Bastardo

Jag får höra så mycket tragikomiska misärscener ur verkliga livet, från min svåger som lirar i ett band. Man skulle fan samla ihop allt och göra en film av det. Verkligheten överträffar dikten tusenfalt. Som den här lilla scenen, visuallisera nu någon skitig Pup/disco/pizzeria i Motala/Katrineholm/mjölby:






Coverbandets sångare efter första set: -Jaha, vi tar en liten paus, men Carita ville gärna komma upp i breaket och berätta en liten historia för er. *kisar för att inte bli bländad av spotlightsen, och söker av lokalen* Carita? Kan du slita dig från Jackvegasmaskinen då? Vi är snart tillbaka med mer bad ass ROOOOCKeeeeN... ROLLLLLLLA!

Pupliken: *klapp, klapp, klapp*

Sönderblonderad medelålders kvinna vinglar upp på scenen, med ett glas vitt i näven, en gul blend i mungipan, och greppar mikrofonen: - Ah, tjen.. *PIIIIIIIIIIP* (rundgång, sedan helt knäpptyst i lokalen) ..Eh,  tjenare, Carita här. Visst ja ää lite full nu va, men en sak ska ni veta, ja har varit hora i den här stan! Ja, det är säkert asså, Jag har fått så mycket KUUUK! Stora kukar och små kukar, tjocka kukar och smala kukar, långa k...

En 17-18 årig översminkad tjej med självskadebeteende, står nedanför scenen och drar kvinnan på scenen i ena byxbenet: -Mamma,*snyft* Mamma snälla, kom ner då...Mamma...


Haha, underbart tragiskt, herregud. Ett kort ögonblick försökte jag tänka mig min egen mor där på scenen, men det var så otänkbart att tankesäcken inte gick att knyta ihop.

Vem är du, och varför tittar du in här varje dag? Inget bättre för dig, bara tidsfördriv? Får jag dig att känna glädje eller kanske lockas du av äckel och ren avsky? Får jag dig att tänka och kanske nicka instämmande, eller är jag bara din personliga internetclown, så dum att du roas av idiotin?

Är det kanske så att du alltid haft en hemlig dröm, en längtan efter att få bli psykolog, och ser mig som ett utmärkt exemplar att analysera sönder, helt i smyg, skyddad bakom din dataskärm? Kanske läser du bara samma favoritinlägg varje dag, år ut och år in? I så fall vilket? Finns det någon annan anledning till varför just du läser?

Svara gärna och länka till din egen blogg om du har någon, så att jag kan kolla upp vilka kufar som gömmer sig bakom besöksstatistiken.


Cheers
B

Tillbringa en förmiddag på valfritt djursjukhus. Det har jag gjort i dag. En jämn ström tuttigulliga, empatiexhalterade och hoppfulla djurägare, med sina luddiga småkrassliga vänner klev in genom dörrarna till undersökningsrummen. Allt medan en lika jämn ström rödgråtna stackare klev ut på andra sidan, ensamma för att deras älsklingar blivit diagnoserade Killed by death helt utan noterbar förvarning. "Men.. hon var ju bara lite snuvig..?" Jobbig bilresa hem till barnen?

Det sjukaste jag hörde var en kvinna som kom in till sin älskade hankatt som låg på uppvaket efter kastrering. Kvinnan: Nämen, se så sött han sover :) Veterinären: Sover? Nej han är borta nu. I ett rum bredvid låg den katt som skulle ha avlivats, fortfarande dödssjuk, men högst levande, och utan pungkulor. Härlig tabbe doktorn! Haha.

En av alla tusen grejer jag hann tänka på under mina timmar i väntrummet var hur lätt vi ser på livet när det gäller andra varelser än människor. Argumenten mot dödshjälp gäller inte alls i djurens värld. Tänk dig scenariot:

Läkaren till barn och barnbarn runt mormor som brutit lårbenshalsen: "Hon lider, visst går det kanske att fixa, men det är inte säkert att det blir bra, och det blir jävligt dyrt. Det humanaste är att avliva henne på rot"




Spike och Tila (med nytt gips, för tredje gången på en vecka)

A bolt of fear went through him as they thundered through the sky
For he saw the Riders coming hard and he heard their mournful cry

Their faces gaunt, their eyes were blurred, their shirts all soaked with sweat
He's riding hard to catch that herd, but he ain't caught 'em yet
'Cause they've got to ride forever on that range up in the sky
On horses snorting fire
As they ride on hear their cry

God morgon!

