Bastardo

...men kan inte låta bli! Skrivkåt som en full tax. Det är fan fullt strax. Nu måste jag tömmas, om jag så ska öppnas med bultsax.


Jag har nu varit död i 20 dagar. Besöksstatistiken ligger ändå efter så här lång tid på runt 150-200 unika om dagen. Vad gör ni här? Luktar på liket?

Denna hunger. Detta skrivsug. Så starkt att jag snart äter mitt eget kött. Uttryckslösheten maler sönder mig inifrån. Intellektet talar i tungor och tynar sakta bort. Så svagt nu. Knappt noterbart. Jag hör fortfarande ekot, men kan inte greppa det.

Desperationen sjunger grått och monotont sin snöslaskiga vaggvisa. Lockar mig ner i ideet. Men jag vill inte falla i dvala nu. Kan inte. Helt omöjligt när saknaden biter mig hårt, och de röda såren lyser upp de sönderklösta väggarna i min cell. Skinnet spänner runt min själ som en gasfylld tältduk. Jag är överfull av ingenting. Endast den ruttna vidriga stanken av tomhet bevisar att jag överhuvud taget existerar.

I mitt sökande efter alternativa uttrycksmedier försökte jag skriva musik. Den första blev en glad liten bit. "The courage to die". Finns även en akustisk demoinspelning, med gura och "sång", men jag tror jag hoppar den. Även ett spöke måste känna sina begränsningar.


All those faces down below
Living corpses lined up in malls
Road kill souls. No urge to cure
Gods recreation, a brain washed foam
     
All those stars up in the sky
looks down at shells with empty eyes
Shades of gray, chained to a lie
Oh God, give them the courage to die. 
  
All those faces down below
A coward crowd, so dull and hollow
I repress the rain, pull up my hood
and pass'em by in standby mode

All those stars up in the sky
they turn around and say goodbye
They´ve seen the enough, and so have I
My heart is numb and my eyes are dry

Cause I´ve seen a world so insecure
A sold out breed. The age of whores
God, have mercy on their souls
and give them the courage to die


Förlåt She - Älskar dig/
The ghost of B

"Du kommer inte klara att hålla dig borta!" Nej, kanske inte. "Vems uppmärksamhet är du ute efter?" Ja, du... Inte fan är det nåt jävla PR-jippo i allafall. Om någon är intresserad så är det så här det ligger till, kort version: Ännu en gång försvinner en del av mitt liv som betyder något för mig, som ger mig tillfredställelse och får mig att känna mig lite mindre värdelös. Anledningen till att alla livlinor jag desperat greppar tag i pulveriseras är att jag för länge sedan gjorde det fatala misstaget att bedra min kvinna. En förbannelse som antagligen kommer belasta mina axlar för resten av mitt liv.

Lång version: Det är nu snart två år sedan jag upptäckte Linnea, dum.blogg.se, genom en bloggtävling på rix-fm. Jag hade aldrig läst någon blogg innan hennes, och det tog mig yttligare ett år innan jag ens insåg vad själva ordet betydde. Webb Log, en dagbok på internet, öppen för alla att läsa. Just det där sista skulle till slut bli bastardos död "Öppen för alla".

Visst hade jag noterat fenomenet Blondin-Bella, men det kändes lika avlägset från min värld som att sätta en my little pony i skopan på min oljiga hjullastare. Först efter att jag fastnat totalt för Linneas förmåga att förmedla ord och förvandla dem till humor och känslor, så insåg jag de enorma möjligheterna. Att kunna släppa ut alla monster jag så länge haft inspärrade. Att få möljlighet att få spy på världen utan att skada de jag älskar. Utan att behöva ta hänsyn. Jag överlevde min ofrivilliga och lyckligt ovetande mentor, hon slutade tyvärr skriva i augusti i år.

Onsdagen den 4 februari 2009 14.56 föddes Bastardobloggen. Jag hade aldrig tidigare skrivit, i allafall inte något jag inte varit tvingad till. En ny värld öppnade sig. Frihetskänsla. Tanken var att förbli helt anonym. Tvärtemot de flesta andra bloggar, som jag antar oftast börjar med att en liten klick familjemedlemmar och vänner läser, så ville jag bara rikta mig till helt okända hjärnor. Bara läsas av människor som inte hade en aning om vem jag var, helt utan förutfattade meningar eller några personliga motiv att vara lojal gentemot mina åsikter.  På så sätt kunde jag helt ärligt förmedla mina känslor och tankar utan att behöva ta hänsyn till mitt riktiga liv eller att jag kanske skulle såra någon, samt få äkta reaktioner. Perfekt!

