Bastardo

..slog jag ihop boken Infiltratören av Lars Wierup, en dokumentation om infiltratörerna Max Åström och Peter Rätz och hanteraren Olle Liljegrens åtskilliga fall av regelvidriga brottsprovokationer . Aldrig i mitt liv har det tagit mig så lång tid att arbeta mig genom en bok. Fy fan vad tråkig den var. Tyvärr så var det alldeles för intressant för att jag skulle skita i att läsa klart den.

En väldigt udda bok med tanke på att alla aktörer på båda sidor var onda och dumma i huvudet. Man hade ingen att hålla på. Tjallarna, den korrupta poliskåren eller den idiotiska hjärntrötta åklagarmyndigheten.  Alla delade de det nitiska  brinnande begäret att spärra in brottslingar till vilket pris som helst, medan de gjorde allt för att sko sig själva på skattebetalarnas bekostnad. Nej fy fan, ett stort svart moln av hat hängde över mig och fick mig att fortsätta läsa.  

Mail: Bastardo1@live.se
Facebook: Bastardo Loco
Mobilnummer: KLICKA HÄR


Facebook

Back of bitches! Ricky boy är på våran sida! ... Men seriöst, Ricky Martin kliver ut ur garderoben, han är bög!  Ok, tragiskt när han levt hela sitt liv i en lögn och väl bestämmer för att ta jättesteget ut och hela jordens befolkning goes: So?

Å, fy fan för alla dessa nyskilda 45+ tanter som lämnat den trygga familjemiljön, äntligen vågat ta steget ut i livet på egna ben med "hänt i veckan"-drömmar. Tror att de har varit med om allt, att de besitter en stor livserfarenhet för att de sett mannen byta glödlampa på toaletten i villan i nåt gammalt brukssamhälle i 25 år, och bläddrat igenom skallerblaskorna hos den lokala frissan.

Kärringar som arbetat så länge med hjälp av gråterskorna  för att våga släppa taget om pappasubstitutet. Stålsatt sig med en falsk fasad och en övertygelse om att de inte alls är svaga, inkompetenta, eller dumma, att de faktiskt kan allt det de aldrig gjort utan att behöva lära sig, och därför vägrar lyssna på de som faktiskt vet bättre.

De blir som femåringar som ska göra allt själva oavsett om de klarar det eller inte. "Kvinnor kan!"  Bara det faktum att det behövs ett sånt kampord är ju tragiskt. Och det är bara de blåsta kärringarna med dåligt självförtoende som vägrar lyssna på på de som vet bättre, de är bara de som skriker ut att de är feminister. För normalt funtade människor behövs inte ett sådant ord. De smarta starka kvinnorna tar sig tid att lyssna och lära sig, alternativt utnyttja de som har kunskap. Det gäller naturligtvis även det motsatta könet.

Och fast de äntligen vågat ta steget ut från den låsta familjemiljön, och öppnat upp den stora vida världen så är de totalt antisociala och umgås bara med en liten klick likasinnade insnöade väninnor, som de kallar "Flickorna" fast alla garanterat är över femtio.

"Jag ska träffa flickorna i kväll, ja, det ska jag, fast det är tisdag! För jag så ungdomligt crazy och gör precis vad jag vill, ingen bestämmer över mig! Britt-Marie har lagat lövbiff med kryddsmör" 

Sen sitter de och tuggar buss, gäspar, går hem vid 20.00 för att hinna se lets dance, för att avsluta med att gråta sig till söms och längta efter den varma feta trygga lastbilchaffören de haft vid sin sida sen de var i de övre tonåren. Mannen, som nu ligger överlycklig i thailand tillsammans två nakna 20-åringar och ångrar att han inte dumpat den gamla slappa kärringen för flera år sen.

Jag avslutar som jag började, med ett "Å fy fan" Jag spyr på eran fenixattityd. Jag kräks på eran ensam är stark-hysteri. Nej, de äldre starka kvinnorna är en del av samhället, de svaga tror att de står över oss.

I dag ska la famiglia med Spike...



...hälsa på lilla söta levertösen Buffy, lilla söta Jenö och lilla söta Halvgreken. Det ska bli skönt att komma ut på landet och andas en sväng. Inhysa det totala lugnet och tystnaden från de djupa mörka rövarskogarna.


Buffy med syskon.
Haha, hur mysiga är inte de här två bilderna nedan? Ser nästan photoshoppade ut. Och längst där bak sitter Buffy med sina ljusblå ögon och väntar snällt på sin tur.

Oh no, its an invasion!


Buffy med syskon




Nån som reflekterar över namnkominationen Spike & Buffy? Någon?

Dagens reflektion 1: Visst är det härligt när biverkningen av ångestdämpande mediciner är depression och ökad ångest...

Dagens reflektion 2: Den 24 maj 1919 beslutade man (!) i Sverige att införa lika rösträtt för kvinnor och män. Rösträtt saknade dock den som var under 23 år, inte fullgjort värnplikten, var förklarad omyndig, var satt i konkurs, var varaktigt försörjd av fattigvården eller som dömts enligt brottsbalken att förlora sin rösträtt. Vilket i dag skulle betyda ca 96.4% av Sveriges befolkning. Så har du haft det jävligt och hamnat på botten av samhället, då skulle du tas ifrån din rätt att förändra det och kanske kunna ta dig tillbaka upp. Underbart! Enligt de kriterierna känner jag sju personer med rätten att rösta... jag är inte en av dem.