Visst var livet ganska bra nu? Jo jo, visst. Absolut! Men det ena leder tydligen till det andra för det var någonting fattades. Det fanns ett stort tomrum. Han stod länge ute på den frostbeklädda gräsmattan och stirrade upp på fullmånen, medans hunden rastade sig själv i det svaga ljuset från den stjärnklara höstnatten.

Plötsligt uppenbarade sig problemet: Han fick inte längre någon kärlek! Ingen mänsklig värme. Inga komplimanger eller subtila notiser om att han är omtyckt eller behövd överhuvudtaget. Han har blivit en meningslös inventarie i sin kvinnas liv. Inte ens den grundläggande faktorn som alltid varit en röd tråd genom hela deras gemensamma tid, sex, existerade längre. Förutom när de mosade på varandra i en fumlig undertäcketsnabbis, för att de halvsovande drömt något som råkat väcka den sista slumrande strimman sexuellt begär som fortfarande inte dött ut, eller transformerats till ren impotent-frigid platoni. Så kan det gå, tänkte han, visslade till sig hunden och gick in i värmen. Ännu en nedtrappningfas. Ett steg närmare döden...

Tydligen har alla vetat om det geniala konfliktlösningsmetoden utom jag. Taskigt att inte informera sina bästisar om något så livsavgörande! Kolla: http://lolindasblogg.blogspot.com/2010/10/old-news.html

Storfiskarn (pappa): VEM I HELVETE HAR BESTÄLLT EN MASKERADDRÄKT I FORM AV EN JÄTTEHUMMER FÖR NÄSTAN TRETUSEN-JÄVLA-SPÄNN???

Linda: Hej då!


*springer i väg*

Jag tror att Den vise var närmare sanningen än han förstod, när han med ett elakt flin levererade sin lilla mocking-kommentar "Regrediera och allt fixar sig ;)".

Vad är det egentligen vi stävar efter? Vi antar att vi söker lycka. Låter ju enkelt. Men vad är lycka då? Pengar, makt, intelligens? Jag försökte dra mig till minnes när jag senast såg en lycklig människa. Lättare sagt än gjort. Inte verkar det vara de rika och vackra. Inte heller de riktigt smarta. De enda jag kan tänka mig är väldigt unga barn, och möjligtvis onyktra eller påtända vuxna. Vanliga vuxna människor utan påverkan av stimulantia ser väldigt sällan riktigt lyckliga ut.

Men sen kom jag på det! Senast i går på ICA. Det var nog den lyckligaste människan jag någonsin sett, och han smittade Milla och mig med sin problemlösa underbara utstålning. Precis så vill jag vara. Jag vill känna exakt den glädje som han spred till alla i mataffären. Jag vill vara han. Han var utvecklingsstörd. Downs syndrom. En betydligt gravare variant än Ica-jerry. Så Qusebuse, ja, du har nog fan rätt: Regrediera, och allt fixar sig!




Mats Melin alias Jerry i ICA-reklamen. Bilden är lånad från Expressens hemsida

Kan du rädda mig? Lyft upp mig, bort från vuxenvärlden, bort från allt ansvar. Bort från hundar, ungar och räkningar. Bort från väckarklockor, arbetsuppgifter och myndigheter. Krama mig, le mot mig och nyp mig i kinderna. Mata mig. Ta av mig naken, skala av mitt smutsiga stela hölje, tvätta mig ren, och sätt på mig en varm mjuk bomullspyjamas. Ge mig en puss i pannan och säg att du alltid ska ta hand om mig. Att jag aldrig någonsin behöver vara rädd och aldrig mer behöver oroa mig för något. Bädda ner mig i en luddig vadderad åkpåse. Vagga mig till söms och kör mig här ifrån.  Snälla, gör det och jag kommer älska dig kravlöst resten av mitt liv.

