Bastardo

preludium: Jag försöker hålla min motor ren, serva kropp och själ efter bästa förmåga. Ingen lätt uppgift på min långa resa genom gehennas storm. Ett svart ihållande härsket slagregn av sorg, hopplöshet och ångest. Klafsar långsamt framåt, tungt och segt, genom ett myller av kaotiska labyrinter på minimala, snåriga, gyttjefyllda stigar. Jobbat hårt, över min förmåga, så länge jag kan minnas. Allt medan Djinnernas skarprättare vunnit meter bakom mig. Den skämda andedräkten röjde honom i skuggorna långt innan den fysiska kontaken gjort hotet uppenbart. Nu så nära att han stundvis greppar tag i mig, river mig med sina nikotinskadade klor.

Försöker desperat slita mig loss, varje steg, vid varje vägskäl. Omgivningen kväver mig. Stanken av levrat blod och svavel tränger in genom mina näsborrar likt ett ont väsen och infekterar mitt omdöme. Någonting har ruttnat. Kanske allt? Jag vittrar död. Måste vara stark. Måste stå ut. Fortsätta framåt. Fast besluten av att finna den rätta rågången. Vägen ut. Sen bort. Fly. Får inte ge upp nu. Svettig, skitig och trött. Försöker ignorera att mina sinnen skriker, medan jag med avsky äter mig fram genom detta gudsförgätna virrvarr av hat, helvete och nerpissade riktmärken.

Epilog: Mitt bränsle är längtan av att få andas. Drömmar om ljus. Molnfri himmel. Solsken och fri sikt. Stora otvungna ytor. Obegränsat med syre. Vill kunna växla upp, öka farten och glida iväg mot något bättre. Ett stort öppet hav där jag sväva iväg i tysthet, endast omgiven av kluckande salt havsvatten. Andas frisk morgonbris. Fixera blicken på soluppgången i horisonten och förtränga att jag någonsin varit här.

Haha. Jag ler här. Hörde om ett scenario som utspelade sig på psykavdelningen i denna fördömda stad, som har resulterat i att jag skrattar högt för mig själv vid tillsynes helt fel tillfälle. Det sätter mig i prekära situationer. Det var kanske inte världens roligaste grej, men den har etsat sig fast på näthinnan, fast jag inte ens sett det själv utan bara fått det återberättat för mig.

Mitt beteende är jämförbart med när jag läste seriealbumen med Gaston när jag var yngre. Det geniala sättet på vilket André Franquin utelämnade serierutor där man själv fick visualisera delar av händelseförloppet genom att bara få se början och kontentan.

Jag försöker desperat att skärpa mig, hålla synerna borta och tygla skrattet, men det är som att fylla på en vattenballong. Man kan bara hålla vattnet i ballongen till en viss gräns, sen spricker den och och släpper ut hela skiten på en gång. Kanske är lösningen på problemet att jag måste skriva ner scenen så att ni får förklara för mig att det faktiskt inte var roligt.

"Problemet med vårt förhållande är att du inte delar mitt intresse av att inte umgås med dig"
/Homer

Har Hanna Fridén ett test så gör man det! Uppfattat?

Jag är ingenting. Inte bra, inte dålig. Inte ond, inte god. Jag är inte rik, inte fattig. Inte smart, inte dum. Inte social, inte antisocial. Inte lång, inte kort. Inte tjock, inte smal. Inte gammal, inte ung. Inte snygg, inte ful. Inte glad, inte ledsen. Inte rolig, inte tråkig. Inte svensk, inte utländsk. Inte rasist, inte antirasist. Inte höger, inte vänster.

Jag saknar övertygelse. Inte inom något speciellt ämne eller område, utan helt generellt. Det har väl inte alltid varit så, jag gjorde några försök i skarven mellan pojke och man, men det gick snabbt över. Kunde inte lura mig själv att det jag "stod för" verkligen var varken riktigt, viktigt eller korrekt. Insåg snabbt att den rätta vägen inte finns, och den banan har jag halkat omkring på sen dess. Sicksackar mig fram. Säger vad jag känner för, gör det som faller mig i smaken utan att lägga någon större vikt på det. Det är soft, men tråkigt. Problemet är att eftersom jag inte orkar lagra information som inte ger mig någon tillfredställelse, så tvingas jag medla med mig själv för att inte sjunka ihop, helt ryggradslös, och bli en grå liten fläck mitt i svenssonlivet. 