Dagens låt på repeat: Eminem - 3 a.m


I said,
It's 3 am in the mornin
Put my key in the door and
Bodies layin all of the floor and
I don't remember how they got there but I guess I must of killed em...

... Killed em

Sitting nude in my living room
It's almost noon
I wonder what's on the tube
Maybe they'll show some boobs
Surfing every channel
Until I find Hannah Montana

Mörker, elände, och fula fiskar. Falska avarter, underutvecklade missfoster. Överallt. I varenda liten skugga jag passerar sitter de och trycker. Den sura saliven sprutar ur de svavelstinkande missbildade käftarna. Längtar, väntar, drömmer och hoppas på ett enda litet felsteg. Lockar mig med frestelser, förleder, utmanar och sätter mig på prov. Men jag tänker inte låta dem få det simpla nöjet att se mig falla igen. Tänker inte föda hyenornas egon. Stadigare än någonsin går jag rakryggad genom livet, ignorerar deras existens.  Jag är inte längre de bruntandade asätarnas smörgåsbord. Jag är inte längre den jag var. Jag är född på nytt, fuckers!

Samma dröm besöker mig dag efter dag. Ansiktet på objektet skiftar friskt, flyttgubbar eller poliser, men drömmen är alltid den samma. Jag böjer mig fram och granskar ingångshålet i det minlösa tomma ansiktet på den livlösa kroppen framför mig. Cirka en centimeter i diameter, straxt under höger öga precis intill näsroten. Den döda blicken stirrar rakt genom mig, upp i oändligheten. Jag lutar mig närmare, koncentrerar mig för att se något där inne, men bara mörker.

Tycker nästan att det ser konstgjort ut. En liten känsla av besvikelse uppenbarar sig. Hade förväntat mig mer blod och trasiga köttrester, men det lilla hålet är helt rent, som en pytteliten svart tunnel rakt in i huvudet. Kan inte längre motstå frestelsen, tar lillfingret och petar lite i öppningen. Först bara i mynningen men sedan längre och längre in. Vickar runt. Känner de skarpa kanterna av det krossade kindbenet och en mjuk degliknade substans. Oh, känner hur jag blir styv. Måste sluta för att inte komma.

Jag reser mig upp och välter runt den fortfarande varma slappa kroppen med foten, och där, utgångshålet, helt fantastiskt! Halva skallen är bortblåst. Försvunnen. Förintad som att den aldrig funnits. Jag för långsamt fram handen mot öppningen. Vill röra. Förvissa mig om att det jag ser verkligen är sant. Kuken står som ett spett nu. Stenhård. Pulserar. Dunkar. Vill ut ur de nu alltför trånga jeansen.

Måste känna på de klarröda kokorna av kött och hår som dinglar där inne. Pungen drar ihop sig, orgasmen är ett oundvikligt faktum nu. Sakta närmar sig handen. Så nära....men precis när jag äntligen ska få komma vaknar jag upp, dras tillbaka till verkligheten av mitt eget fnitter, lycklig och leende.

Nere vid Zinkensdamm en juninatt
gick jag  och undrade var jag hade vart.
På Hornsgatans öde stråk mötte jag dej.
Vi gjorde sällskap hem.
Vi gick hem till mej

Sällan visad ömhet
brann som en glöd i mej
Och ett barn i trasor
skrek efter bröd i dej.
Solens första strålar
kom genom rutans skumma glans
och en koltrast satt och sjöng
på ett tak någonstans.

Och när vi vaknade
föll regnet ner.
Vi köpte rom och frukt och något mer.
På Tantolundens golv av gräs
under blad och gren
där låg vi och drack
rom i regnet
rom så ljus och len.

Och jag sa: Jag tycker om dej.
Och du sa: Jag tycker om dej.
Det var väl bara nåt som vi sa
som vi sa för att det lät så bra.

I oktobernattens grav.
I Stockholms svarta skog
värms jag än av det du gav
och det du tog.
På hyllan under spegeln
där står ditt läppglans kvar.
Buteljen ligger tom i regnet.
Där våta löven far

Im a happy man! Har allt jag behöver, varm kärlek, ett fint hem, en fantastisk kvinna, två underbara barn och min älskade hund. Nu känns det äntligen som att man kommit ifatt livet, ingenting ligger längre och lurar runt hörnet. Nu softar jag ner och njuter av det här i väntan på nästa smäll.

Puss

S&S

AAAH, VILL HA! Vill mosa in trynet under den där pösiga, lätt fuktiga köttklumpen som sticker fram så diskret under kjolen. Slurp!

Tack som fan Em

- Det var inte i mitt öra du viskade, det var in i mitt hjärta. Det var inte mina läppar du kysste, det var min själ.


- Hm, ok? haha, eh... vi hörs...


Gränsen mellan gulliga meningsfulla kärleksförklaringar och patetisk prepubertetspoesi är subtil. Skriva kärleksbrev utan att bli löjlig är, enligt mig, en svår konst som kräver grym skill , en näve råäkta känslor, och konkreta personliga detaljer. Alternativt då att objektet är totalt hjärndöd och smälter av texter som den här ovan. Själv skulle jag aldrig kunna vara tillsammans med en kvinna efter att ha fått den typen av brev.

