mer. Att ta livet från någon som inte hade något att leva för blev snabbt meningslöst och tråkigt. Det samma gällde barn. De fattade ju inte vad som hände, och känslan jag letade efter uteblev. Jag kan inte säga att jag ångrar det. Det var en bra inkörsport.

Sista tiden har jag i stort sätt bara riktat mig mot medelålders män vars karriär precis börjat ta fart. De som nosar på rikedom, som slitit hårt i åratal och äntligen fått pengarna att börja rulla in. De verkar enligt min erfarenhet vara de som värdesätter sina liv mest. 

Nej, nu ljög jag. Det finns en grupp med närmast optimal livslust. När jag tröttnar på allt annat och jag känner att det inte längre ger mig tillfredställelse så tar jag en sån specialare. Jag försöker undvika dem så länge jag kan, för jag är rädd att den enorma känslovågen kommer skada mig. Mitt heroin - Nyblivna mammor. Inget får en kvinna att kämpa för sitt liv som när det hennes bäbis ligger och jollrar bredvid. Vilket underbart ångestrus. Håret reser sig i nacken bara jag tänker på det. Barnen rör jag aldrig. Det skulle inte ge mig något.

Nej, er profilering stämmer inte. Ni vet ingenting. Jag är inte ond. Jag har inte strypt min guldhamster, bitit mina dagiskompisar, eller ägnat min barndom till att plåga katter och rycka vingarna av flugor. Tvärtom. Jag är en vanlig glad kille som älskar alla djur och de flesta människor. Min starka empati var grunden för min nyfikenhet från första början. Utan den gränslösa vågen av lidande som väller över mig när jag avslutar ett liv så skulle jag aldrig drivas till att göra det igen. Ångesten är A och O för mitt beroende.

"Musikindustrin gör mig tjutfärdig. Jävla bögerier!" /Leifsky


Jag instämmer med den gamle. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på hysterin runt melodifestivalen varje jävla år. Det vore helt ok om man bara slapp höra och se skiten överallt. Att man fick välja själv. Men jag kommer inte undan. Radio, tv, tidningar. Det har ingenting med musik att göra. Det är utstuderad hjärntvätt skapad endast för att ta våra pengar.

Nu är ju jag av uppfattningen att alla människor får tycka och tänka vad de vill, så visst, tyck gärna att den överproducerade löpandebandtillverkade pisspoppen är bra, men är du över elva år gammal kommer jag förevigt ha uppfattningen att hela du är en idiot som borde omyndigförklaras för allas vår säkerhet. Tänk dig scenariot att du sitter hos tandläkaren och att han precis köpt Olas nya Cd på statoil. Hur ska du kunna lita på att den psykiskt störda människan inte gör ett till idiotiskt beslut och snittar upp gommen på dig?

Ola, ja. Jag kan helt ärligt erkänna att jag länge trodde att Ola och Danny var samma människa. Än i dag skulle jag inte kunna skilja deras "musik" eller utseende åt. Men på grund av massmedias hjärntvätt vet jag att en av dem är med i sveriges mest menlösa trio, EMD, tillsammans med två andra fjantstylade låtsasartister som som inte heller går att skilja på.

Och Dilba, den giriga gamla speltorsken. Elakhet personifierad. Har hon inget viktigare för sig än att yla i tv och radio? Som t.ex att raka fram en panna mellan ögonbrynen och hårfästet?

Klockan hade hunnit bli 22.00 och det var redan kolsvart ute när Daniel äntligen var klar med sitt svartjobb. Han kände sig äldre än någonsin. Så trött. De här dagarna tog knäcken på honom. Han kunde inte längre avgöra var den fysiska smärtan slutade och den psykiska började. De hade smält samman till en diffus luddig sörja av ogreppbar värk.

Men de behövde pengarna. Utan extrainkomsten det gav skulle de bli tvingade att sälja huset, innan de ens fått uppleva alla årstider i sitt nya hem. Han gjorde det för barnen. Ja, för hela familjen såklart, även om det bara verkade vara hans femåriga dotter som fortfarande uppskattade livet. Han log för sig själv när han tänkte på hur hon lekte i sitt nya fina rum. Hon läkte honom. För sitt inre tyckte han sig nästan höra hennes gurglande lyckliga barnskratt. Väx aldrig upp, älskade fina lilla sockerkorv, tänkte han tyst för sig själv.