Det är inte så att jag inte sätter mig in i saker, för det gör jag, mer än tjänligt. Jag kan bara inte, hur påläst jag än blir, stanna upp och godta det. Kan inte övertyga mig själv att något är viktigt och rätt. Det brukar alltid finnas något som talar emot allt. Fast oftast är det av rent ointresse. Jag tröttnar, ser ner på de som är fortfarande är övertygade, för att de vägrar att ens överväga en annan väg. Hur kan man veta att det spår man är inne på är det rätta om man inte utforskat alla andra?

Som exempelvis politik. Jag älskar valet. Särskilt i tv-form. Debatterna. Utfrågningarna. De förbannat intelligenta aktörerna. Jag har mina favoriter. Men jag ser bara människans intellekt. Är det okej att rösta på intelligens? För vilket parti de representerar intresserar mig inte, oftast inte deras åsikter heller, bara sättet de hanterar pressen. Det psykologiska spelet. De klara övertydliga svaren, som missförstås med flit av övernitiska programledare, som enligt programidén vägrar inse eller är okapabla att förstå, att de redan fått ett svar, och fortsätter älta samma fråga om och om igen, i desperata försök att få dessa betongstabila varelser att tappa kontrollen. Alltid helt utan önskat resultat. Har sett det så många gånger senaste tiden. Älskar det.

Men frågar du mig däremot vilken nuvarande sittande regering är, eller namnen på ministrar, får jag gräva väldigt djupt i cashminnet för att kunna svara, även om jag precis stängt av tv-debatten. Varför? Vet inte. Antagligen för att hjärnan går på sparlåga när det gäller sånt jag tycker är ointressant. Eller så är jag bara helt enkelt dum i huvudet. Hur fallet än må vara så vore det idiotiskt och ansvarslöst av mig att rösta. Men ibland har jag lust att ta ställning bara för att kunna kalla mig något.

Läste min sons tjejkompis statusrad på facebook: "Jag hatar politik. Jag fattar ingenting" Helt underbart. Det värsta jag vet är folk som föds med en inställning utan att veta varför, eller vad de pratar om. "Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel" - Bertrand Russel. Det är det tragiska med politik, allmän rösträtt och demokrati. Att man inte behöver kunna tänka för att ha en benhård åsikt, och man behöver inte ha en benhård åsikt för att man kan tänka.  

Sorry, det blev ett riktigt jävla svammelinlägg va? Vet inte riktigt vad jag babblar om själv. Har ju inte skrivit på ett tag nu, men tänkt desto mer. Skrivsugen och trött på att inte vara någon speciell. Om ni tycker att det är jobbigt att läsa mina osammanhängande tankar, så tänk på hur fan det är för mig som har skiten i huvudet dygnet runt.


Cheers/
B @ work

"Under fredagen anordnade Sverigedemokraterna ett torgmöte i centrala Malmö. Ca 500 vänsterextremister saboterade mötet med bl a äggkastning, raketer och anlagda bränder. Senare under kvällen dök ett par av vänsterextremisterna upp vid lägenheten till sverigedemokraten David von Arnold, som kandiderar till kommun och landsting.


Genom knivhot tvingade de sig in i lägenheten för att där under ca 20 minuter tortera David men kniv, bl a genom att rispa Davids hals och skära ut en svastika i pannan på David. Vänsterextremisterna, som talade ett arabiskt-liknande språk och genom svenska på brytning hotade David för att han deltagit på torgmötet som de tillsammans med sina vänsterkollegor varit med om att förstöra, passade även på att stjäla Davids dator och pengar innan de försvann."