Jag har svårt att förmedla rätt budskap i skrift till människan själv. Skriver mycket hellre och lättare en hyllning till, i mitt fall She i tredje person. Svårt... Ja, det tycker jag.

Brukar ni skriva, eller få kärleksbrev? Hur brukar de se ut, och hur uppfattar ni dem i såfall? Och framför allt, vilken sort skulle ni VILJA få?

Nejmenä...jo, den här utsikten skulle funka. Turkost och blått, så långt ögat når, förenade i sinne, kropp och själ, så att man knappt kan skilja dem åt. Bara att glida upp på morgonen, slå sig ner på utplatsen med goda kaffet i fina koppen, känna hur varma brisar blandas med den marginellt svalare men friskare morgonluften. Dra ett djupt andetag och fyllas av doften från havet. Borra ner fötterna i den lena sanden. Slå upp sin laptop och skriva vidare på den växande romanen, akompanierad  av det harmoniska kluckande ljudet som vågorna ger i från sig när de träffar båtens skrov. Svagt notera de avlägsna skratten från familjens morgondopp.

Fast jag ska inte klaga, har det bra nu med. Fyllkärringen i betongblocket mittemot är underhållande att titta på hon med. Om jag koncentrerar mig riktigt noga brukar jag även kunna se rakt genom hennes skitiga lägenhet och ana dragspelsbussarna och spårvagnarna som passerar i snöslasket på andra sidan.

Det har gått en liten intern trend i att droppa sina kontakter med "kändisar"

http://emilyfridalinnea.blogspot.com/2010/03/kandisar.html

http://alabamabc.blogspot.com/2010/03/eeeempaaaaaaan.html

http://lolindasblogg.blogspot.com/2010/03/ja-vill-oxa.html


Då är det väl min tur att joina debatten, tävlingen, eller vad det nu är. Jag vill också vara med  i fräna jaghartagitpåenkändisgänget. Det här är något jag hållt för mig själv, mest för att skydda alla inblandade parter. Jag har idkat brutal hor, 13 timmar i sträck, med en väldigt utmärkande schlager-profil i vågorna utanför Böda-camping, norra Öland.

Jag har alltså legat med Kicki Danielsson. Inget jag är stolt över. Till mitt försvar måste jag säga att jag inte hade en aning om det under tiden det skedde. Jag trodde hon var en gummibåt, fylld med tysk smuggelsprit, som höll på att sjunka, och att jag var tvungen att plugga igen hålet för att inte drunkna. Förstå min panik när jag upptäckte att det inte bara var ETT hål. Blir kallsvett bara jag tänker på det. Jag fick hoppa runt som en tjackpåverkad duracellkanin. Jag kämpade för mitt liv! Traumatiskt då, lite pinsamt nu.



Vann jag? Vann jag?

Det oundvikliga är oundvikligt. Förutbestämt. Skrivet i stjärnorna. Längtan efter upprättelse växer sig starkare för varje dag, gör sig påmind genom en markant underbar blodsmak i munnen. Ger mig gåshud. Tanken på att äntligen få verkställa straffet fyller tomrummet mellan familj och jobb. Kan inte längre gå här och låtsas att  allting är borta, att allt är överspelat. Omöjligt. Som att försöka förneka döden. Visst, man kan förtränga den och försöka leva ett drägligt liv, men den kommer till slut, tro mig, förr eller senare, som ett brev på posten.

Exakt samma situation här. Konfrontationen är inskriven i ödet.  Mitt liv är inte värdigt om jag inte får se skräcken i de vattniga små grisögonen, mosa in mina vitnade knogar djupt in i äcklets kött, i en lagom jämn långsam ström, så att han verkligen hinner känna smärtan av varje krossad skelettdel innan nästa slag kommer. Om och om igen, tills det vidriga stinkande ansiktet inte längre existerar.

Tanken på att objektet tror att han klarat sig undan fyller mig med hat, dag som natt, 24-7. Hämdtumören gror, trycker undan logik och verklighet. Drömmer leende om att få honom att resignera i sin egen avföring. Visst skulle jag kunna gör det i skuggan, bara läxa upp honom i tystnad, men för att nå välbefinnande måste jag släpa ut kräket i ljuset. Offentligt statuera exempel. Visa alla kryp vad som händer om man förnedrar mig. Jag kommer lycklig ta konsekvenserna efter förverkligandet av min allsmäktiga livsuppgift. Inlåst i total eufori. Det är två personers levnadsöde. Inget vi kan styra över längre.

Två personer är inte många. Fyra är en liten grupp. 25 stycken är en hel skolklass. Ett par hundra är ni som läst här i dag. 5-6 tusen är snittet på en allsvensk fotbollsmatch. Det är en stor jävla samling människor! Men 90 000 unika personer med datorer i sveriges avlånga land satt igår bänkade framför första avsnittet av Bella & Tyra show.

Inte ett tusen, fyra tusen eller 25 tusen... Nej. NITTIO-FUCKIN'-TUSEN MÄNNISKOR satt och kollade på två yra småtjejer vid exakt samma tillfälle! Coolt, och lite skrämmande på samma gång. Vilken jävla genomslagskraft bloggarna har.

Sitter här och bygger upp ett litet hat, ett litet avsky för min flickas dagispersonal. I går sket jag i det, men det har växt under natten, och nu är jag skitförbannad.

