Bastardo

(Det är dags för bröllop i släkten i sommar. Läge för en repris från februari -09)

När ni gifter er så blir ni automatiskt lyckligare. Männen gifter sig av egen fri vilja och inte för att få slut på tjatet. Era vänner uppskattar att gå på bröllop och männen gillar att klä upp sig och sitta i stela kläder i kyrkan, i timtal! Och alla gäster tycker att det prästen säger är intressant och framförallt sant. Ni älskar varandra mycket mer än innan. Det är ren magi. Gud kommer blåsa solsken i arslet på er. Att betala dyra pengar för en klänning som bara används en gång är en riktigt bra investering. Det är värt alla pengar i världen att gifta sig, för man får ett foto som är jättekul att titta på vart femte år

Själv tyckte jag att det var ett väldigt logiskt resonemang när min tjej sa: Om inte du vill så gifter jag mig med någon annan, för gift ska jag bli! Det kändes verkligen som att det var vår kärlek som var i centrum då.. och jag kände mig så speciell och viktig.

Halleluja

Det blev en liten oplanerad konstpaus här. Har haft en underbart rofylld helg, fylld med sol, hundar, tavelmålning, släkt, vänner, ungar, makalös mat, och kall öl. Har befunnit mig mitt inne i tumulten, men med motorn på tomgång och ett leende på läpparna. Bara observerat kaoset och njutit i fulla drag. Riktig livkvalitet! Längtar så efter pensionen nu, bara hälften kvar. 


Spiken solar efter årets premiärdopp

Jag har, under den senaste månaden, tappat två tredjedelar av mina besökare. Märkligt och skumt.

...

If there's something strange in your neighborhood, who you gonna call?

...

If there's something weird, and it don't look good, who you gonna call?

...

Ibland har jag absolut ingenting att skriva om, inga åsikter om något, fast behovet att göra det ändå finns. Starkt. Det är då de små historierna brukar trilla in i bloggen. Jag sätter mig och skriver rakt ut i luften, om ingenting. Låter fingrarna forma orden, inte hjärnan. Det kan bli hur ointressant som helst, eller inte, det vet man aldrig. Ska se om jag kan visa hur det funkar nu. Redo? 1...   2...   3... skriv:

" Om han någon gång skulle våga, så var det nu. Nu, eller aldrig. Han tittade på klockan; Kvart över fyra. Hög tid. Om 15 minuter skulle det vara försent. Han rabblade allting tyst för sig själv ännu en gång, för att verkligen försäkra sig om att han inte missat något. Spelade upp det kommande händelseförloppet likt ett pjäsmanus för sitt inre. Något han lärt sig var att även de minsta missade detaljerna kunde leda till fatal katastrof. Allt verkade stämma, precis som de gjort alla gångerna innan. Han tog ett djupt andetag, torkade bort svetten och drog ner baklavan över ansiktet. Sen osäkrade han vapnet och öppnade bildörren. Vägen fram till entrén kändes oändlig. Som att röra sig i en mardröm, springandes i gyttja utan att komma framåt. Men det gjorde han onekligen, för plötsligt var han framme. Han sparkade upp dörren och släppte loss helvetet. Fyllde byggnaden med ondska. Allt fungerade precis som han planerat. Rent instinktivt. Han var en programerad mördarmaskin när det väl gällde. Inga spår av känslor existerade när han väl tagit steget. Människor skrek och halkade omkring i foajén, medan han tömde magasin efter magasin i de sprattlande kropparna. Blodets skarpa kulör bröt så vackert av den tråkiga, minimalistiskt inredda annars helt ljusgrå och vita lokalen. Klarrött och lysande som kärleken själv flöt det ut och förgrenade sig i små floder på de vita blankpolerade marmorgolvet. Fint, tänkte han, och log. Fint, men halt."

