Bastardo

Yo. Mr Nihilist här,
Rap-artist, svär.
Antikär. Trist det där.
Skitig tvist det här. 

Kriget eskalerar ju
Jag Kapitulerar du
Promenerar nu.
Jag lever, javisst, och lär.

Min vilja alltid kommer sist, yo! 
Tröttnat till sist, Bro, att leva med en egoist o, 
att alla saker försvinner till Fru Mephisto. 
Vad säger Tomten? Javisst: Ho...

Livet tar underground till en ny nivå.
Bilen, Teven, surround, det kan jag förstå,
-men Älskling, det här luktsuddet då?
Det kan jag väl få?  

-Är du döv, din röv? Helt sjukt hagalen?
Det ska jag ha i högskolesalen!
 
Okej då..

Ska sitta som Hoffa, o tokboffa.
Fuck fröken giriga roffa,
...
och hennes skitiga soffa.




 

En brun papperspåse med klister i
I min lilla hjärna är det hysteri
Kladdig om munnen men det gör ingenting
Viftar med armarna och springer omkring

Livet är som en lång seg bussresa. Man sitter på sin obekväma stol, försöker att fördriva tiden. Gör det så bekvämt man bara kan. Löser korsord. Läser. Slumrar till lite. Stirrar med tom blick ut genom fönstret på allt man lämnar bakom sig som virvlar förbi utanför. Olidligt. Önskar att man vore framme. Försöker glömma att man sitter på den här tråkiga jävla bussen. Gör vad som helst för att få tiden att gå, till man äntligen är framme vid den efterlängtade slutdestinationen.

Enda skillnaden med livet är att när man väl är framme så finns det inget där... Bara slut. Tomt. Vi är på en resa utan mål. Hurra!

Haha. Ja, ibland undrar man ju hur den mänskliga rasen lyckats överleva så pass länge som den gjort.

"Så du tror att du är bättre än mig? Sug min ...! Nu kommer du ihåg mig!" -Lok

Att använda sin högskoleutbildning som ett desperat argument för att höja sig själv gentemot mig, ger samma effekt som att skrika -Min pappa är starkare än din! eller -Jag är smartare än dig, för jag har mer pengar! Lika idiotiskt som att insistera på att en människa med körkort skulle vara intelligentare än någon utan. Fruktansvärt befängt.

Jag skulle kanske kunna förstå argumentet om det framförts till någon som misslyckats med exakt samma uppgift. Men även då skulle det vara pinsamt.

Och inte nog med att det inte funkar. Det ger motsatt effekt. Om jag någon gång var stolt, glad och imponerad, så försvann det direkt. Lika snabbt som att blåsa ut lågan på ett ljus. Du sjunker. Jag växer. Fantastiskt tragiskt, men ändå roligt att se någon gräva ner sig så brutalt i en diskussion. Haha. Please... Kan inte sluta le här.


Ja, det var väl bara det jag ville säga... Hej

Cheers
B

Har en liten, men skum känsla, av tomhet i magen. Något  är på gång. Kanske bara en vanlig höstdepression. Men i så fall välkomnar jag den. Hoppas den blommar ut rejält. Kommer inte ihåg när jag hade en stark känsla sist.

Vill gå hem från jobbet, i mörker, regn och blåst, på tomma bakgator. Frusen och ledsen. Ensam. Komma in i en tom nedsläckt tyst lägenhet. Ropa hallå, få ett svagt svar av ekot, och sedan inse att ingen kommer att svara. Att ingen finns. Få krypa ned bland duntäcken och kuddar. Sakna alla jag älskar och allt jag förlorat. Bara tycka jävligt synd om mig själv och gråta mig till sömns. Ja, det är det jag vill.

Jaha, då var man vuxen då. Eller, halvrutten snarare. Kroppsligt förfall. Dags att inse fakta.  Fram med trimmern och skala av restprodukterna som panikartat klamrar sig fast på svålen. Än så länge är det iofs bara vikarna som kryper uppåt, men ändå. The point of no return. Men jag är ju tacksam att jag inte är kvinna nu. Kan inte vara någon lek att tappa hår då. Själv spelar det ingen större roll. jag har ju varit rakad större delen av mitt liv ändå. Fast det skulle ju kännas bra att ha haft ett val.

Håret i sig är skitsamma. Det är just vad det symboliserar. Ålderdom. Död. Jag tänker inte förneka det. Ingen Robin Hoodfrilla. En polare till mig fick höra av sin frisör att han började bli gråhårig. -Men jag tycker det är snyggt med grått hår, sa han. -Snyggt? svarade frisören. Det är ju dött! Haha, bara att inse fakta. Föruttnelseprocessen har börjat.

Här är ett screenshot från dum-dummare, när en ung Anna Anka kommer ut ur en buss, iklädd bikini och säger "Hej allihopa" till två killar. Bara det är ju sjukt. Men herregud, hon är ju inte bara hjärndöd, hon är ju missbildad! Kolla in massorna i bikiniunderdelen. Vilken massiv fittbit. Måste vara världsrekord. Hon skulle ju kunna slå ihjäl folk med den köttkokan. Eller är det en snase som döljer sig där inne? Min kuk råkade iallafall få syn på bilden, fick mindervärdeskomplex. -Jag kommer aldrig resa mig igen efter den här chocken, sa han, och gick i omedelbar förtidspension.

Fick ett sånt där kedjebrev igen, brukar skicka spammet i sophögen, men hajade till lite och tänkte va fan, jag lägger ut den. Jag har alltså inte skrivit skiten nedanför. Men jag råkar hålla med om mycket i texten. Vila i frid, fucker, nice knowing you...

 

I dag sörjer vi en gammal kär vän som gått hädan, Sunt Förnuft, som levt med oss i många år. Ingen är helt säker på hur gammal Sunt Förnuft egentligen var eftersom födelsedata sedan länge förlorats i en byråkratisk utrensning.

Sunt Förnuft kommer att bli ihågkommen för att ha skapat sådana värdefulla uttryck som: "Det är klokt att gå in när det regnar", "Det är tidiga fåglar som får den bästa masken", "Livet är inte alltid rättvist, och det KAN vara mitt fel"

Sunt Förnuft levde efter enkla, sunda ekonomiska regler: "Gör inte av med mer pengar än du tjänar!" och trovärdiga stadgar: "Vuxna – inte barn – har ansvaret."

Sunt Förnufts hälsa började försämras snabbt när välmenande men betungande regler sattes i system. "Rapportering av att en 6-årig pojke anklagats för sexuellt ofredande när han pussade en klasskamrat" "Tonåringar relegerade från skolan när de använde munvatten efter lunchen". "En lärare förlorade arbetet för att ha gett en bångstyrig elev en reprimand" Allt detta försämrade Sunt Förnuft.

Sunt Förnuft tappade fotfästet när föräldrar attackerade lärare för att de gjorde det jobb som de själva misslyckats med för att skapa disciplin hos stökiga elever. Läget förvärrades när skolan tvingades ha föräldrars tillstånd för att ge en elev solkräm eller huvudvärkstablett men förvägrades att meddela föräldrar när en elev blev gravid och önskade abort.

Sunt Förnuft förlorade livsviljan när kyrkorna blev affärsdrivande och kriminella blev bättre omhändertagna än deras offer. 

Sunt Förnuft blev helt ställd när du inte får försvara dig mot en inbrottstjuv i ditt eget hem och tjuven kan stämma dig för övervåld. 

Sunt Förnuft gav slutligen upp och ville inte leva mer när en person inte kunde förstå att en ångande kopp kaffe var het – spillde den i knäet – och fick ett enormt skadestånd.