Så här var det: I början av veckan när jag hämtade Milla så sa en av fröknarna ordagrant "Milla är världsbäst! Hon kom fram till oss och sa att ******* inte mådde bra, att det hänt något med honom, när ingen av de andra barnen brydde sig. Vi sa att det inte var någon fara, de lekte ju doktor. Men hon stod på sig och kom fram till oss igen och sa att han ÄR sjuk, den kommer skum ur munnen. (Här kan barnskötaren inte hålla tillbaka tårarna) Han hade våldsam  feberkramp, ambulansen fick hämta honom" När hon kom till de sista meningarna så kunde hon knappt prata för att hon försökte hålla tillbaka gråten. Sen berättade hon om nån sorts belöningssystem som de hade, och Milla hade fått två solar, så nu skulle alla bli belönade med en leksaksdag. 


Milla gjorde ju egentligen inget speciellt, ingen superhjälte, men hon stod på sig och brydde sig om sin kompis när ingen annan gjorde det, och framförallt när inte personalen hade koll, och det är jag naturligtvis stolt och väldigt glad över. Jag är ännu mera  glad för den lilla pojken och hans föräldrar att det slutade lyckligt. Min flicka gjorde en bra grej, dagispersonalen fick ett wake up call, och killen mår bra. Fine, end of story för mig.


Millas moster var också stolt, så hon hyllade sitt lilla systerbarn med en liten dagens ros, för att markera att hur viktigt det är att man bryr sig om sina medmänniskor. Om inte annat kan det vara ett bra minne för Milla att vara stolt över när hon blir äldre. Norrköpings tidningar reagerade på den lilla rosen och ringde upp för att få prata lite med Milla, men jag tyckte inte att det var våran grej, att prata om någon annans sjuka barn. Jag hade ju inte varit där, visste ju inte mer än det ni läste här uppe och ville inte förstöra relationen med dagis. Om NT ville kolla upp det där fick de gå direkt till förskolan. Jag anade hur de skulle reagera, och mycket riktig så ville de inte få ögonen på sig och avböjde. Lika bra det, jag förstår dem, och jag förstår framförallt varför. Fine, end of story för mig igen.

När jag hämtade Milla på dagis igår, tittar samma fröken fram igen och säger nästan hånfullt och nedlåtande: "Du, tycker du inte att du gjorde en lite stor grej av det där? Du måste ha missuppfattat, vi var ju i samma rum tre stycken och var ju inte underbemannade eller så" Hon sprang runt nervöst och visade var pojken låg, bakom en soffa och en rumsavdelare, och visade var de själva satt, som att jag skulle bry mig. "Det var ju inte direkt så att hon räddade livet på honom eller nåt" avslutade hon med.  Right bitch, så lät det inte igår när du satt och tjöt av tacksamhet för att hon räddat ditt feta arsle, tänkte jag. För ni verkade ju ha jävligt bra koll. Hade ni inte hittat honom i tid kunde han fan ha kvävts av spyorna.


"Sen ringer NT och vill komma hit, men vi vill inte göra en stor grej av det här" Nej, sa jag, det förstår jag för ni är väl rädda att det ska se ut som att ni inte skött ert jobb. "Ja man vet ju hur tidningar kan vinkla saker" Jag höll låg profil " Hur som helst så är det inte jag som ringt nån jävla tidning, de ringde mig, och efter som att jag inte vet mer än det du berättade och framförallt för att det inte var mitt barn som fick åka ambulans till akuten med akuta feberkramper och fradga, så tycker jag att det vore märkligt att uttala mig om saken. Jag har inte gjort nån stor grej av det här, jag återberättade bara exakt det du sa till mig, för min fru, vilket jag ser som en helt naturlig sak" Dagisfröken sa att det var bra och att hon inte skulle älta mer, men innan jag gick hann hon förvissa sig yttligare en gång om att vi inte tänkte prata med tidningen. Nej varför skulle jag, sa jag, men tänkte samtidigt, undrar om ni berättat samma story för det sjuka barnets föräldrar, om hur ni inte hade koll och inte tar barnen på allvar medan deras son ligger och sprattlar och tuggar fradga.


Ju mer jag tänker på det desto mer förbannad blir jag. Jag förstår att de är rädda.  Men att sopa skiten under mattan och påstå att det inte är en stor grej när en av ungarna kunde ha skadat sig rejält,  bara för att de är rädda för att hamna i rampljuset är enligt mig helt fel taktik. De borde vara jävligt tacksamma. Jag förstår att de inte ville synas i pressen, och det är helt okej, men mot mig borde de fan kunna vara ärliga istället istället för att ta bort hedern från min dotter som räddade deras rynkiga skinn, när det kunde gått betydligt värre. Och det mitt framför ögonen på både henne och mig. Otacksamma osmidiga egoistiska lata förbannade syjuntsfittor! En fet jävla örfil är vad de behöver. Oh, måste lugna mig innan jag ska hämta henne annars tar det hus i helvete...


For my baby, you're my hero anyway

Hon har börjat proffsblogga, och det vet ni vad det betyder va? Jo, hon får sjuuukt mycket pröjs för att skriva main stream, och det vet ni vad det betyder va? Jo, att hon snart glömmer bort oss alternativa stackare längst nere i bloggpyramiden. Hon är för bra för oss nu, men vet ni en grej till? Det är hon värd! Lycka till med nya bloggen Bam-Bam! Kul som fan!