Ja, sådär ungefär. Fast sen brukar jag läsa igenom det, rätta eventuella felstavningar eller omvända bokstäver, kanske ändra lite formuleringar för att få orden att flyta bättre. Ett annat sätt är att  jag ser något, som här bredvid t.e.x. En tatueringstidning med en italiensk kvinna på omslaget, och fantiserar iväg:

"Den mörka skönheten med anor från sydeuropa. Hon hade alltid varit out of reach. Varför visste han inte, hon var ju egentligen bara en helt vanlig förortsunge, en i gänget. Tillhörde gruppen. Kanske var det för att hon kändes lite annorlunda, främmande och exotisk. Förbjuden. Mörka djupa ögon och långt svart hår, ända ner till svanken. Hennes skönhet skrämde honom. Så lockande vacker att han blev stel och konstig när hon var i närheten. Och hennes doft. Han skulle nöja sig med att bara få älska med lukten av henne. Mariella, kvinnan i hans drömmar. Kvinnan han aldrig skulle få."

Oftast är det ju ren och skär fiction, out of the fucking blue, men ibland poppar inslag av verkligheten in, små anekdoter ur mitt liv som plötsligt ger sig till känna och blandar sig i leken. Hm. Svårare att ge ett exempel på kanske. Men vänta. Nu:

" >Där är den igen< Den gamla damen låg helt stilla i sängen. Bara ögonen rörde sig, skrämda följde de den krafsande bulan under täcket. Var det djävulen som kommit för att hämta henne? Rädd för att hjärtat skulle stanna smög hon ut ena handen och letade efter larmknappen. Hon drog i varje greppbar pryl och sladd hon kunde hitta. Lampor och tv-apparater ramlade runt henne, men ingen larmknapp någonstans. Hjälp..hjälp... Det här var det värsta sjukhus hon någonsin befunnits sig på.

Lisa hörde ett brak i sovrummet där hon bäddat ner sin Mormor. Herregud! Vad i himmelns frid pysslar hon med? Hon sprang dit och möttes av en märklig syn. På platsen där Mormor legat, låg nu Lisas ena hund. Den stora Ridgebackhanen Cooper. Den lyfte slött på ena ögonlocket och tittade på henne, gäpade nonchalant och somnade om. Under täcket, på platsen bredvid Cooper, bökade Lisas andra hund omkring, den lilla dvärgpinschertiken Mimmi. Den for omkring under täcket med en makalös valpig energi. Nedanför sängen på golvet låg mormor med panik i ögonen, frenetiskt slitande i antennkabel till TVn. När hon fick syn på Lisa sken hon upp i ett leende. -Nämen, vad tokigt det här blev, sa hon, och skrattade. Lisa beordrade Cooper att gå bort, och bäddade ner mormor i sängen igen. -Vad snälla alla sjuksystrar är här!

Lisa suckade. -Du är hemma hos oss, Mormor, inte på sjukhuset. Det är ju jag, Lisa vettu. Hon rättade till mormors kudde. -Vill du ligga kvar här och vila eller orkar du komma ut till oss och äta lite? Men mormor svarade inte. Hon hade fullt upp med att på nytt följa bulan som krafsade under täcket.
>Där är den igen...<


Ja, typ. Så går det till när jag skriver för skrivande skull. Ett behov jag har. Rensa huvudet och sväva iväg från verkligheten ett tag. Ibland blir det något som går att bygga vidare på, fast med stavfel och lustiga felvända formuleringar, ibland blir det riktigt junk som aldrig publiceras. Ett ointressant inlägg kanske, men det fyllde sin funktion. Jag fick skriva.

Känner mig glad och kreativ. Full med liv och energi. Ska ta tag i något (någon) jag borde gjort för länge sedan. Ondskefulla härliga planer börjar smidas. Hur man raserar någons liv på lömskaste och mest innovativa sätt. Man börjar lite lätt och ökar stegvis. Och när han tror att det inte kan bli värre, då drar man ur proppen och låter helvetet ösa över honom som en galen brinnande lavin. Personliga och ekoniomiska problem, omöjliga att stoppa, så att han slutar sina dagar överdoserad med alkohol, kravlande i sin egen avföring.

