Bastardo

På väg till jobbet i dag så mötte jag en liten flicka. Jag åkte bil. Hon gick. Hon hade en stickad mössa, nästan helt nerdragen över ögonen, täckjacka och en lite för stor ryggsäck. Hon var väl antagligen på väg till skolan/förskolan. Anledningen till att jag reagerade var att hon gick i den smala vägrenen på en 70-väg, till synes helt ensam. Livsfarligt i mörkret bland plogbilar och långtradare. Såg ut att vara i min dotters ålder eller snäppet yngre. Uppskattningsvis 5-6 år ung. Det var något som inte stämde med bilden.. Jag noterade henne i en mikrosekund, sen var hon som bortblåst och jag fortsatte mitt eget liv.


...


"Cornelia" Där kom det. Den lilla flickan kurade ihop sig under det sköna varma täcket, spände sin lilla kropp och hoppades slippa. Men nej. Varje dag. Mammas irriterade röst från sovrummet bredvid. "COR-NEL-I-A-!" Om det inte var lördag förstås. Men hon hade inte lärt sig veckodagarna än. Hon visste vad alla hette, men inte riktigt i vilken ordning de kom. Hon tittade ut. Det var fortfarande svart och det knäppte i glasrutorna av kylan och blåsten där ute. Usch.

Hon gick snabbt upp, trippade på lätta fötter bort till mammas sovrumsdörr, öppnade den och viskade att hon var uppe, stängde den försiktigt igen så att mamma inte skulle bli arg, och smög sedan genom den tysta mörka lägenheten till toaletten. Hon borstade det ruffsiga blonda håret samtidigt som hon kissade, klädde sedan på sig kläderna som hon lagt fram igår. Hon log när hon tänkte på hur fint hon hade vikt dem den här gången. Precis som hon sett i affärerna, fast lite knöligare. De var lite skrynkliga. De var inte helt rena heller, fast hon försökt torka bort fläckarna med toalettpapper kvällen innan. Hon älskade sina byxor. De var lila med stora glitterhjärtan på låren. Hon hade fått dem av en snäll granne när hon fyllde fem år för ett litet tag sedan, och Birgitta på dagis hade sagt att de var fina. Sen dess hade Cornelia burit dem varje dag. Birgitta var bästa fröken i hela världen. Hon var snäll och luktade smultron och sockervadd.

Vägen till Parkskolan var lång. Flera miljoners miljoners mil, tänkte hon. Det gick bra när det var sommar, men nu i vintermörkret var det både otäckt och jobbigt. Den iskalla vinden bet i kinderna, som om någon kastade små spikar på henne, och hon kunde knappt se något. Hon frös jättemycket, fast hon tagit på sig sin stickade mössa, den rosa vinterjackan, och skorna med den lena vita pälsen på insidan. Enda fördelen med den stränga kylan var att de slapp vara ute och leka på dagis, när hon väl kom fram. När det var så här kallt skulle inte små barn vara ute, sa fröknarna. Det var farligt. En gång hade Birgitta sagt att den här vintern hade slagit alla rekord. Cornelia hade antagligen sett frågande ut, för Birgitta lade till "..i kallhet!" Och nu förstod hon exakt vad Fröken hade menat. Om Cornelia var extra trött, eller om vägen kändes ännu längre än vanligt brukade hon gå in och värma sig på bensinmacken. Shell låg bakom kurvan efter den långa raksträckan, och det var ungefär halvvägs till Dagis. Fast hon gick bara in i själva affären om Johanna jobbade. Om det var Ewa, eller den där sura gubben som hon inte visste namnet på, då blev det så pinsamt. För när hon bara stod där frågade de alltid vad hon ville, eller ännu värre, var mamma var. Men Johanna var snäll. Hon brukade ge Cornelia varm choklad och värmde vantarna åt henne på elementet bakom kassan. Hon frågade aldrig något. Det var varmt och skönt, och det luktade alltid så gott. Grillad korv, parfym från tankande tanter, nybakade bullar, till och med kaffet luktade gott fast hon inte alls tyckte om smaken av det. Men varm choklad älskade hon allt med: Lukten, smaken, att värma de frusna händerna runt muggen. Cornelia brukade önska att Johanna hade varit hennes mamma istället för riktiga mamma. Då hade hon kunnat sitta på Shell hela dagarna, ätit lussekatter, och aldrig behövt frysa mer. Fast så fort hon tänkt så så skämdes hon och fick dåligt samvete.

Ibland fick hon skjuts på morgonen, precis som att allt var som förr, när allt var bra och Pappa bodde hemma. Det var de dagar Mamma hade fått låna farbror Jans bil för att hon skulle in till stan och hämta pengar. Och fast röken från mammas cigaretter höll på att kväva henne i baksätet så var det ändå betydligt bättre än att behöva gå hela vägen. "Miljoners miljoners mil" i bil tog bara fem minuter. Det var skönt. En gång när Mamma kom för att hämta henne en eftermiddag hade Birgitta frågat hur det kom sig att Cornelia brukar komma in själv på morgonen. Mamma svarade att hon brukar släppa av Cornelia på parkeringen, precis utanför dagis ifall de hade riktigt bråttom, men att hon alltid stannade kvar och vinkade tills Cornelia gått in genom avdelningens dörr. Det var inte sant. Det hade hon aldrig gjort, fast det vågade inte Cornelia säga.

Den här morgonen var ingen bra morgon alls. Det var kolmörkt och jättekallt, massor med smutsig snö som frusit till isvallar på sidan av vägen. Och så blåste det motvind så att hon knappt kom framåt. Hon frös och såg nästan inte var hon gick. Hon drog ner mössan och kröp ner i kragen på jackan så gott det gick, men det hjälpte inte. Det gjorde ont i ansiktet, i öronen, och i fötterna. Det tog en evighet att ens komma fram till Shell. Det spelade ingen roll om så arga gubben jobbade, hon måste bara komma in och värma sig ändå. Men när hon kom upp över krönet upptäckte hon till sin fasa att bensinmackens butik var helt släckt, och det enda som lös var lamporna över bensinpumparna. Var det stängt? Paniken högg henne i bröstet och hon blev akut kissnödig.

Den lilla flickan pulsade fram och kände på entrédörren med sina stela vantar. Den var låst. Hon skrapade bort snön på rutan och försökte se om någon var där därinne, men det var helt svart. Hon gick runt byggnaden till baksidan och kände på dörren där Johanna brukade gå ut för att röka, men även den var låst. Shell hade aldrig någonsin varit stängt förut. Fast hon normalt sett nästan aldrig grät längre, så började nu stora tårar rulla nerför de rosiga kalla kinderna. På dörren hade någon tejpat upp en lapp i form av ett stort rött hjärta. Hon var inte bra på att läsa alls. Hon torkade av den snoriga näsan och tårarna på sin jackärm, samtidigt som hon tittade på hjärtat och försökte ljuda "GE-O-DE-JI-U-EL..." Hon gav upp. Det var massor med bokstäver och siffror: G-O-D-J-U-L G-O-T-T N-Y-T-T Å-R V-Ä-L-K-O-M-M-E-N Å-T-E-R Å-R 2-0-1-2". Hon förstod inte någonting. Två, noll, ett, två? Hon visste inte vad siffrorna betydde heller, men hon hoppades verkligen att de skulle öppna riktigt snart för nu orkade hon inte gå en meter längre. Hon satte sig i en snödriva bredvid personalingången väntade. Känseln i ansiktet, händerna och benen var redan borta.





P.S
Krama era barn i kväll era jävla rövhögar! Ni är allt de har!
/B