Den är inget för oss vanligt folk, bara de som glittrar, men sprid den:

http://www.nattstad.se/intresseklubben

Den lilla pojken satt på sängen, hyperventilerade och dunkade monotont bakhuvudet mot den vita väggen. Bröstkorgen höjdes och sänktes i ett sånt rasande tempo att det 12-åriga hjärtat höll på att sprängas. Adrenalinet pumpade. Han förde det långa mörka håret, som kladdat fast i ansiktet, åt sidan med sin trasiga hand. Svett, tårar och snor smetades ihop med blodet från de söndertrasade knogarna. Sänkte blicken, försökte se ut genom det knytnävsstora hålet i den sönderslagna dörren ifall någon rörde sig där utanför. Det såg lugnt ut. Inga skuggor. Inget ljud. I den andra handen höll han fortfarande krampartat i det avbrytna dörrhantaget.

Tänderna gnisslade, käkmusklerna knakade och jobbade febrilt. Den lilla kroppen var på helspänn.  Redo att slita åt sig närmaste tillhygge och slå sönder vad eller vem som helst som fick för sig att äntra hans territorium. En gitarr, en golfklubba, vad som helst som kunde framkalla grov kroppskada. En miljon scenarion spelades upp inför hans inre, men alla slutade likadant. Sprucken skalle och blod. -Dö din djävel! Dö, dö, dö! Så fort han uppfattade minsta lilla ljud därute höll han andan tills det svartnade för ögonen, och flera gånger fick han påminna lungorna att börja producera syre till blodet igen.

Han satt blixtstilla i hörnet på sängen, säkert över en timma, kanske två. Andningen lugnade ner sig, adrenalinflödet ebbade ut, försvann, och alla sår började ge sig till känna, svida, pulsera, och värka. Han försökte försiktigt plocka ur glasbitarna ur handen, men musklerna lydde inte längre. Huvudet nickade till och ögonlocken orkade inte hålla sig öppna. Han slog ihop av ren uttmattning,  somnade. Drömmarna spelade upp händelseförloppet, skräcken, raseriet, hatet, om och om igen.

Ett skrammel i hallen utanför dörren väckte honom. Allt kom tillbaka på en mikrosekund. Han exploderade, hoppade upp på golvet, skrek rakt ut, slet tag i sängbordet och kastade ut det med all kraft rakt genom det stängda förstret ut på altanen. Han följde samma väg, genom den trasiga rutan, barfota över glassplittret, och försvann genom buskaget på andra sidan trädgården. -No more.. fucker!

Bra gener och mycket gröt i hollywood. Växer fort. Jake Gyllenhaal

Prince of Persia.

"The old man spoke up in a bar
Said I never been in prison
A lifetime serving one machine
Is ten times worse than prison"
/Clash- Bankrobber


Snart har halva livet förbrukats, om jag får fortsätta vara frisk då vill säga. Jag kanske ramlar av redan i morgon. Jag har ett fast jobb. En stadig lön som poppar upp på kontot den 25e varje månad. Lediga helger, så att jag hinner återhämta kraft inför nästa femdagarspass.

Men till vilket pris? Jo, att jag offrar det enda liv jag någonsin kommer att få, och ger det till någon annan. Horar ut min kropp och mina tankar. Ägnar mer tid på jobbet än hos min familj. Kastar bort värdefull tid som jag aldrig kan få tillbaka. Är det livskvalitet? Jobba åt någon annan, fem dagar i veckan, 47 veckor om året, 40-50 år, bara för att kunna överleva? 

Ni kanske tycker att jag låter arbetsskygg och lat, men det är helt tvärtom, jag är för lat för att göra något åt det. Har intalat mig själv att det skulle finnas nån sorts trygghet i att vara anställd, gå här och sparka i gamla fotspår år ut och år in. Det däremot är jävligt fegt, gagnlöst, deprimerande och fruktansvärt tragiskt.

Nej. Jag förstår mycket väl vad som driver rånare, spelare, och outlaws. Drömmen om ekonomiskt oberoende, att leva utanför samhällets stängsel, har inget med pengar, konsumtion, eller överdriven lyx att göra. Det har med livet att göra. Drömmen att få leva istället för att slava och lyda. Tio år på kåken låter inte så hemskt om man ser till alternativet: 45 år på arbetsmarknaden.

Men va fan nu då? Svininfluensan, vad hände med den? Är inte den farlig nu helt plötsligt? Kommer den inte utrota människosläktet längre? Jag är besviken, trodde åtminstånde ett par idioter runt mig skulle dö ihjäl i våldsamma dreglande krampanfall, så att jag skulle få peka och skratta för att jag tog sprutan och inte dom. Känner mig lurad...

Visst, vem fan är inte det. Men försök att sätta dig in i deras situation. Först har de slitit som djur för att ta sig tillbaka till livet efter år av grov fysisk och psykisk systematiskt utstuderad mobbning, morgon efter morgon med tårar och magont. Sen tagit sig samman, lurat sig själva, med hjälp av skolkuratorn, att de inte är sämre än någon annan, och därefter lyckats ta en av de 320 platserna på PHS, och sen levt på vatten och nudlar i två år.  