Källa: Mynewsdesk.com


Jag fattar inte hur Sverigedemokraterna kan ha blivit så starka som de faktiskt är, med tanke på hur hårt de här driftiga vänstergrabbarna propagerar emot dem. Ja, märkligt märkligt. Nej jag tror de måste satsa ännu hårdare. Ska de vända folket och krossa rasismen räcker det antagligen inte med inbrott, hot, tortyr och rån. De får nog koppla in det tunga gardet med gruppvåldtäkter, hedersmord och könsstympning.

Lycka till!

/Bastardo Esperanza

"I don't hate you. I nothing you." - Jordan Sullivan

Köpa bil. Finns det något värre? Det vore en annan sak om det var för att jag ville ha en bil och inte bara för att jag måste ha en. Har nu kollat alla märken och modeller, hört med alla jag känner. Åsikterna skiljer sig så fatalt att allt bara blev värre. Vad jag än köper så kommer jag känna mig lurad.

Jag är ingen jävla raggare. Ingen skruvare heller tyvärr. En bil är för mig bara ett nödvändigt ont. Vad har jag för behov/krav? En kombi så att jag får in en stor hund utan problem. Driftsäker. En bil jag inte behöver oroa mig för. Hyfsat normal bränsleförbrukning. Det var väl det. Runt 50-70 k. Vad fan ska jag köpa?

Jag andas klar höstluft och 6 mg kolmonoxid. Solen stiger. Tittar nyfiket upp över flispyramiden. Jag smuttar på en kopp nybryggt kaffe och njuter av att fusionsenergin äntligen börjar tina upp mitt sönderstressade humör. Lugnet läker mig. Nu inväntar jag Mamelukernas piskor.

Ja, jag har bestämt mig. Jag ska rösta på Sverigedemokraterna. Jag hoppas att de vinner valet och murar igen gränserna. Nolltolerans! Ingen in - ingen ut. Sverige är ett tryggt land med ett unikt socialt skyddsnät. Och det är ju jävligt bra med allmän sjukvård, särskilt med tanke på att var och varannan mår skit av att leva här. När vargavintern försöker mota alla trötta själar söder ut, då kan alla, även de utslagna och utblottade, krampaktigt envist hålla sig kvar i varma möblerade bostäder med lagad mat på bordet, tack vare vårt härliga socialbidrag. Sen hatar jag svartskallar såklart...


Jag hatar vad det här landet gör dem till. Är det någon som noterat att en svartskalle bara är en "svartskalle" när han är innanför Svea rikes gränser? Vem fel är det då? Personen eller landet som gör honom till något han inte är någon annanstans? Sverige förstör folkslag. Smittar dem med inskränkthet, gör dem deprimerade, mesiga, fega och "lagom". Är man född i Sverige, eller om man bott här under en längre tid då börjar man omedvetet skylla allt som rör sitt eget liv på någon annan. Och vi har det sociala skyddsnätet som försvarsadvokat. Man blir automatiskt ansvarslös.


Ja, jag hoppas att de sätter upp 40 meter höga murar, med taggtråd på toppen, runt det här jävla landet så att resten av världen slipper svenskar. Håll dalahästar, dansbandsmusik och kroppkakor innanför gränserna. Släng ut alla pizzerior, kebabhak, donkar, och stoppa utländska bilar, musikartister, filmer, och tv-program. Ja, släpp för fan inte in något som inte hör hit. Men innan ni seratoninknaprande mjölkfärgade krakar stänger sista hålet, se då till att jag står utanför er trygga lilla värld. 


Jag vill inte fastna i ert jävla nät. Allt jag behöver är ett metspö, en bambuhydda, en gigantisk mayaplanta, och en grop att skita i. Ta er jävla sjukvård och stoppa upp i era kalla bleka arslen. Jag dör hellre lycklig och pårökt vid 55, bland varma människor som bryr sig om mig, än "vårdas" av folk jag inte känner tills jag blir 85. Jag har tröttnat på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden. Jag vet att du är och du blir vad du var. Och det är fan inget positivt. Vem fan vill leva, vem vill dö i Norden?  Inte jag. Bevara Sverige svenskt - men bevara resten av världen osvenskt

Fuck Sweden...