Jag vet ju innerst inne att det är fel, så fruktansvärt fel, men kåtruset tränger undan förnuftet. Går inte att stoppa. Känner ni igen er? När man är riktigt jävla kåt kan man göra saker man kanske inte skulle gjort om man tänkt ett steg längre? Men det är inte bara mitt fel. Mest hennes faktiskt, nu när jag tänker efter. Slyna!

Hon går fram och tillbaka framför mig, vickar förföriskt med stjärten, och berusar mig med sin könsaft. Åmar sig. Bjuder ut sig. Lockar mig tills gränsen mellan rätt och fel är helt bortsuddad och jag blir så blodfylld och hård att det inte finns någon återvändo. Bara att släppa loss besten och låta det ske. Hon vill bli knullad och jag knullar henne så jävla bra. Jag blir lurad till det varje gång. Jävla hynda! Fan... Jag vill ju egentligen inte. Vet ju att ångesten kommer som ett brev på posten direkt efter utlösningen. Sen vill jag bara dö.

Men hon är så inbjudande och vacker. Ett graciöst, men ändå muskulöst exemplar. Grannens cremefärgade Golden Retrivertik. Fyller tjugoett hundår den 12 december. Jo, jag är sjuk. De har berättad det för mig på psykakuten. Även om jag innerst inne alltid vetat om det, förutom just när jag är besatt av köttets lustar, så är det skönt att höra det från någon utomstående, att få det svart på vitt liksom.

Nej nu tänker jag göra allt för att tvätta av mig synden, bli frisk, så att jag kan börja funka som en normal människa. Skaffa mig ett arbete, något som jag hittills aldrig klarat av på grund av min sjukdom. Drömmen vore ju att kunna försörja sig på något man gillar. Djurskötare kanske? Mmm... Jo...

Helst hundar...

De är här nu. Både den fysiska och den mentala istiden kom traskande i natt, hand i hand. Ett skräckteam. Fryser effektivt in alla känslor i massiva isblock. Kropp och själ. Glädjen och livslusten stannar upp, täcks av frost och ett tjockt lager snö. Blodet knakar i ådrorna och Spike och jag kryper tätt intill varann, delar värmen för att försöka överleva ännu en morgon i landet som gud glömde. Tomma frostskadade blickar möter oss i varje gathörn.  Nu dör Sverige i fem månader. R.I.P, jävla fittland.

Vidriga parasiter. Jävla pack. Jag utsöndrar ett hat mot dem, som är så starkt att tapeterna krullar sig. Jag tål dem inte, och de tål inte mig. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. 

De kommer hit och utnyttjar alla förmåner. Försöker ta mina pengar, bostäder, arbeten och kvinnor. Tränger sig före. Helt empatilösa. Visar upp sig i sitt bling-bling och sina nya fina bilar. Tar över. Bestämmer. Verkar tro att de äger världen. Poppar upp som svampar var jag än vänder mig.

Och kolla på asen, hur ser dom ut? Inavel hela bunten. En invasion av skenheliga förvridna illaluktande missfoster och översminkade horor med äckliga små kräk till avkommor. Till råga på allt försöker de prata med mig, ge mig order. Fast vi pratar samma språk så pratar vi inte samma språk. Förstår inte ett ord av vad de säger. Vill inte förstå. Bryr mig inte om vad de vill. 

Karikatyrer av ap-DNAt. Evolutionen som skämtar, eller ett experiment som gick fruktansvärt fel? Spelar ingen roll. Det har redan gått över styr. Nej, en stor jävla massgrav är den enda lösningen nu. Rada upp snyltarna vid avgrunden, kvinnor och barn först, sen puff-puff-puff, en kula i nacken på var och en och knuff ner i gropen.

Vilka då?

Allihop!

Vilka alla?

Hela jävla människosläktet såklart!


Regards/
The beast in me

Är det så att himlen alltid är stjärnklar och vacker på hösten? Jag har i alla fall stått på min egen (!) tomt varje natt i en vecka nu, pissat på gräsmattan, med en cigg i mungipan, kuken i handen, stirrat rakt upp i rymden, och fascinerats av alla miljoner stjärnor som lyser så starkt där ute. Jag faller i trans, försvinner ut i fantasin och njuter av lugnet. Förstå att jordklotet är ett litet gruskorn i universum. Inte ens det, högst en liten dammpartikel. Vi föds och dör och ingen jävel där ute bryr sig. Inte ens om vi skriker oss blåa i ansiktet.