De är tufft, men de bet ihop, klarade det, sög åt sig näring från drömmen att bli sveriges svar på Dirty Harry. Den råcoola snuten med blanka solbrillor som alla ser upp till, eller är livrädda för. Skjuta bovar. Bli betydelsefull för första gången i livet, bara för att sen upptäcka att de måste springa omkring i fjantigt fula överdimensionerade dagisoveraller som skär in i röven, och en liten söt blå mössa på toppen. Tulta omkring på gator och torg som klumpiga michelingubbar på oskäliga tider. Helger, kvällar, nätter och högtider. Utpekade och utskrattade, hatade och hånade + att de samtidigt ska försöka överleva på den lilla gulliga ingångslönen, ca 19000:- vilket är mindre än vad studenterna som sommarjobbar på konsum tjänar.

Jag skulle också bli agressiv, elak och bitter. Om jag inte hunnit sätta tjänstevapnet i gommen innan dess vill säga. Nästa gång du ser en av dessa utstötta smurfar, ge dem en kram och en tia till en bulle. De är inte elaka innerst inne, de har bara gjort fatala felaktiga val i livet.

"Inte är det en perfekt värld. Nu flyr dom igen, kvinnor, barn, gamla. Över bergen. Barn som gråter. Kurder, bonsien, kosovo, afrika och asien. Platserna varierar men scenerna är de samma år efter år. Och vad kan vi göra åt det? Bättre att flumma ut va? inte!

Och så stänger dom fabriker, Eriksson, Volvo, SKF, vad heter dom inte alla. Miljarder i vinst. Och det där jobbet jag hade hoppats på, det har dom rationerat bort. Det fick visst gå. Bättre att flumma ut va? Inte!

Och visst super dom upp pengarna jag har betalat i skatt, för att de skulle gå till dagis, skola och vård. Motala, Gävle, vad heter inte alla platser. Politiker va? Ska man skita i dom? Bättre att flumma ut va? Inte!

Den här världen är inte bättre än vi gör den till. Och är inte jag en del av världen? Jo! Kan jag inte kräva ändring och bättre information om vad dom håller på med? Jo, det kan jag, och jag har lagen, grundlagen faktiskt, på min sida. Det har jag! 

Är jag smartare än dem? Det är jag nog. Om jag inte flummar ur kan jag slå dom. Om jag inte flummar ur kanske jag kan göra det bättre någonstans. Om jag inte flummar ut så kanske jag en dag, när solen skiner och vattnet är varmt, kan säga: Det blev lite bättre någonstans. Jag har något att jobba för, kanske tillsammans med någon annan. Kanske är det så att själva fighten är meningen med livet. Även om det inte blir perfekt.

...Om jag ínte flummar ur alltså!"




Från Blues platta: Samhällstjänst

Jo jag har en fråga; länka till det i din mening mest romantiska klippet på youtube (och du ska mena det seriöst, inte vara ironisk). Är intresserad av vad du finner romantiskt, inte dina tankar kring det utan vill se dig ta fram ett youtubeklipp. Vill känna som du gör. Åh jo, det får inte vara någon som du faktiskt känner som är med i klippet heller.

Oh, ska Basse blotta sina känslor menar du? Utan att vara ironisk? Haha. Det här var jävligt svårt och lite otäckt. Men ok, ska försöka. Jag har inga sådana känslor alls tyvärr. Ligger inte i min natur, säger hon... Det första som slog mig var Brandan Fraiser i filmen Bedazzled som världens känsligaste man. Haha, rödhårig, kritvit, fräknig och börjar gråta varje gång han tittar på solnedgången. Fast det är kanske inte romantik, bara humor. Den här koreanska videon är det enda jag hittade i mitt minne som jag gillar. T.o.m den blir komiskt puttigullig, men bortser man från softfilter och snygga tillbakablickar i slowmotion så är själva storyn i sig sorglig och romantisk.

Inte den lilla håriga artistdvärgen från 80-talet då, utan mer en metafor för att jag är full med energi. Problemen borta, solen skiner och bitar av asfalten var torr och fin i morse på vägen till jobbet. Jag tror inte jag mått så här bra på flera år. Euforisk känsla. Nu måste jag bara se till att förvalta den här gudagåvan på rätt sätt. Vad gör lyckliga människor?

Fortsätt fråga. Oftast har jag en åsikt och saker och ting, men om ingen startar diskussionen blir det inte av att jag berör ämnet. Frågestunden är som raketbränsle för min hjärna. Love it! Keep'em coming!



Nu är det min tur att fråga er om en viktig sak. Jag måste kolla om ni tänker som jag. När ni ser bilden jag tog i morse, vad är det första ni tänker på?

Alternativ 1. Mmm, undrar vad som döljer sig mellan dessa välsvarvade spiror? Jag kanske ska låta mina varma läppar undersöka saken.

Alternativ 2. Vilken saftig köttklubba! Om det bara kunde bli grillsäsong snart.

Har du något emot homosexuella?
Bastardo: Nej inte det minsta. Tänkte du på inlägget med det två gråhåriga skäggiga farbröderna som idkade hor på ängen så måste jag erkänna att jag tyckte att bilden såg förjävla roligt grotesk ut. Var bara tvungen att skriva det inlägget, inte för att jag tycker så, utan för att jag förstår människor som gör det, särskilt när det representeras av sådana bilder. Nu tycker jag att bögar ska få adoptera också faktiskt, men den diskussionen kan vi ta senare.