Sunt Förnuft föregicks i döden av sina föräldrar, SANNING och FÖRTROENDE- sin livspartner GOTT OMDÖME, dottern ANSVAR och sonen FÖRNUFT. Sunt Förnuft överlevdes av 4 styvbröder: "JAG VET MINA RÄTTIGHETER", "JAG VILL HA DET NU!", "DET ÄR NÅ'N ANNANS FEL" och "JAG ÄR ETT OFFER"

Det var inte så många som deltog vid begravningen eftersom få förstod att Sunt Förnuft var borta för alltid. Om du fortfarande minns Sunt Förnuft skicka detta vidare – om INTE – gör som de flesta – INGENTING

Ja, det här med inredning. Det var ju inte så svårt. Blocket är fantaskiskt. Nu har jag köpt sofforna. (se nedan) Notera hur lockande de placerat ut de tre matchande kuddarna på golvet. Vem kan låta bli att slänga upp plånboken nu? Inte jag i allafall.





Väljer dock mellan lite olika kulörer på sängen. Klyven, båda är så perfekta. Italiensk design när den är som bäst. Vad tycker ni? Kommer kännas som att sova på busfabriken. Härligt. Lite rädd bara att jag ska ta fel på sängborden och Porta-Pottin.

Nu letar jag ett hyllkomplex i mintgrön högpolerad plast. Helst med tre stora utsnidade svanar, inbyggd bilstereo, mycket slipade speglar och blinkande jesusbilder. Hittar ni något så hör av er.  Den här minimalistiska stilen passar mig perfekt. Bejakar mitt ursprung.

Kan inte tänka, än mindre skriva. Vet inte vad jag håller på med. Vad som händer. Hatar att inte ha grepp över nuet. Var är jag? Är jag framme? Är det dags att byta tåg, eller är det slutstationen?  Är det är redan dags för mig att lämna mitt kött och sväva vidare? Antagligen...

Jag har jävligt bråttom nu. Måste hinna slakta alla de jag ska ta med mig på resan. Krossa drömmar. Separera uppblåsta huvuden från isterbeklädda giriga kroppar. Karva bort tvetalande lismande läppar. Fylla matlådorna med enfaldiga kräk.

Har inte tid att sitta här längre..

När allt känns åt helvete och man bara vill dö, då ska man ta vara på det. Det är underskattade känslor. Rensa huvet från all social press och alla "måsten". Ta på dig ett par lurar med hög volym och gå rakt ut i natten tillsammans med ex: Zakk Wylde, Eddie Vedder, Chris Cornell eller Layne Stanley. Låtar som BLS-Sick of it all eller Eddie Vedder- Society. Låt dessa grabbar förstärka ditt mörka sinnesmod så att det slutar med att du vaknar upp av ditt eget skrik i nån refug någonstans med tårarna sprutande.,  Ni kan ta vilka låtar som helst,  men det ska vara musik som är gjord med hjärtat ... Ni som nu direkt tänkte "Brittney Spears!"  Nej Tyvärr, det funkar inte, Jag har testat..


(Inlägget är en repris från februari. Cirkeln är sluten..)

Måste sticka innan det går ut över de jag älskar. Retar mig på minsta lilla nyansskiftning i tonfall, och i kroppsspråk. Prata inte med mig. Särskilt inte med en underliggande dåligt kamouflerad baktanke. Jag orkar inte spela det spelet i dag. Vill inte gå heller egentligen. Tog mig iallafall i kragen och städade upp här, så nu känns det lite bättre. Men jag har fortfarande en djup rynka i pannan, spända käkben och gnisslar tänder oavbrutet. Aggresiv. Explosiv. Det här bådar inte gott.. så..

..Ska vi ses ute i kväll?

Chris Cornell - Temple of the dog - Say hello 2 heaven. Lyssna lite extra från 5,10 typ. Vilken grym range killen har. Helt fantastisk. Missade honom i Stockholm sist. Hade biljetterna klara, men satt häktad under perioden för spelningen. Vilken miss. Men hoppas att jag får en chans till. Och hoppas att han inte ballar ur ännu mer, med Timbaland och dylikt junk. Part of me och screem tex. Fast å andra sidan, inget den här mannen gör blir dåligt. Men det är låtar som på sin höjd duger att mysknulla till, men inga jag skulle vilja se live.

Fy helvetes jävla fan. Filmjäveln fick Salò - Sodoms 120 dagar att framstå som bananer i pyjamas. Har ingen skjutit Von Trier än? I love it! Om ni inte sett den så spring och hyr, eller ladda ner den. Bunkra med popcornskålar och chips. Bjud hem svärmor och svärfar, grannarna med ungar, och ha en trevlig myskväll i tvsoffan. Släck ner och dundra igång surroundljudet på max. Det krävs dock minst 42tumsbild för att kunna njuta till fullo av de pikanta detaljer som bjuds.

Hälsa från mig.
B






"Dualismen mellan manligt och kvinnligt, gott och ont, lust och död är filmens teman som varieras i denna von Triers visuellt vackraste film, intill den outhärdliga slutpunkten där allt övergår i fasa. Naturen visar sig vara dräktig med död."

"Willem Dafoe och  Charlotte Gainsbourg"

Pisshelg

Cheers

Vad är det för fel på att låta män vara män, kvinnor få vara kvinnor, och barn vara barn? Nej alla jävlar ska förändras. Könsroller ska suddas ut. Snart får vi gå omkring och ta folk i skrevet för att veta vilket kön människan tillhör. Förr var det ju lättare. Nöp man nån i stjärten och fick en box, då var det en man. Blev man anmäld för sexuella trakasserier, då var det en kvinna. I dag kan det var vad fan som helst.

Jag vill att min son ska bli en hård, stark ,smart, kille, se ut som en riktig roll model av en man, och aldrig ta skit obefogat. Jag vill att min dotter ska bli en mjuk, stark, självständig och driftig kvinna med självdistans, och se bildskönt kvinnlig ut. Båda med öppna sinnen. Jag skulle älska dem lika mycket om det blev tvärtom, men hoppas kan man ju alltid.

Förklara nu för mig, era tvestjärtar, ärtrullare och halvkön. Varför är det fel att låta sin dotter leka med rosa dockor, eller låta sin son leka med blåa bilar? Vad är det för fel att forma dem till män och kvinnor?  Tar de skada av det på något sätt? Ja, de influeras av media och föräldrar, men är det så jävla mycket bättre att inte vara i de facken, aldrig hitta sig själva och bli utstötta mobbade kufar på nån batikprydd privatskola ihopknypplad av gamla övervintrade hippisar? När de blir vuxna gör de ju ändå sina egna val. Men varför skriva mobbningsvänlig individ i pannan på dem redan som spädbarn?

Det kommer bli kraftiga förändringar här. Im going main stream on your ass. Jag har precis kollat in vad det är som svenska folket vill läsa. Jag ska ge er det ni vill ha. Majoriteten kan inte ha fel. Nu ska jag bara kränga på mig en liten rosa topp och blåsa upp läpparna. Vi ses


Mvh
B som i Barbie

Check this  out. Ur det stora exemplaret har det ploppat ut en massa små. Vilken grej! Hur mysigt som helst. Någon av de där pyttarna är Ccs Atlas. Men det var ju länge sen. Han är ju en stor elak bjässe som söker fjässe nu. Tiden går fort. Läs mer här: MyWayCc79




När är det dags för din gravisaurius att leverera, Jenö? Jag längtar efter en egen kompis. Hoppas hon får nån liten missbildad krake som jag kan förbarma mig över. Något saknas i mitt liv. Tänkte ta en sväng förbi i eftermiddag kanske och kolla magen?

Stuva undan kärleken.
Slänga gamla förutfattade meningar.
Rensa bort känslorna. 
Arkivera minnena.  
Magasinera stoltheten
Plocka fram och damma av drömmarna

God morgon mina vänner. Kallt i dag. Precis när bankerna öppnar för dagen, har vi cirka 1 grad här i Nkpg, hoho. Ingen högsommar här längre. Dags att rota fram mössor och handskar på vinden.