Våra små menlösa liv och vardagsproblem är så triviala i sammanhanget att jag inte kan hålla mig för skratt när folk påstår att det finns saker man bara måste göra. Typ gå upp kl 07.00 fast man hellre vill ligga kvar, gå till skolan eller ett arbete som framkallar ångest, betala räkningar, stanna vid stoppskyltar, inte döda någon. Vem fan bryr sig? Inte stjärnorna i alla fall.

Nej, skit i alla efterkonstruerade existensregler. Låt ingen styra och ställa över din tillvaro. Vi har bara ett kort litet liv var och snart är det slut. Slösa inte bort det på saker du inte vill göra, eller som du inte trivs med. Njut för helvete! Lev för fan, era jävla dårar!

Det är nu ett år sedan jag började den långa och till synes omöjliga klättringen upp ur mörkret. Flykten från helvetet. Blev påmind om det av en kommentar från någon som googlat solskensordet "demon" och råkat halka in i det gamla inlägget "Let me be" från http://bastardo.blogg.se/2009/november/

Nu är jag förvisso uppe i ljuset, men demonerna besöker mig fortfarande envist och energiskt nattligen. Försöker åter igen släpa ner mig i den bottenlösa tillvaron jag så länge svävade i, och försätta mig i tillståndet jag en gång var så säker på skulle bli mitt allra sista.

Jag lyckades efter flera evigheter ta mig upp, och dessutom lämna alla piller i avgrunden. Jag vann! Mot alla odds klämde jag mig ut ur satans slutmuskel, även om stanken av gallsyra fortfarande sticker i folks ögon var jag än visar mig, och att hullingarna i djävulens tarm slet upp djupa sår som aldrig helt kommer att läka. Ärren lyser köttigt röda och påminner mig om att jag aldrig kommer bli samme man som innan fallet. Jag är för evigt halvrutten. En ospjälkad människofiber. En hybrid mellan natt och dag. Mörker och ljus. Död och levande..



..men jag lever och är bitvis riktigt lycklig!

Nej, jag ska inte göra nån mer männskobebis. Jag har glömt receptet. Den nya familjemedlemmen är lilla Inga-Britt, 8 veckor, som flyttade hem till oss i går. En dvärgpinschertik. Man kan väl nästan säga att det är som en hund, fast mindre.

Ok, vi tar en Kazemvariant av det här inlägget-> http://bastardo.blogg.se/2010/october/jag-ar-kar-i-fyra-man-oronen-ejakulerar.html


En underbar höstdag, när jag leende puttrade fram i min rostiga lilla bil på väg hem från arbetslägret, så började plötsligt min resonanslåda till skalle vibrera så att mina gröna höll på att skaka loss och trilla ut. Jag fylldes med rent solsken, en käck liten musikbit, som förmedlades till mig genom etern av radiokanalen bandit-rock, och var så fantastiskt utstuderat bra att jag började hysa homosexuella känslor till de fyra unga audiosköna män som framförde detta genialt sammansatta harmoniska musikstycke. Jag fick, med andra ord, en så kallad "öronorgasm".
 

Känns som att jag gått under jorden lite va? Det skedde by automatik, inget medvetet val. Många faktorer inblandade. Inget internet och ingen dator har väl varit de största bovarna antar jag, hehe. Men det är löst nu, så nu jävlar ska vi reta gallfeber på identitetssökande lurviga småflickor! Hanna Fridén kanske? ;) Nä, been there, done that...

På tal om oläcker känner jag mig jävligt mossig själv just nu i skrivade stund. Hittar varken rakhyvlar eller trimmer, och är alldeles för lat för att köpa nya. Misstas ofta för Khaled Meshals utvecklingstörda bror, Hamasse-Basse.

För övrigt har det hänt en jävla massa i mitt liv. Jag har blivit lite vuxen. Bl.a nytt hem och very snart ny familjemedlem. Livet lever. Inget vidare inlägg, mest en liten update med tillhörande bortförklaring. 

Jo just det, sen hade jag ett par stygga tankar jag bara måste få dela med er... Äh, vi tar de i morgon. Cheers! 