Problemet var bara att bloggen då blev som en otrohetsaffär. Nedklickade fönster som väckte misstankar och världens jobb med att försöka gömma historiken. Jag valde direkt att öppna den för min kvinna. Inte bara för att att slippa smyga, utan även för att få någon sorts riktig bekräftelse. Jag ville att hon skulle tycka att jag var duktig, och vara stolt. Ville ha en klapp på huvudet av en riktig människa. Ett fatalt misstag. Kvinnor går nämligen aldrig att lita på. Har ni fått för er något annat har ni fått för er fel. Inga undantag. När en kvinna lovar att hålla något för sig själv så betyder det hon och minst tre stycken till. Tre stycken som i sin tur sprider det till tre stycken till.. var! O.s.v. Stenen var i rullning.

Snart läste hela bekantskapskretsen notoriskt. Fast i smyg. Fega nyckelhålsfluktare. Jag visste naturligtvis om de flesta, då människor började bete sig annorlunda när jag träffade dem face to face + att She kände sig tvingad att varna mig att vissa läste för att jag inte skulle kläcka ur mig något som skulle upplösa hela släkten. Släkten som precis hittat en nivå där alla kunde umgås igen, efter år av turbulens. Visst, jag låtsades inte om dem, för hennes och lugnets skull. Däremot hämmades jag i mitt skrivande. Nu var jag istället tvingad att hålla käften även här, i min egen personliga tillflyktsort.

Det flöt på bra tills Bastardo blev en grej till som She fick ett behov av att ha koll på. Jag älskade att skapa. Jag släppte ut allt! Det jag fick höra hemma var att jag spelade martyr eller bara sökte bekräftelse, och visst det kanske jag gjorde. Jag visste inte att bekräftelsebehov tydligen var ondskan själv. Kan man inte få vara lite patetisk på sin egen blogg?

Svartsjukan poppade upp igen efter att ha legat i dvala några år, och hon började följa upp de människor som kommenterade mina inlägg mer än jag själv gjorde. Att jag sen fick bilen och porten dekorerad med porrklubbsflyers/stickers från hobbydeckarna Em&Kzz hjälpte föga min situation. Jag själv såg bara humorn i det, men hon ser inte på saker lika lätt som jag gör. Och ska jag vara ärlig så hade jag kanske inte garvat ryggen av mig om situationen varit omvänd och det smygit omkring manliga strippor runt hennes lägenhet om nätterna, hur oskyldigt det än må vara. Så här i efterhand med öppna ögon: I dont blame her!

Droppen blev kommentarerna häromdagen: "Jag älskar dig" och "Du vet vad vi pratade om" av människor jag aldrig träffat i riktiga livet. De misstolkades och fick mig att framstå som ett jävla svin som döljer saker bakom hennes rygg... igen. Att jag sedan även haft telefonkontakt med en kvinnlig läsare när vi under en tuff tid hade separerat för något år sedan gjorde naturligtvis inte saken bättre, även om det enda jag pratade med personen om var hur jävla pissigt jag mådde och att jag var trött på att finnas till. Totalt haveri i maskineriet. Själv tolkar jag det som att personerna gillar Bastardo, seriefiguren, bloggen. Ja, låtsasvärlden. För mig ÄR inte det här på riktigt. Det en påhittad parallell serievärld, en tillflyktsort där man kan vara vem man vill, and Im the fucking Joker.

Hur som helst, i Shes värld så växte dessa kommentarer från ogillande till misstänksamhet till oproportionelig svartsjuka. Det blev för mycket. Jag orkar inte längre mötas av svart tigande hat, eller timslånga gräl, över något vi har bara helt enkelt har olika syn på. Jag orkar inte försvara mig för något jag inte tycker mig vara skyldig till. Jag orkar inte ens längre försöka förklara, när motargumentet alltid är: "Hur ska jag kunna veta att du inte ljuger igen?" 

Dilemma:
1. Skriva vidare, levande och fri, och dela säng med iskallt hat.
2. Sluta skriva, låsa in tankarna och bli en levande död, men med en lugn lycklig kvinna.

Jag älskar min blogg. Att logga in här är som att komma hem. Designen. Headern. Färgskalan. Lugnet. Tystnaden. Det här är mitt pojkrum som jag låser in mig i när jag vill vara i fred. Här kan jag lägga mig i sängen, stirra rakt upp i taket och låta mina tankar vandra fritt. Här kan jag häftmassa väggarna fulla med mina patetiska teckningar. Det är hit jag kommer för att andas när luften irl börjar ta slut. 

Jag vill inte dö, men alternativet är inget alternativ. Så.. kalla det paus eller vad fan som helst...


...the end!

Bastardo är död.