Min favorit just nu är Balaklavan, jag får en sådan snygg mössfrisyr av den ;) Hjälper inte bara mot "Bad hair day" utan även mot "Bad face day" Och den värmer gott för oss som alltid får stå utanför när de andra gottar sig inne i värmen.

På händerna en sådan här småkylig morgon, väljer jag kevlarvantarna. Uzin har en tendens till att bli iskall. Sen är det ju praktiskt ifall någon skulle få för sig att vilja skära i dig. Knivstick gör ju så förbannat ont. Nej, Kevlar får det bli idag. 

Balaklavamössorna har blivit populära, men varför bära en likadan som andra? Skapa din egna: HÄR

Mina ögon är öppna, men jag kan inte se det som ni andra verkar uppfatta som självklarheter, mening och tillfredställelse. Ger upp. Hjärnan pulserar, försöker visa mig något. Orkar inte. Vill inte. Konsekvenserna roterar runt mig och skriker som ett tjackskadat brandalarm, men jag vägrar att ens notera dess existens. Än mindre göra något åt det. Ensam och nedkyld av regnet. Tömd på känslor.

Bortkopplad från livet. Autopiloten påslagen i apatiläge. Styrs via ofokuserad instinktiv automatik. Radarn missar det självklara. Inställd på frihet, på bekostnad av trygghet, kärlek, värme och närhet. Hoppar rakt ut, mot den självklara utgången av det ogenomtänkta beslutet. Ett ljudlöst fall genom det kalla regnet, rakt ner i den hårda betongen. En säker död.

Man har ju samlat på sig lite reseminnen under åren. Sydamerika, Asien, USA. Europa. Jag funderar på att sätta upp en världskarta på väggen och märka ut med nålar var jag varit. Det skulle vara kul. Få lite överblick. Jag måste bara resa till Alaska och Norra Ryssland först. Annars ramlar den jäveln bara ner.

Inspired by the great M.Hedberg. R.I.P

Slapp i hullet. Katastrof. Det är det västa som finns. Löst skinn. Kroppen ska omgjutas nu. Frågan är bara vilken form jag ska jobba på. Jag vill absolut inte bli stor som en silverbackgorilla. jag funderar på 3an och 7an. Vilken kropp gillar ni bäst här nere? Och varför?

Här kommer den sista (tror jag) delen av Bastardos Ö. Den fortsätter direkt efter slutet på Del 2, när jag var 10år gammal. Vill ni läsa hela skiten så klicka på länkarna under. Så nu återgår vi till förnekelse och försöker förtränga det här igen. En kompis som är psykologstuderande trodde att det skulle vara bra att gräva upp gammalt skit. Långt ifrån önskat resultat. Fick bara en sak bekräftat: Psykologer är kvacksalvare.

Del 1

Del 2

Del 3



Bastardens ö (del 4)

Vaknade. Sögs sakta tillbaka till medvetande. Vad hade hänt? Var var han? Han skulle precis öppna sina ögon när han insåg att de redan var vidöppna. Såg ingenting. Kolsvart och tyst. Luktade fukt, kåda och jord. Han var helt säker på att han blivit blind. Det tog ett par sekunder innan hjärnan lyckades placera minnesbitarna på rätt plats. Mormor kom aldrig. Nej, just det, något måste ha hänt henne. Men vad hände sen?  Rösterna. Skriket. De vidriga gurglande, gutturala lätet. Hålet i väggen till damernas omklädningsrum. Charlotte. Nej, snälla, inte hon!

Han vrålade rakt ut. Men istället för det väntade ekot, kom bara ett dovt, stumt tryck. Öronen slog lock och något rasade ner över honom. I ögonen, i munnen. Medan han spottade och fräste, försökte han instinktivt föra upp handen för att torka bort smutsen från ansiktet, men det det gick inte. För trångt. Det fanns inte en möjlighet att röra armarna som låg raklånga ut med hans tunna lilla pojkkropp. Skräcken vaknade. Försökte resa sig. Men bara några centimeter från ansiktet tog det stopp. Träreglar. Brädor. Jord. Det fruktansvärda gick upp för honom. Han var begravd.

Panik.  Han skrek. Skrek tills luften tog slut i lungorna. Tills tinningarna höll på att explodera, och käkarna låste sig. Tills han nästan svimmade av syrebrist. Tid och rum försvann. Han kan ha legat där i timmar. I dagar. Gruskornen skavde innanför de frenetiskt blinkande ögonlocken, men han hade slutat försöka göra något åt det. Tårarna rensade bort skräpet så gott de kunde, men långt ifrån tillfredställande.

Vatten. Måste dricka. Han sträckte upp tungan mot taket och pillade in den mellan de glesa brädorna, till den fuktiga massan utanför. Grävde. Han lyckades fylla munnen med den jord som rasade ner och försökte absorbera så mycket vätska han kunde innan han spottade ut geggan. Gick inte. Blev bara värre. Han kände något kladdigt mot de torra läpparna. Det rörde sig. Levde. Den var lång, fet och vred sig ursinnigt. En daggmask? Sänd från gud. Han lirkade in den i munnen med hjälp av tungan. Den jordiga masken knastrade mellan tänderna när han tuggade sönder den och forcerade ut det krämiga innehållet. Det gled ner i halsen som en klick hjortronsylt. Fast ohyggligt beskt.

Tankarna och dödsångesten kom tillbaka. Upprepade sig. Värre och värre för varje gång de uppenbarade sig. Han grät och skrek. Vred sig som en ål. Galen. Sparkade, tryckte, krafsade, tills krafterna helt tog slut och han tvingades att ge upp, tills nästa gång. Mamma. Gud vad han längtade efter att se sin mamma nu. Bli tröstad. Krama henne och aldrig någonsin släppa henne. Tårarna rann ned längs de smutsiga små kinderna. 

Då kände han helt plötsligt något. Snuddade vid en kall mjuk yta. Inte trä eller jord... Hud! Det pirrade till. Spände hela kroppen. Adrenalinet pumpade och krafterna återkom. Han var inte ensam. Med sin vänstra hand kunde han nå den andra personen. Fick tag i en liten hand. Han kände igen den direkt. Herregud. Gick inte att ta miste på den. Det var samma hand som han suttit och hållt i sin, och aldrig velat släppa, den där underbara sommarkvällen vid grillplatsen längst ut på ön. Den lyckligaste dagen i hans liv. Charlottes lilla söta hand. Han greppade den hårt.

-Är du vaken?, viskade han. Inget svar. Han visste innerst inne att hon inte kunde svara. Hon kommer aldrig mera att vakna. Hon var död. Ingen som genomgått en sådan behandling som hon gjort kan fortsätta att existera. Inte efter det han sett genom hålet på omklädningshytten. Men det spelade ingen roll. Han var inte längre ensam. Han pratade med henne om allt möjligt. Viskade. Vågade äntligen berätta att han var kär i henne. Ett lugn spred sig i den lilla magra pojkkroppen och han somnade.

Tidsbegrepp var obefintligt. Han kunde omöjligt avgöra hur vida det var dag eller natt. Inte en aning om hur länge han legat där. Men han gissade sig till att det inte kunde vara allt för många dagar ändå, med tanke på att syret inte tagit slut. Men nu var det tungt att andas. Började få hallucinationer. Färger. Underbart vackra kulörer som virvlade förbi i form av små molnpuffar. Och Charlotte hade börjat lukta. Han sa inget till henne. Ville inte såra henne. Odören var till en början fruktansvärd. Som gammal rutten köttfärs, med inslag av avlopp. Stickande. Kväljande. Men sen även en stark söt doft.