Den anonyma ormlappen i Malmö är ett litet försiktigt, men genialiskt och roande, exempel att börja på. Någon hade satt upp en lapp i trapphuset på ett hyreshus (ej exakt citat): "Min Inlandstaipan har rymt och befinner sig någonstans i denna byggnad". Oavsett om det är sant eller inte så skulle inte jag kunna sova gott. Än mindre sätta mig på toaletten. Och om den inte återfinnes så är det bara att lämna kvar allt man äger och flytta, oavsett om den ens existerat eller inte. Inte läge att gambla med sitt och sina barns liv. Underbar humor. Tyvärr drabbade det ju 29 oskyldiga familjer med, så det kanske jag ska hoppa över.

Men jag har ett 15-tal andra, betydligt tuffare, mer avancerade och bergsäkra idéer som i och för sig kräver lite mer jobb, men som i sin tur kommer resultera i att livet, as he know it, kommer raseras totalt för en väldigt lång tid framåt, om inte för evigt, utan att jag blir skäligen misstänkt och skulle kunna hållas skyldig. Men, jag måste hålla planerna för mig själv, så att bloggen inte ska kunna användas som ett erkännande, eller bevis emot mig, även om människan själv naturligtvis kommer förstå vem det är som förstört hans liv, och varför.

Cheers
/One sneaky bad bastard.

En liten mikrotanke har börjat knaka i huvudet. Kanske dock ej så pass utvecklad att den går att förklara så att ni förstår. Jag gör det inte ens själv riktigt än, tror jag, och vet inte om den är genomförbar. Det rör sig om en skum bokidé. Att fläta ihop historier och människor så att de möter varann, fast i paradoxer. Början med slutet, och fragment i handlingen som relaterar till saker som inte stämmer tidsmässigt för att de inte har hänt än, fast de måste ha gjort det, så att man måste läsa den minst två gånger på raken för att fatta innebörden.

Som sagt, svårt att förklara vad som puttrar där inne i mitt lilla hjärna. Ska se om jag lyckas knåpa ihop ett litet exempel framöver,. Ni får bli mina försökskaniner.

Jag är en skoningslös enmansarmé. Skrattar medan jag krossar depressionstendenser och stressfaktorer på löpande band. Jag är en gud. Står över ytliga behov, sociala vanföreställningar och hunger. Svävar utanför tid och rum. Jag har rest mig ur sinneskatatonin, starkare och mer levande än någonsin. Ingenting biter på en Bastard som fått tillbaka sina känslor. Mitt liv börjar nu, och jag tänker leva det. M F!

"Göran följde efter den yngre av polismännen upp genom skogen, samtidigt som han försökte smälta vad som hänt. Surrealistiskt. En mördare här, i hans skog? I lilla Överum? Bara det var svårt att ta in, än värre att han skjutit på honom. Ja, eller i allafall emot honom. Och Gibson var död. Verkligheten kom tillbaka i chockvågor, och tårarna började rinna ned för hans fårade kinder. Älskade Gibbe. Först drar kärringen med halva huset, sen dör den enda vännen han har kvar. Raseriet steg i honom. Nu fick det fan vara nog med djävulskap. Han slutade gå. Frös till mitt i ett steg, såg ut att tänka en sekund innan han höjde geväret, siktade och släppte iväg ett skott rakt in i den snaggade nacken framför honom. Unge polisman Petterson sjönk ihop som en påse potatis. Göran skrek rakt ut medan han laddade om. Ett vrål som fick käkarna att nästan spricka. Sen vände han mynningen mot sin egen mun, och med ett enda litet fingertryck löste han den vidriga världens alla problem. För evigt.

Satanister och satanism. Dyrka djävulen. Finns det något mer patetiskt?
Haha. Blåsta bönder. Alla fattar ju att det bara är Gud som är full...