Mynningen under hakan. Han reagerade över att den inte alls kändes så kall som han väntat sig, nästan ljummen. Han hade döden i sin hand. Gaston Glocks halvautomatiska 9-millimeterslösning på alla problem. Om en sekund skulle han inte existera mer. Skönt. Tryck då!  Ett ... två  ...

Vänta! Nyss hade han varit helt säker. Redo. Nu full av tvivel. Hade han verkligen fixat allt? Rensat dator, telefon, bilder. Vill ju inte att barnen ska hitta ett foto av sin mamma med en kuk i munnen. Men spelar det någon roll vad som händer efteråt? Händer det ens någonting alls om man inte existerar? Tankegångarna hamnade i konflikt med varann. Allt snurrade. Varför funderade han på hur folk skulle minnas honom? Då var det ju ändå över. Svart. No-mo-re. Nada. Puff-gone. Inget betyder längre något när man inte finns, right?  Ett litet tryck sen borta. Ett ... två ...

Men mamma då? Hur skulle hon reagera? Och hade han verkligen gjort allt han ville göra? Svårt att ändra sig efteråt. Borde han inte ta med sig ett par stycken? Jo, kanske.. Det finns minst en som inte förtjänar att leva. Skulle livet fortsätta som vanligt för alla han känner? Skulle han bara bli ett samtalsämne på lunchen? "Hörde du om *****? Helt sjukt. Jag anade ingenting! Måste ha varit droger va? Ja, han har ju alltid varit lite sjuk i huvudet. Impulsiv & explosiv. Jaja, skit i honom nu, the dude is gone. Ska du ha lite kaffe?"

Sluta tänk nu! Blås bort ångesten en gång för alla. Avsluta helvetet. Krama till avtryckaren NU din fega jävla fitta! NU NU NU. ... Ett ... två ...

Inte riktigt där än, men det ljusnar. Allt är ju relativt, men är man van att dricka sitt eget piss är det ju gott med lite hallonsaft ibland. Idag är en sån dag. En stor sten släppte. Framtiden lockar mig för första gången på flera år. Drömmen är ju att alla bitar till slut ska falla på plats i total harmoni. Kärlek, sex, vänskap, familj, bostad, fritid, arbete, psykisk- och fysisk hälsa, ekonomi. Ett ouppnåligt mål? Ja, antagligen, men jag är lite närmare idag än igår.

Japp, så över lag är det en jävligt bra morgon. Det tar vi en kaffe på!

Fy fan. Det finns typer jag bara inte tål. Som en chafför jag hade här nyss. Innan han ens öppnat munnen såg jag på kroppsspråket att det var något fel som var trasigt. En personlighet som utstrålar "tomt skal". Killen såg bra ut -25-30 år-  kopia av Billy Zane i Dead Calm. Samma döda ansiktsutryck. Man skulle ju kunna tänka sig att han på grund av sitt utseende fått en gnutta självfortroende genom åren, men nej. 

Man kan inte säga att han var osäker heller, mer mesigt vilsen. Bortkommen. Hjärnan var inte riktigt klar. En mänsklig bake-off. Det enklaste lilla samtal, typ "Vill du ha kaffe?" framkallade en frågerynka stor som dalälven i pannan på kraken. Jösses... Man bara måste mobba en sån människa, det vore olagligt att låta bli!

OCH... (Nu jävlar ska det bli en lång mening här) *djupt andetag* ...när han sen öppnade dörren till mitt kontor på vid gavel, konstaterade att den fanns en stor hund där inne som vill ut, och han bara står där utan en enda liten tendens att försöka stänga dörren bakom sig, eller åtminstonde stoppa hunden så att den springer rakt ut på gatan bland bilar och lastmaskiner, och sen inte flyttar på sig så att jag kan komma ut, då måste man enligt lag sparka aset i pungen med full kraft (andas igen) 

Men jag konstaterade snabbt att det vore meninglöst då han antagligen inte hade någon, alternativt inte skulle fatta att han borde få ont.. 
 