Han hade en gång blivit erbjuden hasch av en äldre tuff kille från högstadiet. Vågade aldrig prova, för mamma hade sagt att man kunde dö av knark. Men han hade hunnit känna den söta doften innan han sprang iväg. Charlottes lukt liknade den, fast tio gånger starkare. Han började gilla det. Han log i mörkret när han kramade hennes nu något svullna hand. Insåg att han trivdes i hennes sällskap. Älskade henne. Här ville han tillbringa resten av sitt liv. Han skulle ju med största sannolikhet göra det med. Han fnittrade till när han insåg det komiska i sin tankegång. Det var den sista tanken han hade innan ljuset kom och tog honom. Lockade honom in i den varma tunneln. Han log och domnade bort.

Ambulanser och poliser. Reportrar. Kamerablixtar. Sjukpersonal. Nyfikna skolbarn. Överallt var det människor. Den lilla pojken låg på en bår straxt bredvid hålet där han och den döda flickan grävts upp. Graven. Han var illa dären, men dock vid medvetande. De hade genast satt in dropp, tvättat rent hans kropp, variga ögon. Han bar ett par alldeles för stora solgasögon som någon av åskådarna vänligen lånat ut i hopp om att bli hjälte i Västervikstidningen dagen efter.  

Han hade blivit räddad. Räddad? Dårar. Lägg ner oss igen. Ni vet ingenting. Pojken var helt apatisk. Rörde inte en min. Svarade inte på tilltal. Reagerade inte på nålarnas stick, eller ambulanssjukvårdarnas behandling. Han såg genom solglasögonen hur de bar bort liket av Charlotte till en av de parkerade ambulanserna. Hon såg mörkblå ut. Svullen. Fortfarande kunde man se den uppskurna buken, och hennes sönderrivna ansikte. Delar fattades. Hon var fantastisk. Så vacker. Han vill sträcka ut handen och ta tag i henne, men kroppen reagerade inte.

Mormor var där, hon grät och höll om honom, berättade om och om igen att allt skulle ordna sig. Att allt skulle bli bra. Anklagade sig själv för att hon inte varit där. För att hon låtit det ske. Han brydde sig inte om henne. Lyssnade inte. Kände ingenting. Bara rent svart hat. Hat för att de separerade honom i från den han älskade.



The End

Upp och hoppa era lata slöpåsar.

Morgongymnastiken börjar om två minuter!

Jag vill inte höra att någon av er missat den.

Oo ett o två o ett o två...

Välkomna till programmet "Fotfolkssafari". I dag besöker vi ålderdomshemmet "Glömda russingården" i Nkpg. Här sitter en rynkig liten farbror, hostar blod, och ser allmänt arg ut. Ett tragiskt litet exemplar. Vi ska se om jag vågar mig tillräckligt nära för att kunna byta några ord med honom.

-Hej, vad heter du min lilla vän?

-Bastardo *host*

-Hej farbror Bastardo, vad har du gjort för meningsfullt i livet?

- Jo det ska jag berätta för dig, ditt äckliga överklassluder. Jag har slitit och gnetat för en ynka penning som kanske med lite tur precis räckte till hyran, parkeringsböterna, elen, en svål att gnaga på, och möjligtvis en fredagsfylla då och då. Jag har jobbat mycket, och tjänat lite. Fiffigt va? Nu sitter jag här på fattighuset, sörplar linssoppa, och funderar på varför jag inte rånade socitetsluder och borgarbrackor som dig i stället.








Nej, jag ska ta tag i det här nu. Bli sjörövare. Eller bankrånare. Omedelbar belöning. Eller snitta upp en pengastinn värdetransport. Bang. Färdigjobbat for this life time! Sen kan man vissla sig igenom resan mot graven. Varför har jag inte gjort det redan? För att jag är för feg, och dum för att fixa det antagligen. Men det är nära nu. Väntar bara på rätt tillfälle. Och något samvete existerar inte så länge det är förmögna människor vi pratar om. Och att råna fattiga vore ju hyfsat idiotisk.

Godmorgon, min lilla kärleksfé
Vill du ha en kopp Te?
Har en cool grej på G
Men lova att inte bli sne
Det är bara en idé
Du vet, det här börjar ju bli lite blasé
Ska vi inte testa på tre?
Nej, det är inte sånt de bara gör på tv
Trångt? Slappna av och låt det ske
Nähe, inte de..
Trodde du hade mer att ge
Fan vad tråkig du e
Var lite tacksam, du klon av Lotta Bromé
Om jag pallar att stanna, det får vi se
Känner mig så malplacé
men det gör väl du me...


Vi hörs, Mvh B

Vill du mig nåt finns jag på Bastardo.blogg.se

En nedsläckt helikopter som glider in i gryningen och hovrar över en värdedepå. Svartklädda skuggor på ett tak. Ninjor. Kraftiga detonationer. Pengasäckar som hissas upp. Bombhot och fotanglar som stoppar polisen. Det här gillar jag. Imponerad. Antar att det inte var en implusgrej. Inte som att snatta falukorv på Lidl direkt.

Ni som har läst Bastardens Ö (Del 1) (Del 2) (Del 3) har kommit i kontakt med ett namn på en flicka, Charlotte. Flickans riktiga namn var Ann-charlotte och hon var min allra första kärlek. Jag väljer att inte skriva ut hennes efternamn i fall någon av hennes efterlevande skulle få för sig att googla hennes namn. Jag träffade henne redan på dagis och vi följdes åt genom lågstadiet.

Hon var så vacker. Midjelångt nästan svart hår, och gyllenbrun hy. Ett underbart vackert ansikte med rena, raka, strikta, markerade drag, stora ljusa ögon och fylliga läppar. Hon liknade en ung Brooke Shields(Se bilden). Jag var så kär i henne... i smyg, och hon var kär i mig. Dock lite mer öppet. Vet inte hur många gånger hon skickade fram sin kompis, Regina, för att fråga chans på mig. Haha. Jag sa naturligtvis nej. Det var ju skitlöjligt ju. Vad skulle boysen säga? Varje gång jag såg henne så berusades jag av hennes skönhet, och av lyckan när jag märkte att hon tittade på mig och log. Vi kom inte mycket längre än så. Vi höll varandra i handen väldigt länge en gång när vi var ensamma. Det var en av de bästa stunder jag haft i livet.

Min andra kärlek var Fröken Snorlund, och den tredje Madde. Båda bara dåliga thaikopior av orginalet






I kväll har jag skrivit Bastardos Ö The final chapter. Den blev jävligt lång, så jag vet inte om jag pallar att lägga ut den. Men om jag gör det kommer ni finna förklaringen till mitt beteende och i de föregående delarna, och kanske även en förklaring till hur det kommer sig att jag är så pass skadad som ni verkar tycka att jag är. Känslokall, bitter och cynisk och jag vet inte vad.

Det här är tuffa kanoner att rota i. Saker jag aldrig någonsin sagt till en enda människa. Någon enstaka av er som jag känner i mitt riktiga liv vet om det här p.g.a att ni faktiskt var där och upplevde det. Min mor till exempel. Hade det hänt i nutid så kanske psykologerna hade kunnat laga mig hjälpligt. Men på den tiden, 1980-84 hade man inställningen att det nog skulle gå över. Tiden läker alla sår.

Underbar dag. Vaknade som en ny människa. I tid! Hann till och med ta ett bad. Gick insmord, visslande till jobbet, och spred en liten vacker violdoft efter mig. Skrivsugen som fan började jag skriva fortsättningen om vad som hände mig på Bastardens Ö i min barndom. Men insåg snabbt att det kanske inte var världens smartaste drag att väcka de minnena en sån här fantastisk dag. Lade det åt sidan till en mörkare period. Bestämde mig för att lägga av med rökningen. Och nu mina vänner, nu ska bastarden löpa upp till gymmet.

Känner mig het i dag!

Återkommer i kväll med fantastiska reflektioner över världsproblemen.