Med sig i bilen hade han sin son. Tretton bast. Han hade varit på handbollsträning efter skolan, och sedan fått suttit och väntat på jobbet tills det var dags att åka hem. Det var länge sen det kom något gurglande skratt ur det barnet. Faktum var att Daniel inte kunde minnas när han såg sin son le sist. Han grät inombords när han tänkte på det. Kändes som att någon försökte slita ut hjärtat ur kroppen på honom. Det finns bara ett enda sätt att misslyckas som människa, och det är att inte kunna göra sitt barn lyckligt. Daniel var misslyckad. De satt helt tysta hela resan. Två generationer av samme man. Inte ett ord sades medan världen försvann i mörkret bakom dem.






Plötsligt plingade tankmätaren till och han väcktes ur transen. Varningslampan tändes, som för att påminna om att det finns en elak äcklig jävla värld därute. Ifall han nu skulle ha råkat glömma det för en sekund. Den onda röda lilla lampan skrattade åt honom.  Hånade honom för att han inte hade råd att tanka, fast bara halva månaden gått sedan lönen kom. Han knäppte på radion. Försökte bryta tankebanan. Just då började radioreklam för hyundais bil IX20. Först började en liten pojke rabbla upp ord: "spjälsäng, sandlåda, lådbil" Följt av en tonåring: "Bollplan, duschkabin, studentrum" Därefter en vuxen man: "Hiss, konferensrum, radhus" Och slutligen en pensionär: "Växthus... husvagn... kista"

Hela livet summerat av tolv stödord. Från nykläckt till ett ruttet kadaver. Så tragiskt deprimerande. Trodde de verkligen att de skulle lyckas sälja en totalt misslyckad design med hjälp av dödsångest? Plötsligt insåg Daniel att han redan var inne i den tredje delen av reklamen. Bara växthus, husvagn och kista kvar. Insikten högg honom stenhårt och vasst i höjd med svanskotan. Den iskalla smärtan spred sig upp till nacken, och med en smäll kom huvudvärken. Så distinkt och explosivt att det nästan svartnade för ögonen. 

Långt där borta i mörkret uppenbarade sig lysen från en stor timmerbil. Han fick en stark inpuls av att bara helt enkelt svänga över i mötande fil och frontalkrocka med den. Liera far och son. Förena kött och känslor med glas och metall. Avsluta allt här och nu inom tio sekunder.

Utan att kunna eller ens vilja tränga bort tvångstanken, och utan att släppa blickan från den stora tunga maskinen som dundrade mot dem i dryga hundra kilometer i timmen, bröt han tystnaden i bilen. De tre orden rosslade ur halsen på honom. Som att Satan själv förmedlade budskapet:

-Vill du dö?

Pojken reagerade inte, utan stirrade fortfarande apatiskt ut genom sidorutan, ut i mörkret. Som att bara den pubertala kroppen satt i passagerarsätet och själen redan vänt hem. Daniel harklade sig,  tittade på den trettonåriga pojken, och upprepade frågan:

-Älskling? Vill du dö med mig?


Lastbilens lyktor närmade sig i rasande fart. 200 meter. 150 meter. 100... 50... Pojken vände sakta på huvudet. Han tittade på sin far med tom blick.. och nickade...

Han älskar henne mer än livet själv. Hon lät honom älska henne så länge han fyllde en funktion. Hon lät honom tro att han var någon han inte var. Någon han aldrig skulle kunna bli. Hon log för sig själv när hon tänkte på hur hon lyckats avleda honom från att se det alla andra såg glasklart, att ett tragiskt lågliv som han aldrig någonsin skulle kunna skapa en framtid med en kvinna i hennes klass. Han var helt förblindad. Solförmörkelsen var total.

Hon hatade det fysiska. Det var helt klart den svåraste delen av spelet, med störst risk att avslöja sig. I början hade hon varit nyfiken och försökte lura sig själv att hon faktiskt uppskattade det, men insåg ganska omgående att det inte funkade. Han var värdelös. Det blev till slut svårt att ens låtsas njuta. Visst, men det var värt lidandet för tillfredställelsen hon fick av att manipulera honom med strategiskt placerade fragment av hopp.

Hon matade honom regelbundet med lagom små doser av patetiska falska kärleksklicheér. Kamouflerade tvetydiga och meninglösa löften för att hålla hans dödsdömda kärlekslåga vid liv exakt så länge hon behövde honom. Allt för att förlänga sin paus, förhala den oundvikliga smällen. Och hon var bra på det. Han skulle inte lyckas förstå att han bara var en pjäs i hennes spel innan det var försent. Inte förrän hon själv bestämde sig för att upplysa honom om att han bara varit en simpel bonde på hennes bräda. Ett offerlamm.