Förhörsledare: Jag antar att du vet varför du är här?
Ja, självklart. Jag skallade en kaxig arab...
Misstänkt: Nej
F: Anledningen till att du är kallad idag är att du är misstänkt för en misshandel som skulle ägt rum på Restaurang ****** ****** den 8 december, någon gång mellan 16.30 till 17.00. Hur ställer du dig till det?
Skyldig! Skulle jag vara mer skyldig hade jag behövt vara tvillingar...
M: [Inget svar]
F: Varför ler du?
M: För att jag gillar situationen
F: Hur ställer du dig till anklagelserna?
M: Ringer ingen klocka.. Men skulle ha ägt rum? Har den det eller inte?
F: Enligt målsägande har den det, men det är det vi ska ta reda på här
M: Jaha. Ni vet inte ens om den ägt rum. Så ni förhör en kille som ni inte vet är skyldig till en misshandel ni inte vet ägt rum? Ni är bra fiffiga. Ingen fara, alla kan göra misstag.
...som att välja fel yrke.
F: Jag har inte gjort något misstag, jag kontrollerar bara de uppgifter jag vi har fått in i anmälan. Var befann du dig den aktuella tiden för brottet?
M: Tiden för det påstådda brottet, menar du?
F: Ja
M: Minns inte
F: Så du kan mycket väl befunnit dig på Restaurang ****** ******. Är det korrekt?
M: Ja
F: Men du har inte slagit någon säger du. Är det korrekt?
M: Nej, jag säger att jag inte har något minne av att ha slagit någon. Påstår någon det?
F: Vi har fått ett signalement som stämmer bra på dig och ditt namn dök upp i något sammanhang. Jag kan väl tillägga att det inte rör sig om ett slag utan en så kallad dansk skalle.
M: Får man fråga hur det signalementet löd?
F: Ska se här.. *bläddrar i papper*.  Blond, svensk. Ja, det var väl det. Men som sagt ditt namn dök upp när vi besökte restaurangen, och...
M: Tycker du att jag ser blond ut?
F: Nej, det skulle jag väl inte påstå. Det verkar ju lite märkligt faktiskt.
M: Låter mitt mellannamn svenskt?
F: Nej, det låter Italienskt, men...
M: Ursäkta, men varför sitter jag här sa du?

Åklagarens besked: Förundersökningen läggs ned. Brott kan ej styrkas.

Varnar för ett meningslöst inlägg. Mest en påminnelse till mig själv att aldrig tveka -aldrig vara rädd för- att säga upp mig från ett arbete när ångesten blir allt för påtaglig. Att aldrig någonsin igen få för mig att jag inte har några val.






Det var vargavinter 1995/96. Ute var det mörkt och kallt. Den varma sängen hade aldrig varit mer inbjudande än nu. Han sneglade mot klockan. 22.30. Bara fem minuter till. Vinden ven utanför och fick de frostfyllda glasrutorna att knäppa och knaka. Inget lockande väder att bege sig ut och pulsa i. Ett svagt ögonblick övervägde han att sjukskriva sig, men tog sitt förnuft till fånga och satte sig upp. Han hade alltid gillat nattjobbet förut, känt sig fri -särskilt på sommrarna- men nu tog det emot rejält. Värre än någonsin. Nu innebar det att han måste lämna den vackraste varelsen han någonsin sett, nyss fyllda arton år, kåt, varm, och full av kärlek, för att bege sig ut i kylan. Aldrig hade kontrasten mellan himmel och helvete varit tydligare .

Han vände sig om och följde den nakna kroppen med blicken. Täcket hade åkt upp och avslöjade de mjuka kvinnliga linjerna. Som en reklambild för aerodynamiska madrasser. Han synade henne noga, letade fel för att lättare kunna motivera sig att gå. Han hittade inga. Perfekt. Han smekte henne på insidan av smalbenet. Försiktigt för att inte väcka henne. Så len. Fortsatte upp till värmen mellan låren och noterade hur hon putade och tryckte sig mot handen. Knappt märkbart, men ändå helt utan tvivel. När hon började stöna tyst, fortfarande sovande, vek han av och följde stjärtens rundning, upp mot svanken, ryggen, halsen. Kysste henne lätt i nacken och inhalerade doften av hennes nytvättade hår.  Helvete, jag MÅSTE gå...