Puss & kram

/Basselito

(Hm, en bild som förmedlar lycka... Det får bli hallon)

Skoja inte att jag är nyfiken på den där snubben som alla skriver om. The man with many faces. Han är överallt. Malmö, V-ås, Stockholm, Göteborg, Kramfors och gud vet var. Något ljusskygg figur. Finns med på varenda blogg nu för tiden. Han verkar kunna sin skit också. Beroendeframkallande. Dock verkar han uppfattas väldigt olika av landets damer. Men gemensamt för alla är att han lämnar djupa spår. 
 
Ärligt talat, jag vill träffa killen. Sen hur han ser ut. Betrakta honom in action. Lära mig allt han kan. Ta reda på hur han hinner med alla, och hur han fixar det utan att blanda ihop namnen. Kan någon snälla styra upp det? Tänkte ansöka om en praktikplats. Kan man få pajsarns nummer månne?

Helvete! Jag blev helt kallsvettig här. Det slog mig precis. Jag ska ju flytta. Skapa ett eget hem. Jag är i allvarligt behov av inredningstips. Min värld har ju stått stilla några år. Sen vi fick barn 1997 så har heminredningskassan mest gått åt till galonöverdrag och våtservetter.

Jag har ju min soffa med pittoreska inslag av jordgubbssylt och oboy, så själva sittbiten är ju klar. Men nu undrar jag, ni som har levt i den riktiga världen ett tag, är det fortfarande inne med min hemmasnickrade bar i furu, darttavlan och fondvägg bestående av posters från Okej? Jag hoppas det, för jag vet inte om jag kan leva utan Samantha Fox och Sabrina. De tog min oskuld.

Har ni några heta tips på inredningssidor? Länkar till bilder på snygga hem och möbler? Idéer. Please jag ber er, hjälp mig. Det kanske inte låter så, men jag är jävligt allvarlig här.

Ska jag skratta eller gråta? Jag gör inget av det. Orkar inte. Skakar bara lätt på huvudet och letar efter off-knappen. Jag antar att den glappkäftade förser alla gråterskor med mina tankar, allt jag skrivit, gjort och sagt. För naturligtvis har jag fattat att hon inte kunde hålla bastardobloggen för sig själv, fast hon lovade och svor.

Synd bara att ni är så förbannat ryggradslösa att ni inte vågar kritisera mig face to face. Inte ens lämna kommentarer annat än anonymt. Kom för fan inte och smajla mig i ansiktet nästa gång vi ses era jävla kryp. Jag skiter totalt i vad nån liten mager bitter, manodepressiv, nedtryckt krake tycker och tänker, så länge ni inte har balle nog att stå för era åsikter. Granska era egna patetiska liv innan ni börjar styra och ställa i mitt. Är så trött på människor i min närhet som tror sig veta vem jag är. Ingen vet. INGEN! Tro vad fan ni vill. Tro på lögnerna ni blivit matade med om ni mår bättre av det. Det bevisar ju bara hur inskränkta ni är. Ni har inte en aning. 
 
Jag kommer att försvinna ur era liv så fort jag bara kan. Jag lovar. Jag har ändå inget som helst behov av er. Ingen nytta av er. Skulle inte röra mig i ryggen om ni stendog redan i kväll. Men oroa er inte, ni hittar garanterat någon ny att smäda, häckla, hata, klanka ner och fördöma. Det ligger i eran natur. Jävla reptiler. Det är ju helt klart att ni hatar män, så varför beblandar ni er med oss? Fös ihop hela flocken och rulla ärta åt varann istället!

Bröderna Farrellys klassiska komedi från 1994, Dum dummare: En buss med bikinibrudar stannar bredvid Lloyd och Harry på gatan. Ut hoppar en blond tjej, ser helt stel ut, stirrar rakt in i kameran och säger på svenska: "Hej allihopa". Alla två? Min första tanke är att den här tjejen är helt urblåst. Hjulet snurrar men hamstern är död. En enda liten mening räckte för att knäcka hela hennes mål i livet. Min tanke var att hon antagligen försöker skaffa sig en hollywoodkarriär genom att ta av sig kläderna, knulla till sig småroller, och lura nån stackars avdankad kändis att gifta sig med henne.

Och hur rätt hade jag? Svenska hollywoodfruar i kväll kl 21. Vilken uppmärsamhet i massmedia. Enorm genomslagskraft. Helt otroligt. Vi älskar idioter. Jag vet att jag gör det själv. Vi behöver människor att se ner på. Jag tror att jag har hört namnet Anna Anka 86 gånger på radion,  bara i dag.

Så ikväll kommer jag sitta bänkad framför tvn och spy galla över dessa kvinnor. Förundras över hur någon frivilligt kan titta på skiten. Svära, skrika och spotta. Men jag tänker inte missa det! Nej för helvete, I love it!

Sådär ja. Gratulera mig gärna. Jag överlevde nämligen ännu en helg. Nu kan man pusta ut med en härligt lugn vardag. Fem underbara dagar på sparlåga. En hel vecka att bara softa. Regain kraft. Bygga upp allt man lyckats rasera under de här två dagarna. Ska hålla mig för mig själv och låta minnet av hur jag betett mig sakta förtvina, förhoppningsvis helt utrotas och lämna plats åt de nya idiotiska saker jag, med all säkerhet, kommer ägna mig åt nästa helg.


God morgon Sunshine
/Bastardo

 Stänga in oss tillsammans i veckor. Synda. Känna dig. Överallt. Nakna kroppar tätt ihop. Händer, läppar, tungor. Okontrollerad köttslig lust. Extas. Lämna allt mänskligt beteende bakom oss, glömma allt och släppa loss djuren. Agera på ren instinkt. Brutal galen njutning. Skrika våra brunstvrål rakt ut när vi två blir ett.

Underbart
Kom till mig

Kom nu






Det här tillägnades QRS.
Men jag vill ha er allihop.

Så adda mig.

Kram


FaceBook: Bastardo Loco

Msn: Bastardo1@live.se

Eller kom hit: Klicka här

I want you!

Söndag. Kroppen skriker efter fett. Snabbmat i mängder. Det får bli pizza, helt klart. Tror jag ska ta favoritpizzan i dag. Min egenkomponerade, med allt det bästa jag vet. Den finns bara på pizzeria Viktoria Nkpg om ni skulle vilja testa. Inte för att de gör de bästa pizzerna i stan, utan för att de är de enda som lyckats baka den utan att behöva gå ut och spy.

Pizzeria Viktoria
Prästg. 47
60230 Norrköping
011-23 96 40

Basses special: 

Bröd
tomatsås
Färska tomater.
English breakfast, bacon, ägg, vita bönor.
Corn flakes. (Helst frosties)
Banan
Geléhallon
Fisksoppa med aioli
Mozarella

Mumma, och med lite tur blir det en bit över till i kväll. För den är nästan godare kall än varm.

Söndag Sept. 20, 2009 inställd pga oväder. Det blixtrar och snurrar, livsfarligt. Res er för fan inte upp. Ligg kvar och tryck i era fyllesvettiga mörka dunbunkrar och försök att fånga de små bitarna av gårdagen som virvlar förbi i omloppsbana runt rummet.  Men snabba er på innan de krockar, studsar mot väggarna, upplöses i atomer och försvinner för alltid.

Nej jag måste gå upp nu. Släppa mörkret och de alkohol-dimmiga tankarna. Upp och hoppa. En fet örfil. En dusch. En stor ramlösa. En liten promenad i höstsolen. Lite mat. Ja, så får det bli. Det kanske blir människa av mig i dag med. Så vad hände i går?

Summerar kvällen:

Jag klappade en igelkott.
Jag hamnade hemma hos en kille som hade större armar än mina lår.
Jag vinglade hem med en big mac i ansiktet.
Jag fick en utskällning för något jag inte gjort, eller hade gjort.
Kommer inte riktigt ihåg. Utskällningen minns jag i allafall.