Tänker på det här varje gång du lägger ut bilder på din lilla flicka. Reagerar när mina vänner gör samma sak med sina barns bilder. Säger alltid att de måste tänka sig för.

Är du inte rädd att nån äcklig gubbe ska spara bilderna på sin dator och dela de med andra pedofiler?

Jag har inte barn, men skulle nog inte lägga ut bilder på mina barn på nätet. Allt som kommer ut på nätet stannar kvar där för alltid. Tänk på det. Internet är en perfekt marknad för alla perversa typer, tyvärr.
Bastardo: Jo, du har rätt. Nu ska jag hem och knyta in henne i en burka tills Fritzlkällaren är färdiggrävd.

Eftersom hon är pappas lilla flicka så tycker jag att hon är den sötaste flickan i världen, och även fast jag naturligtvis inser att det antagligen bara är jag och hennes mor som tycker det, så vill jag dela med mig, skryta, visa upp henne. Visa hur mycket jag älskar henne. Stoltsera med  att det är jag som skapat detta underbara troll.

Om jag bara saknat ett uns självinsikt till och inte insett att folk inte alls bryr sig om andras ungar så hade jag lagt ut bilder på henne i varenda inlägg, och tråkat ut er med alla, enligt mig, ursinnigt roliga grejer hon säger dagligen.

Och , nej, faktiskt så bryr jag mig inte om nån äckelgubbe har hennes bilder på sin dator, det är inget hon lider av. Vill de ha bilder på barn finns det miljarders miljarder att välja på. Och stänger de ner internet räcker det att öppna en tidning eller knäppa på tvn.

Jag undrar hur mycket du funderar på innan du bloggar vad du skall skriva om? (Jag har ett svagt minne av du någonstans nämnt att du inte gör det utan bara skriver.)
Bastardo: Det där är helt olika. Oftast får jag en liten fundering, en enda mening eller en bild. Men när jag väl skriver ner den förökar den sig så att jag får hejda den från att bli ett så långt inlägg att ingen orka läsa.

Vad är det roligaste med att blogga?
Bastardo: Det är nog att kunna gå tillbaka i tiden och läsa mina tankar när jag fått lite distans till dem. Ibland undrar jag vad fan jag tänkte på.


Har du några mål med bloggen som du skulle vilja uppnå?
Bastardo: Nä


Varför började du blogga igen efter uppehållet?
Bastardo: För att jag började terrorisera mina polare och min familj med märkliga impulsfunderingar, speciellt om nätterna. Inte populärt i längden, inte om man vill behålla dem. Bättre att terrorisera er då,  ni kan ju välja om ni vill läsa eller inte. 

Vilka egenskaper gillar du hos andra människor? Vilka ogillar du?
Bastardo: Gillar ärlighet, mental styrka och lojalitet. Hatar motsatsen.

Har du några egenskaper själv som du är extra nöjd med?
Bastardo: Logiskt tänkande.


Läser du några andra bloggar?
Bastardo: Jag håller koll på många, i stort sätt alla som kommenterar här. Har de flesta på bloglovin, men jag skummar mest tills något fångar mitt intresse. Och det är fan inte ofta nuförtiden.


Funderar du något över alla dina läsare, vilka de är mm?
Bastardo: Ja, som sagt, det är därför jag försöker hålla koll på deras bloggar. Jag är nyfiken av naturen. Men mest av allt undrar jag vilken typ av människor den stora massan är som aldig säger något. Alla smygisar.


Varför tror du dina läsare har fastnat för just din blogg?
Bastardo: Jag vet inte, men jag hoppas att det är för det du skriver här under. Låter fantastiskt. Värmer en gammal bastards skrumpna hjärta.


Det var mina frågor. Jag har ju sagt innan och säger det igen att du är jätteduktig på att skriva så man blir berörd. Fortsätt så. Jag får lust att kommentera med en gång och diskutera något.
Gillar att du blandar roligt och sorgligt och ibland hemskt och därför överraskar. Man vet aldrig vad som komma skall. Speciellt gillar jag din humor. Jag skrattar högt för mig själv ibland skall du veta.
Heja Bastardo!! :)
Bastardo: Vad glad jag blir! Tack! :)


P.s Fortsätt gärna fråga på.

Kram/B

Märkliga små ting. Pyttiga triviala saker långt in i bakhuvudet har förstört både min vakna tid och min dvala. Har gått och surat och gnällt över allt och på alla. Inga komplicerade saker alls, löjliga, men de låg där inne och skramlade, förde oväsen, fick mig att tappa kontrollen, tills jag helt plötsligt fick ett cp-ryck och samlade upp dem. Organiserade. Allt som allt tog det fyra timmar att styra upp det, och sen släppte allt. Nu njuter jag av solskenet, familjen, mina hundar. Visslar en liten truddelutt och skrattar åt livet.