Klockan hade slagit 23.02 när han stämplade in. Två minuter sen. En dödssynd som resulterade i en helt meningslös "prick". Förmannen satt som vanligt bakom sin glasruta och stirrade med tom blick. Om gubben hade några andra arbetsuppgifter än att sitta och se sur ut så hade han döljt dem väl. Han hälsade med en nick. Gubben reagerade inte. Även där sin vana trogen.  Idiot! Hade inte den fladdrande mustaschen avslöjat att han faktiskt andades så hade det lika gärna  kunna varit ett lik som satt där inne och stirrade på honom med döda ögon. 

Den välbekanta sura lukten slog emot honom. Man skulle kunna tänka sig att det vore mysigt att mötas av doften från nybakat bröd varje dag när man kommer till sitt arbete, men efter ett par år i det gigantiska industribageriet noterade han bara stanken av jäst, mögel, grisblod och ångest. Inte för att han någonsin besökt ett krematorium, men han inbildade sig att det måste lukta exakt likadant. Brända lik. Han började instinktivt andas genom munnen, något han blivit en mästare på de senaste åren.  

Passet började med en kvarts rast. Hade han haft befogenhet så skulle han kunna ha rationaliserat bort hälften av både rasterna och folket. Haket skulle visa astronomiska vinster. En kvarts rast varje timma för över tjugo personer, åtta timmar per dag, sex dagar i veckan året runt. Räkna själva. Idioti. Men nu var han bara en skitig slav nere på golvet. Tjänade inget på att föreslå det ens. Vad fan hoppade jag av plugget för? Förut hade han uppskattat att börja lugnt, men nu innebar det bara att han helt i onödan missade över fem timmar het sex i månaden med den finaste flickan i världen. Och det i utbyte mot att behöva lyssna på när ett gäng halvdöda kärringar satt och skvallrade i ett lunchrum som stank rök och sur tantsvett. Kul.

Kärringarna babblade på som vanligt. Gertrud och Biggan skulle till Österike tillsammans. Bussresa... i år igen. Ska inte ni dö snart?. Ofrivilligt fick han information om hela resplanen, in i minsta detalj. Allt från avgångstider på bussterminalen till kulören på hotellmattan. Han var färdig att kräkas rakt ut när nonstopkacklet bröts av att förmannen stegade fram till Gertrud och mer eller mindre beordrade henne att köpa med sig nån speciell sorts ost, en delikatess som tydligen bara skulle finnas i Österike, innan han gick tillbaka till sitt bord längre bort i rummet. "Oh ja naturligtviiiis" svarade Gertrud med sitt vanliga överspelade rövslickarleende.  Som att hon tyckte att det var ett privilegium att få släpa med sig ett kilo ost tvåhundra mil. Livrädd för auktoriteter. Han hade sett miljontals versioner på det här scenariet under åren här. Hatet mot veka människor hade nu nått sin kulmen. Nu skulle säkert snart den halvdöva Biggan fråga vad förmannen sagt. Mer än tjänligt nyfiken.

"Vad sa han?" viskade Biggan.

Herregud! Jag har varit här alldelses för länge...


"Att jag skulle köpa den där förbaskade osten som han alltid ska ha" svarade Gertrud knappt hörbart. "Va sa du?" sa Biggan igen och flyttade sig närmare. Gertrud sneglade bort mot förmannens bord, för att försäkra sig om att han inte hörde. "Jo, jag skulle släpa med mig den där osten vet du" sa hon. "Osten han ska ha varje år."

Frågar hon en gång till blir jag tvungen att döda henne på studs...


"Jag hör inte vad du säger, du pratar så lågt" sa Biggan och skruvade frenetiskt på hörapparaten.

AARRGGHH...


Han reste sig så att stolen välte med en smäll. Förmannen satte kaffet i halsen och kärringarna gapade som två fågelholkar med hjärtinfarkt. Han höll upp båda armarna i luften och blundade. Kände hur blodet pulserade, ville ut ur ådrorna. Han klarade inte mer, tålamodet var slut. Han öppnade munnen och skrek rakt ut,

"OSTEN!! OSTEN FÖR HELVETE!!"