Fan vad kul. Hur kan man utsätta sig för sånt här frivilligt? Masochistbeteende. Nej nu får det fan vara bra. Pallar inte det här längre. Jag vill må bra. I dag skulle jag behöva syre, en hund, en svampkorg och en skog. Kanske lite sällskap, helst någon som inte vill/kan prata. Anyone sugen på en skogspromenad i pure tystnad?

Gnäll gnäll gnäll. Men va fan, nu var den här sommaren över. Hann ju knappt fatta att den börjat innan den försvann. Jag är övertygad om att någon mixtrat med jordens rotation och fart. Tidsräkningen är fucked up. Allt går så mycket fortare nu, märker ni inte det? Förr var 6 timmars sömn helt okej. I dag är 6 timmars sömn på sin höjd motsvarande tre timmar för 20 år sedan. 

Och hur kommer det sig att sommaren innan alltid var bättre än den man är inne i just för tillfället? Och ju längre tillbaka man tänker, desto bättre var de. Roligare, längre, soligare. Det måste ju ha varit bättre förr? Någon skämtar oss aprillo.

Olalá, solen steker  på för fullt här Nkpg! Måste utnyttjas, tänkte kila in till stan en stund. Spatsera runt och kika på människor, samla inspiration från mina favoritfyllon i hörsalsparken innan de kryper tillbaka in i knarkarkvarterna för vinterdvalan. Annars strutta runt och bara njuta av att slippa dunjackan, än iallafall.


Dagens outfit, Jumpsuit for Ah Men


Blå, Blå, Blå! Den färg jag brinner för mest i höst - får aldrig nog! Den här färgen är ju så vacker, eller hur? Kommer bli så snyggt med alla höstfärger, vilken kontrast, ohlala! Har ni något blått till höst? Heta blåa accessoarer hittar du hos JohnLewis.

Btw, kan ni tänka er något mysigare är att köra kommando i den här? Bara låta snasen dingla fritt i ena byxbenet. Toppen på snoppen mot det lena plyschet, steg efter steg. Stor risk att det blir långpromenader då. Jo Jo, det kan jag lova.


Tudelu

"Man kan inte köpa kärlek för pengar"


Jaså du, det säger du? Haha. Då har ni aldrig varit i red light district i Amsterdam. Där går det hur bra som helst att köpa kärlek. Och ju mer du betalar desto mer älskar de dig. Men det är ju inte äkta känslor, säger ni nu. Det har ni kanske rätt i. Men äkta känslor finns ju inte. Det funkar precis likadant i våra sketna svenssonliv (No, offence Quse).

Fattar ni inte att det vi håller på med är exakt samma sak, fast så mycket sämre. För i våra liv får man inte bara godiset. Vi får en massa jävla krav. En roll att leva upp till. Vi blir bara älskade så länge vi gör det som förväntas av oss. Vi ska leva i en lögn fylld med små presenter, gulliga ord, blommor. Fira födelsedagar och julaftonar. Vara trevliga mot dryga släktingar. Sitta med en pinne i arslet och ska vara sociala på stela bröllop, eller på begravningar, låtsas sörja nån gammal kärring som luktade lik redan innan hon dog och som vi ändå inte fått välja själva om vi ville umgås med från första början.

Allt bara för att få knulla. Så mycket jobb för så lite kramp. Och pengamässigt blir det betydligt dyrare. Tjejerna i Red Light köper i allafall sina egna kläder. Och inte behöver man följa med dem och storhandla eller åka till Ikea och förstöra en hel dag och en halv lön. Nu tänker ni, varför skulle jag betala för något jag kan få gratis? Visst, jag har nog inga större problem att få tag i tjejer heller, men det är aldrig gratis. Folk blir kära, sårade. Svartsjuka. Vad som helst kan hända.

Nej, gå till ett proffs: Det blir inga efterspel. De låtsas älska dig tills din tid är ute. Beroende på hur myckat du betalat. Vill du ligga och mysa lite är det bara att slita upp en röding till. När du gått därifrån har de redan glömt bort dig. Inget tjafs. Inga svartsjukedraman. Inget gnäll att man kommer hem försent. Nej, bara ren och skär okomplicerat kärlek.  Det här gäller både killar och tjejer. Hyr ett proffs om ni vill ha tidsbestämda äkta känslor.


Politiker: Legalize it!

Rik, ja det löser ju ett och annat problem. Citerar David Lee Roth när han fick frågan om han hade drogproblem. "Nej inte nu längre, nu har jag ju råd" Och kom inte dragandes med att pengar inte är allt, för det är fan grunden och förutsättningen för att vi ska kunna leva som samhället ser ut idag.

Hjärndöd och lycklig är exakt samma sak. Ju mindre du förstår, ju lyckligare är du. Bara du inte kommer över gränsen där du förstår att du inte förstår. Förstår ni?

Punkt slut.




(Lyckliga Kissie )

Leave your lights on, you better leave your lights on

Cause there's a monster living under my bed
Whispering in my ear
There's an angel, with a hand on my head
She say I've got nothing to fear

There's a darkness living deep in my soul
I still got a purpose to serve
So let your light shine, deep into my home
God, don't let me lose my nerve

Ha en riktigt bra fredagskväll och helg nu.
Själv ska jag kröka ner mig.
Och jag tänker inte nyktra till innan jag är rik, lycklig och hjärndöd.

Kram

Basselito 3 år. Basse vaknade i sin  lilla säng. Fortfarande mitt i natten. Mörkt. Tyst. Lite för tyst? Låg helt blixtstilla, spände upp ögonen till bristningsgränsen. Pupillerna stora som enkronor. Försöke absorbera den lilla gnutta ljus som fanns, men det var fortfarande helt kolsvart. Den lilla handen sökte förbrilt runt huvudkudden. Panik. Letade. Fann den. Nappen. Lugnet kom inte. En föga tröst nu. Rädslan kröp genom kroppen, nerifrån tårna och uppåt,  tills den nådde strupen och munnen.

MAMMA! inget svar... MAAAAMMMMAAAA! Inte en reaktion. Hade hon lämnat honom? Var han ensam kvar? Tårarna rann ner över de runda små kinderna och blötte ner kudden. Mamma..  Då, plötsligt, när han var helt säker på att han var ensam kvar i hela världen, hörde han sin mammas varma röst från sovrummet. -Basse? Sov nu, det är mitt i natten. Hans lilla spända kropp slappnade av. Paniken rann av honom. Han log bakom nappen. Drog ett djupt andetag, snuttade, vände sig om och somnade. Trygg.






Det börjar kännas som att jag är helt ensam kvar. Spökstadkänsla. Som att vakna upp och upptäcka att man är den enda människan på jorden. Alla försvunna. Är ni kvar där ute?

Jag skulle vilja ber er om en jättetjänst. Kan inte alla ni som läser det här skriva en liten kommentar. Oavsett om ni tittar in för första gången eller om ni  hänger här dagligen. Ett litet ord räcker. Ett halvt ord, en bostav. Ett livstecken. Jag är livrädd.

Hjälp. Mamma...

Hur kommer det att bli? Ingenting är bestämt förutom att lägenheten är uppsagd och att vi skrivit kontrakt på två nya. Känns skumt. Ensamt. Hur kommer barnen reagera? Hur kommer veckan man är barnfri att se ut? Helt dött? Tomt. Ensam i en kal lägenhet. Sitta i ett hörn och leka med ekot. Kommer jag uppskatta det, eller kommer jag ligga ensam i fosterställning och gråta tills den är över?

Och katterna. Texas och Persson. Trodde inte att jag skulle bry mig, men nu känns det jävligt egendomligt att inte få träffa dem mer. På något märkligt sätt är de ändå sällskap. Tar bort känslan av att vara riktigt ensam. Klyven över det här. Nyfiken. Ivrig att få förändring. Skapa ett eget hem. Livrädd för att allt ska bli värre. Jag är ute på tunn is nu. Det här kan gå helt åt helvete.