Om jag hade en mastiff skulle han heta Mastiff. Inte så fantasifullt kanske, men ett överjävligt coolt namn! Kan funka på en unge med för all del..om man göder den rejält. Det kan ni lägga i minnesbanken och plocka fram när det är dags att yngla av sig. Gratis. 

Godkända smeknamn: Masse, Stifler, eller bara enkla men hårda: Stiff. Eller vad fan bryr jag mig om det för. Kalla ungjäveln för "Massive Hysteria Holocaust" om ni så vill. Jag skiter i vilket.






Till vänster: Mambo, boerboelhanen, vars valpar jag en gång i tiden tittade lite extra på, men de tankarna tynade bort och ersattes av min älskade Spiken, min Rhodesian Ridgeback.

John Ajvide Lindqvist - Lilla Stjärna.

Jag har inte läst en bok på säkert ett halvår. Inget som lockar mig längre. Men plötsligt händer det! Hittade den på Ica i förrgår när jag skulle köpa mjölk, och nu är den utläst och arkiverad i Bastardominnet för evigt. Jag hade inte en aning om att han släppt nya böcker, och glädjen var total. Lika total som tomheten är nu efter att jag vänt sista bladet.

Min favorit är fortfarande Människohamn, sen den här nya: Lilla stjärna, och därefter Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda på delad tredje.

Vad är mina tankar om den då? Jo, Snubben är ett geni. Jag älskade med boken. Läste ut första halvan utan att lägga ifrån mig den en sekund. Hans innovativa ideér fängslar mig. Och stämningen. Förmågan att skriva i gråskalor. Den började helt fantastiskt, men efter ca halva segnade den till rejält, höll fortfarande hög intresseklass dock, och slutade underbart tillfredställande. Ja, som vilket samlag som helst.

Det otäcka med den här boken, (som jag inte känt med någon av de andra pga det lite för tydliga onaturliga), var att om jag någonsin ska försöka att skriva en bok så är det fan dags nu, pronto, innan Ajvide tunnar ut och stjäl alla mina tankar, känslor och idéer. Ni som följt min blogg länge kommer säkert känna igen både en och två händelser som jag snuddat vid när jag själv skrivit. Bara det att han gör det förton gånger snyggare och föttifem gånger bättre såklart.

Men mitt i den tomhet jag upplever nu när den är slut, lyser ett litet ljus. Han har tydligen släppt en bok till. En samling av äldre texter, noveller, sketcher och kåserier. Låt de gamla drömmarna dö. Där även fortsättningen till Låt den rätte komma in ska finnas med. Jag antar att det är något liknande den första jag kontakten jag någonsin fick med Ajvide: Novellsamlingen Pappersväggar.

Basses tips till alla gamla troll där ute: Läs! (om ni inte redan gjort det)

Var helt övertygad om att det var torsdag idag. De två sista dygnen har bara varit ett intensivt blurr av ångest, maktlöshet, pulserande tinningar, och skrikande huvudvärk. Upp & nervända dygn. Jag måste ha tappat räkningen på dagarna. Men härligt att komma till insikt med att det faktiskt redan är helg. Om man skulle ta sig en fet jävla tjobang ikväll, och softa bort till de luddiga enhörningarnas land. Bara älska allt och alla. Yes, I think I will. All night.

Fick precis en förnimmelse av höst. (Que!?) Mysigt och lite vemodigt. Känslan av att efter en aktivitetsfylld sommar äntligen få komma tillbaka till tryggheten på jobbet. Glida med på vardagen. Inget roligt som väntar. Stressen och jaget efter kul är över för i år, och man slipper få dåligt samvete för att hundra grejer måste hända. Lugnet efter stormen.

Blåsigt, grått, kyligt. Det är en regnfylld melankolisk morgon i hamnen. Dagen vill inte riktigt starta. Värmen från kontoret omsluter mig som ett tjockt duntäcke. Nybryggt kaffe i koppen och Rix fm i radion. Nu ska jag kura ihop mig i min sköna stol och slumra in lite innan dagen och verkligheten börjar på riktigt.