Bilen fixad- Check
Brorsan bortskrapad- Check
Räkningarna betalda- Check
Försäkringskassan kontaktad- Check
El-Tv-Bredband uppsagt- Check
Adressändring- Check
Lägenheten tömd- Check
Lägenheten städad- Check
Lägenheten uthyrd- Check
Klubben såld- Check
Flipperspelen avräknade- Check

Glöm inte klicka upp mig på den här listan: BLOGGSÖK Det börjar likna nåt, har börjat trippa uppåt, graciöst som en balettdansös. Hjälp mig springa förbi hönsen. Man vill ju inte bli slagen av Kazam och Bama. Pinsamt värre:P.  Fortsätt även att fråga ut mig här: Fråga Bastardo <--Klick-Make me blotta me, strip me down to the bone!

Kram.

Ok, Im snowbored! (<-fattar ni, fattar ni? Haha, jag är så jävla fyndig) Det händer för lite här. Dags för en mysig varm liten frågestund i vintermörkret. Så ta med din kopp med varm choklad och kryp närmare in under filten med farbror Basse och ge mig något att fundera på, reagera på, skriva om. Är det något ni undrar eller önskar? Inte för att jag känner mig speciellt intressant, haha, tvärtom, helt platt tyvärr.  Men jag måste aktivera mig innan jag dör ihjäl lite. Värm mig.

Fråga på!  ALLA är välkomna. Hit me! Anything goes!

Hjälp till att peta upp mig på bloggsök är ni hyvens, så att jag når ut till fler. Ett litet klick här är allt jag behöver: BLOGGSÖK.SE. Och för att inte missa de avslöjande svaren så håll koll på bloggen med Bloglovin. Bara att klicka på knappen här nedanför och ni har stenkoll på mig. När jag ändå är i smörartagen: Hjälp mig att sprida min blogg. Länka mig. Skriv inlägg. Tipsa på era facebookar. Hjälper du mig hjälper jag dig.

Tack på förhand/
Kram
Bastrdo

Monstret föll offer igen för puffran och puffran med puffran. Den slet och kämpade, vände och vred, lindade in sig i ett nystan av trassliga lögner, tomma lågvattenhot, märkliga osammanhängande panikförklaringar och orelevanta dementier. Försökte desperat förvandla dikt till dogm. 

Rev och bet ursinnigt, ville så förtvivlat rädda sitt påhittade skinn och sitt fiktiva parallela låtsasliv att den kastade sig in i en fight den inte kunde vinna, gick ut på alldeles för tunn is. Små klippta kisseklor mot pansar. Ärtrör v/s kalashnikov. Vattenballonger v/s napalm. Nu ska den få död.. igen. Försvann med svansen mellan benen i ett rökmoln av illaluktande desinformation, så fort det började osa katt och bli lite varmt om tassarna.

Men känner jag de smädade puffrorna rätt så nöjer de sig inte med ett så lindrigt straff som tyst sorti. Det är jakten som driver dem. Lukten av blod. Nu ska kissen lockas tillbaka från Hinhåle ännu en gång, bara för att jagas ner ännu djupare. Tro mig, den kryper snart upp. Så fort den diktat upp en ny häpnadsväckande storyline. Väntar med spänning.
 
http://tinyurl.com/Hela-storyn

Spotify, Alphaville, victory of love, en bastant diskhög,  öppen balkongdörr, plusgrader,
en Bastardo som drömmer sig bort, tillbaka till de yngre tonåren. 

Lite socialpsykologi. När jag drev biljardhallen var en av mina mest tidskrävande arbetsuppgifter att kasta ut nedskitna alkoholister och lowlifeknarkare. Hur blir man av med packet? Lyssna på farbror Bastardo nu.

1. Be honom snällt att lämna stället. När han frågar varför, förklara att man måste handla för att få vistas i lokalen. När han då ber att få köpa en kaffe säger du helt enkelt  -Varsågod, det blir 86 kronor tack. Svaret jag brukade få var -Fan vad dyrt, hit ska jag aldrig gå igen! Hehe, vad synd...

2. Sträck fram handen som för att hälsa. Det brukar lugna dem och det inger en känsla av att man är en trevlig kille och inte ett hot. Håll kvar i handen med ett fast grepp och ta tag med den andra runt hans överarm och led lugnt ut honom. Försök att prata trevligt med honom hela vägen ut. Skiljs som vänner.

3. En klassiker jag körde med ett tag var att hänvisa stadens utslagna till restaurangen mitt emot och be dem att hälsa från mig för att få rabatt i baren. Tyvärr slog det tillbaka när hakets personal tröttnade och började göra likadant mot mig.

4. När samma urindoftande parkfyllo för hundrafemte gången kommer in och tigger cigg eller försöker sälja nåt skitigt smycke han stulit av nån polare och ingenting annat längre funkar, ta ett massivt steg fram och sätt foten i bröstet på honom, håll inte tillbaka, han måste landa ute på gatan. Har du en jävla tur kommer det en spårvagn eller en taxi och löser problemet. Det här sista alternativet är odisputerat det bästa för samhället, sett från den ekonomiska aspekten.

Lycka till, glöm inte tvätta er noga med handsprit, särskilt efter alternativ nr 2, och missa inte nästa episod av Basses vett och etikett - din guide genom livet.

P.s. Nu säger några sköra själar där ute, "kan man inte bara bjuda dem på en kaffe eller en cigg, det är ju synd om stackarna" Svar: Nej det kan man inte, har försökt, men ryktet sprider sig som ebola, och till slut står inte de betalande gästerna ut med stanken och flyr. D.s

..det var väl tråkigt! hehe. Kolla filmen: HÄR