 ..I'm just going to ask them where they're goin', and hook up with them later.

Livet börjar väl ordna upp sig. Ser en ljusning. Förändring. Om det blir bättre? Det drar vi lott om. Känns skumt men men.

Däremot blogglivet. Inte bra. Tappar lusten. Skriver mindre, tappar läsare. Gillar utseendet på den nya i stort, men är inte helt nöjd. Headern vill jag ha kvar. Den känns  "Hemma". Vill att folk ska känna igen sig. Jag älskar bakgrunden och den vita rutan med bred svart ram för inläggen. Letar lite Slakthus vs Serietidning-känsla. Men den får inte bli för rörig så att fokus tas från inläggen. För tillfället är det för många olika typsnitt. Sen är jag inte nöjd med inläggsrubrikerna. Vad tycker ni? Snälla. Ge mig lite tips tack. Bolla idéer.



Min nya polare, Santos 1 år

...så är det antagligen en varg.

Konfliker. Söker dem. Ofta slutar de med våld, misär och ångest för alla inblandade parter. De har följt mig som en röd tråd genom livet. Jag har förnekat det alldeles för länge nu. Lika bra att inse fakta. Jag älskar det. Gilla läget.

Kom precis till insikt med det. Jag kan omöjlig förändra mig. Vill inte. Ska inte. Konflikterna är vårt bränsle. Det vi lever för. Utan dem vore jag inte mig själv. Skapa konfliker. Få folk att förundras, avsky. Eller ännu hellre att jag får lida själv. Känna att man  lever.

Visst älskar jag att vara mitt inne i en konflikt, ett våldsamt gängbråk, eller ett djupt givande samtal. Men det är helt okay att bara peta omkull den första dominobrickan med, och sen luta sig tillbaka och njuta av skådespelet.

Efter mitt lilla inlägg där jag skyllde över min begynnande alkoholism på Greken, så fick jag ett sms:

"Så där ful är inte min halvgrek, så det kan inte vara han"

Nej, och det har hon faktiskt rätt i. Halvgreken är en ståtlig karl. Så nu kände jag mig manad att visa en riktig bild av honom. Men gott folk, låt er inte luras av den docksöta uppsynen, rådjursögonen och det gulliga babyleendet. Ser ni honom så spring innan han hinner fylla dig till brädden med ouzo. De är lömska typer de där.

Efter som ni verkar vilja höra mer om vad som hände den där natten jag tillbringade vi min barndomsö så skriver jag väl lite till. Jag hoppas bara inte att ni tycker att jag är onormal för det jag gjort? Alla har ju olika böjelser. Men ni har väl öppna sinnen?

Har ni inte läst de första delarna finns de här:

Bastardens ö del 1

Bastardens ö del 2





Bastardens ö (Del 3)


Levrat blod. Tjockt och mörkt. Klumpar. Han tittade på sina händer. De såg svarta ut i månskenet. Stanken som förut varit så erotiskt laddad och lockande, var nu vidrig. Han fick kväljningar. Han stod helt naken, med det kalla vattnet upp till låren, och ryggen mot flickan. Sneglade bakåt mot resterna av henne. Hon, som i kåtruset varit så vacker, var nu bara grotesk och osmaklig. Charlotte? Nej, naturligtvis var hon inte Charlotte. Hans undomskärlek fanns ju inte längre. Hade inte funnits på över tjugo år. Men nyss hade han ju älskat med henne? Kunde inte få ihop det. Han rynkade pannan. Försökte tänka. Tog sig för huvudet och kramade tinningarna hårt. Som för att pressa ur allt det onda. Fördriva monstret.

Han visste ju så väl att det han gjort var fruktansvärt fel. Det gick bara inte att stoppa. Inte hur gärna han än ville. Driften var för stor. Lika lite gick det att stoppa den ångesten som alltid kom efter att lyckoruset lagt sig och tankeverksamhetet sakta kom tillbaka. Hur kunde han? Det här var absolut sista gången. Aldrig mer. Minnesbilder flashade förbi. Hennes gråvita ögon som tittade på honom medan det ledlösa huvudet gungade i takt till hans rörelser. Nej. Ta bort. Vill inte se. Inte minnas. Helvete! Det kalla slemiga kroppen mot hans. Porös. Stora bitar som lossnade när han bet tag i henne. Den sura smaken i munnen... Han kaskadkräktes rätt ut i sjön.

Det var stjärnklart. Han stod där länge och tittade rakt upp i oändligheten. Myllret av stjärnor. Försökte rensa huvudet. Intala sig själv att vad han gjorde på den här lilla planeten inte hade någon som helst betydelse i detta enorma universum. Drog baksidan av handen över munnen för att torka bort resterna av spyorna, men insåg direkt sitt misstag. De kladdiga händerna gjorde mer skada än nytta. Han kände den metalliska smaken av blod, blandat med sin egen galla. Nej, lika bra att få det gjort. Släpa ut henne till likfarmen och gräva ner henne, så att han kan tvätta av sig synden så fort som möjligt. Glömma att det här har hänt. Förneka att hon någonsin funnits.

Likfarmen. Den lilla ön framför honom var tätt bevuxen med barrträd. Så tät skog att det bara fanns två ställen man överhuvudtaget kunde ta sig upp på den. Längst ut mot sjön fanns det en gammal övergiven festplats. Stora stockar runt en för länge sedan utbrunnen lägereld. Det såg så mysigt ut. Men kunde lätt föreställa sig hur det sett ut när den levde. Folk som grillade, skrattade, badade nakna. Nu låg den öde. Död. Nu fick den agera liktipp.

Han tog tag i den döda flickan och började släpa ut henne i vattnet. När han kom ut en bit fick han bära henne likt ett barn. Odören blev påträngande. Som Amoniak. Han drog ett djupt andetag. Sakta kände han hur värmen kom tillbaka. Hur de rationella tankarna och logiken trycktes åt sidan. Fick lämna plats åt synd. Lust. Kärlek. Han tittade på henne. Charlotte. Så underbart vacker. Bara en gång till...

Hyreskontraktet påskrivet. Solen skiner. Fåglarna kvittrar. Pengar i fickan. Vore man inte så  jävla bakis så skulle det här kunna varit en bra dag. Tack så hemskt mycket, Halvgreken.

Har ju missat att visa mina väggar på ett tag. Det har hänt en massa saker där. Konstverk dyker upp och försvinner på löpande band. Här är ett axplock från sista tiden. Det är möjligt att jag lagt ut någon av dem innan. Hoppas ni har överseende med det.

Att skapa är att drömma. Att leva. Vad man skapar spelar ingen roll. Det kan vara bilder, musik, en förmögenhet, text, barn. Vad fan som helst. Folk som inte skapar är bara tomma skal som irrar omkring planlöst runt vårt klot tills de dör. Så gör något nu mina vänner. Skapa er egen meningsfulla tillvaro. Våga förändra det ni inte är nöjda med. Förbättra eller skapa nytt.

 
Kram

Han är stor, helt klart. Tre gånger så stor som jag och säkert fem gånger starkare. Men han är ju så långsam. Orörlig. Slö. Saknar finmotorik. Skäller värre än han bits. Förlitar sig bara på sin storlek. Tror folk backar när han spänner ut sin bredd och skriker. Dåre. Jag avaktar. Håller mig undan och väntar på ett misstag, att han ska blotta sig. En sekund räcker. Det är här blir en snabb fight. Över på ett kick.

Hehe, skönt att ha lite att göra på jobbet för en gångs skull. Jag sitter här i kranen och tänker. Funderar. Leker. Fantiserar. Känner mig som ett lyckligt litet barn i sandlådan  på dagis. Bruuum bruuuum.