På sista tiden hade hon blivit lite konfys. Samtidigt som hon inte ville ut i verkligheten och möta det oundvikliga, så växte längtan efter att äntligen få spotta på honom. Att få se minen när han inser att han blivit lurad. Tanken framkallade en nästan sexuell eufori och fick henne att rysa av välbehag.

Att hon lekt med hans känslor brydde hon sig inte det minsta om. Ingen ånger. Inte då, inte sen. De hade bara en enda sak gemensamt. Att han älskade henne, och att hon också älskade sig själv. Skillnaden var att hans hjärta snart skulle krossas av besvikelse och hat, doppas i alkohol och kastas till de feta substituthororna, medan hennes kärlek var evig.

Mr Potato head. Lilla gubben tänker så det knakar. Han fick en av sina brillianta snilleblixtar och idiotförklarade hela svenska folket med argumentet att topplistan över sökningar på google toppades av hela webbadresser. Han undrade hur dumma i huvudet människor egentligen är när de söker t.ex. aftonbladet.se istället för att skriva adressen direkt i adressfältet. De tre nickedockorna i radiokanalen Rix Fm, Roger Nordin, Ola Lustig, och Sofia Wistam höll med. Det lät ju faktiskt riktigt korkat. Mmm.

Nu vet inte jag hur Alex google fungerar, men om jag skriver ett ynka Y i sökfältet så är bland det första google föreslår "youtube.se". Skriver jag ett A föreslås "aftonbladet.se" och skriver jag ett B poppar både "blocket.se" och "blogg.se" upp bland de första, o.s.v. I Googles statistik finns då mina sökningar med som hela adresser fast jag bara tryckt en enda bokstav. Och det är inte för att jag är en idiot (Även om så må vara) som jag gör på detta sätt, det är för att jag är lat!

Jag tål inte människan. Herregud. Inte ens Hybris-Alex egna kroppsdelar står ju ut med sitt värddjurs desperata försök att någon gång få bli erkänd som intelligent. Både ögon och tänder försöker desperat att rymma från det tragiska huvudet. Stackarna. De skäms väl.

Har precis sträcksett Sons of Anarchy säsong 3. Den startade upp som den absolut sämsta av de tre, men i slutet ordnade den till sig lite. Hur som helst så är den alltid tillräckligt bra för att bräda 95% av alla andra serier. Det finns så mycket jag älskar, men även ett par saker jag ogillar.

Ungtuppen Jackson 'Jax' Teller, spelad av britten Charlie Hunnam - Vacker pöjkvasker. Riktigt bra när han är våldsam och arg, men i övrigt en så förbannat mesig karraktär. Om man nu kan kalla någon som spöar och skjuter elakingar på löpande band för mesig. Men han ska alltid spela nåt ynkligt dubbelspel, föreslå diplomatiska humana lösningar när man sitter och hoppas på fingerkapningar och monsturösa avrättningar.

En som är helt åt helvete fel i sin roll är Clay, apansiktet Ron Pearlman från Hellboy, som spelar klubbens president. Trots sitt deformerade groteska anlete är han den minst respektingivande medlemmen i SoA. En tråkig fjant. Däremot är Irländaren Jimmy, spelad av Titus Welliver fantastiskt bra.

Men den skönaste av dem alla är Opie. (Ryan Hurst) Hans rollfigur är underbart soft och laid back, men ändå vaksam med allt under kontroll. Han lallar oftast omkring ljudlöst och lugnt i skuggorna, men när han väl kommer fram i ljuset är han proffisionellt känslokall, brutal och hänsynslös.  

Skaparen Kurt Sutter spelar även en liten roll. Big Otto. Jag tror att han irl är tillsammans med Katey Sagal som spelar Gemma Teller i serien. Ni vet Al Bundys fru, Peggy Bundy i Våra värsta år.

Sutter är också mannen bakom en annan underbar serie, The Shield, som jag nu tankat hem hela sju gottiga säsonger av. Ögonmumma i vintermörkret. The Shield och SoA har ganska mycket gemensamt. Förutom att ett par av skådisarna finns att skåda i bägge, så bygger de två serierna mycket på intriger inom tighta grupperingar av antihjältar. Bra skit helt enkelt.


Seriens trosfuktare, Jackson "Jax" Teller





Opie. Anledningen till varför er kära babyface Basselito vill odla ett magnefikt buskskägg, riva klippkortet hos klippoteket, åka till skinnvästaffären och bära svart smurfmössa. Han är softast i SoA, med råge och i stort sett den enda anledningen till att se sista säsongen över huvudtaget.





Vi tar en Opie till för att han är så frääään. Hehe




Juice





Chibs





Gemma





Opie & Tig




Dito





Clay





Rob





Tara





Jax & Tara




Tig





Cheif Wayne





Piney