De saftiga mysiga dingelbollarna är borta! Eller inte borta kanske, de ligger antagligen och simmar i blodsörjan på botten av en slaskhink utanför Norsholms djursjukhus, och undrar var arslet de satt fast på tog vägen. Snipp snapp snut, så var sagan slut. Manligheten fick ett abrupt stopp, och egot fick sig en rejäl törn. Men hey..han fick en fin liten vagina och en stor skön tampong!

Såg precis en lokal annons där annonsören försökt spara pengar genom att hyra in "vanliga" tjejer till plåtningen och piffat upp dem lite. Enligt tjejernas posér kände de sig som grymma sexsymboler, riktiga fotomodeller. Och de var väl söta och så.. var och en för sig. Men nu ska ni få ett litet gratistips här: Estetiklära.

Ett stort ansikte med markanta läppar och stora tydliga ögon kan vara väldigt fint. Även ett litet med nätta små delar kan vara fantastiskt vackert. Men om du har ett stort eller litet huvud, umgås då inte med en vän med det motsatta, i allafall inte i offentliga miljöer, för det ser groteskt lustigt ut när man ser er tillsammans. Ett alternativ kan vara att stå på var sin sida om en tredje part med ett mellanstorlekshuvud. Det kan ta bort effekten av cirkusfreak, och då slipper ni kanske att människor pekar på er och skrattar, så att ni måste krypa med svansen mellan benen ut med husväggarna, röda i nian som tomater.

Mvh
Basse

Mitt första minne är från när jag var i ett-två-årsåldern och så svagt att det knappt finns. Ett rum med en alkov. En randig soffa och  två väldigt diffusa skuggor. Bråkande vuxna människor, uppskattningsvis föräldrar, varav den ena gråter. Punkt. Inga ord eller klara bilder.

Mitt andra är klarare. Kalmar på 70-talet. Jag borde rimligtvis vara 3-5 år ung. Jag sitter i sandlådan utanför hyreshuset med min enda kompis. Jag minns inte längre hans namn, men han är några år äldre än mig,  smal, och det är väldigt synd om honom. Hans pappa rakar av honom håret, ända in till svålen. Mamma säger att det är för att de är så fattiga. "Stackars krake" säger hon. Jag fattade aldrig kopplingen mellan att vara fattig och att hans pappa klippte honom, eftersom min mamma alltid klippte mig. Men jag antog att "pott-frisyren" var för oss rika, och "svål-frisyren" för de fattiga.

I sandlådan jobbar yttligare två barn denna kalla höstdag. De var ännu lite äldre, kanske 7-8 år. Det är kyligt och mössa-på. Totalt är vi fyra grävande minikalmariter, helt inne i ett parallellt pyttesamhälle på 2X2 meter mellan de, i mina ögon, gigantiska hyreshusen. Mitt inne i vuxenvärlden fast ändå så långt utanför. Mamma är inte där. De två äldre barnen, vars ansikten eller utseende jag inte kan se, bygger en radhuslänga av sand på sandlådans kant/sittbräda. Den ser jag glasklart. Perfekta fyrkantiga låga byggnader. Små släta garageinfarter där de parkerar små plastbilar med sneda rostiga hjul. Det är det finaste jag sett.

Jag vill ha ett exakt likadant hus. Försöker och försöker, men det bara rasar. Snett och vindt. Jag är ledsen. Tårarna rinner på mina tjocka iskalla kinder, blandar sig med snor och sand när jag försöker torka bort dem med hjälp av den vinröda jackärmen. Men min enda kompis tröstar mig. "De kanske har fina hus" säger han. "Men gråt inte *****, vi ska bygga det STÖRSTA" 

Ja, vi byggde ett gigantiskt sandslott, riktigt fult, som inte på något sätt kompenserade min önskan om ett litet fint radhus med en sned liten platsbil prydligt parkerad bredvid. Men även om det inte hjälpte så var han en riktig vän. Hans snälla ord etsade fast honom i mitt minne för evigt, även om jag inte längre kommer ihåg hur han såg ut, eller ens vad han hette.

Kunde inte låta bli att nostalgiekipera min arma lekamen med detta orangedesignade mästerverk. En skönhet från tidigt 70-tal. Jag hittade det sista ledsna exemplaret, ensam, längst inne i ett bortglömt dunkelt hörn. Helt övergiven. Mobbad och utfryst av de nya fjantiga trendiga arbetskläderna. En saftig fårfitta på skallen och ett par knähöga gummistövlar, sen kan jag få en roll i vilket hem-till-gården-avsnitt som helst.

Regards
B-lycklig-och-snygg-på-jobbet

Håller spiken på plats. En exakt träff för att skapa en enhet. Förena två tillsynes oförstörda sprillans brädor. Ett distinkt slag på rätt plats bara. Pang! Två blir en.

Men jag tvekar. Blir plötsligt osäker. Är det verkligen rätt? När den väl sitter där går det inte att få det ogjort. I allafall inte utan komplikationer. Drar man ut spiken lämnar man alltid ett hål i båda inblandade parter. Blödande ärr. Utnyttjade och sårade. Begagnat skadat gods.

Skulle man sen ångra sig och vilja sätta ihop skiten igen, så är det ett helvete att försöka räta ut den krokiga spiken och lirka dit den i de blödande hålen igen, och ju fler gånger man håller på, desto vingligare blir bygget. Blir aldrig lika stadigt som förr. Nej, det gäller att vara säker på att den sitter rätt från början...säger de som vet...

Men va fan, man kan ju alltid limma dem i nian...

Jag hedrad att få leda er ut på arenan, slagfältet, in i mitt huvud. Framför allt är det en ära som givits er. Jag kommer att erövra det som aldrig har erövrats. Nederlag existerar inte i min värld. Jag kommer att tro där alla före mig har tvivlat, men även i frågasätta allt det ni är övertygade om. Jag kommer alltid att sträva efter att upprätthålla prestige, ära och respekt för mig och de mina. Jag har torterat mitt psyke till total lydnad och nu kommer min kropp att följa efter.

Jag är en elitsoldat, och kommer alltid befinna mig i frontlinjen. I stridens hjärta, med alla tänkbara och otänkbara medel till mitt förfogande. Jag accepterar att det förväntas av mig att jag står längst fram, snabbare, bättre, och kämpar hårdare än mina motståndare. Aldrig skall jag svika mig själv. Jag kommer alltid hålla mig mentalt alert, fysiskt stark och moraliskt rakt och jag kommer alltid att bära mer än min andel av uppgifterna, vad det än må vara. Jag börjar på ett hundra procent och ökar.


Tappert kommer jag visa världen att jag är en, speciellt av gud utvald, budbärare och krigare. Mitt hjärta och min själ är bränslet som bär upp min kropp när mina lemmar är att trötta. Jag kommer aldrig vackla, kommer aldrig att tappa fokus, så länge det finns hopp i mina tankar och mitt hjärta fortfarande slår. Jag kommer aldrig att ge efter för den onda svagheten, och jag kommer att bekämpa den med min sista andetag.


Med monstruös energi och full kraft kommer jag träffa mina fiender. Några enfaldiga krakar kommer försöka utmana mig, men ingen kan stoppa mig från att nå mina mål. Jag ska besegra dem på slagfältet, för jag är bättre, hårdare, tuffare, elakare och kommer att strida med alla mina krafter från början till slut.  Nederlag existerar inte i min värld. Jag kommer aldrig att lämna en fallen kamrat i händerna på min fiende och under inga omständigheter kommer jag någonsin kapitulera.


Jag ska visa disciplin och den styrka som krävs för att kämpa mot mitt mål och jag kommer alltid att fullfölja mitt uppdrag. Jag kommer att resa mig när jag fallit. Jag kommer att slita hjärtat ur min fiende och lämna det pulserande på marken. Min fiende kommer att frukta mig, han kommer att respektera mig och om han inte gör det kommer jag se till att han gör det, om så med mina sista krafter.


Historien kommer att minnas mitt namn och det kommer inte vara trevligt. För när jag förnekat dess kritik och styrt mitt eget beröm, kommer alla ha känt skinnet svida. Ingen ska berätta för mig vad jag kan åstadkomma. Ingen kommer säga att jag inte har gett allt jag har att ge, och ingen kommer kunna förneka min storhet!

Vem är jag?


Jag är B A S T A R D O !