Ge fan i att skicka mig en massa mail där ni ifrågasätter min reaktion. Jag har ju förklarat en miljon gånger. Det är mycket jävla tjafs från fegisen Nimfraud & Co, om att de inte kan fatta logiken i mitt resonemang. Jag är så jävla trött på att behöva dissekera och überförklara självklara saker för imbecilla amöbor. Ok, once for all. Så här funkar min logik:

Det finns en stor skillnad mellan den fega jäveln och mig.

 H*n tror att h*n kan sitta lugnt, anonymt bakom ett tangentbord, vara en riktig jävla tuffing och snacka skit om folk, utan att behöva ta konsekvenserna av sitt handlande. Kasta ur sig personangrepp mot människor som inte är anonyma. Med andra ord saker som kan såra och skada på ett helt annat sätt.

Jag säger eller skriver aldrig något som jag inte är redo att säga tio centimeter från ansiktet på människan i fråga. Jag är absolut redo att ta konsekvenserna för allt jag säger. Jag gömmer mig inte. Ni vet vad jag heter på riktigt, var jag bor.  

Skicka mig ett mail med tid och plats, så kan vi ses och prata lite över en kaffe. Då ska jag säga till dig att du har en humordefekt, möjlig förlossningskada. Att du är ett pissluder, en rödstrumpa som är grinig för att du inte fått en riktig kuk på länge. Sen vill jag höra dig säga, in my face, att jag är en pillerknaprande halvalkis med trashiga tatueringar som jobbar på en skabbig skrot i en skitstad och inte fixar att ha ett normalt förhållande utan att vara otrogen.

Inte för att det inte stämmer. Det stämmer absolut, in i minsta detalj. Det har jag konstaterat för länge sen och nästan lärt mig att leva med. Och jag skiter fullkomligt i om någon läser det du skrev ur den aspekten att det skulle kunna förstöra något, av den enkla anledningen att det inte finns något att förstöra. Men det skulle kunnat ha gjort det, din fega jävel. Och det visste inte du när du skrev det.

Hence mitt sätt att reagera. Sån är jag!

Förklarade jag tillräckligt ingående nu, så att till och med folk i sveriges arsle fattade? Gränsfall, men nu är jag färdig med det här. En pissblogg mindre. Slutet gott allting gott.

Alla har väl någon låt som alltid återkommer oavsett fas i livet. Som man aldrig lämnar, eller tröttnar på. Vilken är just  din? Kom igen nu och skriv, dela med er. Tänk om man hittar en riktig pärla man missat. Nu menar jag inte nya Idol-ola, för att du gillar den just nu, utan den där riktiga monsterlåten du bara inte kan leva utan! Som du hellre skulle kapa än arm för, om alternativet var att aldrig få höra den igen.

Vilken är det?

Jag får ofta tillfälliga favoriter som jag lyssnar sönder och glömmer bort. Några fastnar i min inbyggda spellista för alltid. Men hur jävla bra de än är, kommer de aldrig upp till de här två låtarna. Inte ens i närheten. De enda de konkurrerar med är varann. Fick jag välja sångröst av allas jag någonsin hört, vore första valet enkelt: Eddie Vedder, och andra valet Chris Cornell.

Jeremy bygger på en verklig händelse i Richardson High School, Där en kille, Jeremy, sköt sig själv framför sin klass. Egentligen bara en tidningsnotis som Eddie reagerade på. Alive däremot, bygger på Eddies egen uppväxt. Modern berättade för honom att fadern inte egentligen var hans riktiga far. Det var istället en kompis till familjen, och han var död. Vad som hände sen mellan Eddie och Modern har jag inte riktig kläm på. Med det var något nasty, och sjukt, om jag fattat rätt. Hur som helst så sjunger han sina ord med en jävla känsla. Kolla blicken på killen. Speciellt då i Alive.

Jag har fått en stalker. Ett jävla äckel. Tror hans högsta önskan är att vara jag. Liknar mig. Fast fetare. Orakad. Gammal. Långt ruffsigt ovårdat hår. Blek. Svarta påsar under vattniga ögon. Ser allmänt skabbig ut. En jävla luffarjävel. Spelar ingen roll vad jag gör, jag blir inte av med aset. Så fort han försvinner ut ur mitt synfält så glömmar jag  hela hans existens. Men som gubben i lådan dyker han upp igen. Varje jävla dag. Fulare och äldre vid varje tillfälle.

Han är den första jag ser på morgonen när jag borstar tänderna. Den vidriga grisens röda ögon stirrar tillbaka på mig i badrumsspegeln. Som två pisshål i snö. Möter min blick. Vädjande. Ber att jag ska ta livet av honom. Bespara honom lidandet. Ge honom en värdig tillvaro. Döden. Jag ryggar tillbaka av skräck. Hinner förtränga att han finns, glömmer bort honom på vägen ut till hallen, för att snart bli påmind igen då han visar upp sin ihopsjunkna, pösigt slappa lekamen i hallspegeln.

Men herregud människakopia. Att du inte skäms. Jag är alldeles för bra för att beblanda mig med pack som dig. Ge fan i mig nu. Visst skulle jag kunna ta livet av dig. Inga problem. Men i såfall för min egen njutnings skull. För att slippa se dig. Inte för att bespara dig lidandet, ditt vidriga fanskap. Du förtjänar allt helvete du fått.

Dolph Lundgren på tv3. Vem kan gå och lägga sig när det är så här... bra. Vill passa på att tacka den crackrökande manusförfattaren för repliken: "You have the right to be dead!" Det håller än i dag, speciellt i CSI-Miami.

Kvalitet mina damer och herrar, kvalitet!

"I don't want to start any blasphemous rumours
But I think that God's got a sick sense of humor
And when I die I expect to find Him laughing"

Huvudet håller på att explodera. Svimfärdig. Långt i från stabil. Mycket som rör sig här inne. Massor små saker som bör fixas. Helst redan i går. De flesta är bara bagateller, som egentligen inte borde ta lång tid om jag bara orkar börja. Många bäckar små... När man samlat dem på hög är det jävligt svårt att motivera sig att sätta igång. Till slut skiter man i allt. Måste börja beta av grejerna nu innan jag krashar igen.

En del hade kunnat varit löst nu, men men, snart är det den 25e. Då kan jag ta tag i några bitar som skaver. Operera bort äckligt småskräp som infekterar mina hjärnvågor. Tar alldeles för mycket energi och fokus från det som är viktigt. Värdelöst kvalster som jag inte borde ägna en sekund åt, men som ändå lyckats bita sig fast i hjärnbalken och irritera. Som att ha en mygga surrande i sovrummet. En vidrig insekt, så liten och obetydlig, som ändå lyckas göra mig galen..

Men sen hoppas jag vara på banan igen. Segt inlägg, men vad fan, det är ju söndag. Day of the living dead.

Någonting har stört min nattsömn. Vrider mig. Drömmer. Vaknar kallsvettig av mitt eget skrik. Jag är helt övertygad om att någon eller något hemsöker mig. Vet inte hur många nätter i rad jag vaknat av ett tryck i nacken, med ansiktet nedtryckt i kudden. Utan att kunna andas. Utan att kunna flytta mig. Precis när paniken övergår till likgiltighet och jag ger upp, så släpper den mig. Jag hoppar upp. drar ett djupt andetag. Känner hur livet återvänder. Vänder mig om med knutna nävar, redo att slå. Ingan där! Samma sak, natt efter natt.

Men jag ger mig inte. Jag spelade in hela nattens ljud på en ljudfil. När jag sen lyssnade igenom den fanns där ingenting. inte ett knyst. Nada. Inte för än jag kom till slutet. Det var först så svagt att jag höll på att missa det. Spelade upp det igen, och igen. Jag är nu helt övertygad om vad det är. Så nu vet jag vad det är. Men det hjälper mig knappast att sova bättre om nätterna. Lyssna här. Hör ni? Hör ni samma som jag?

Fan vad jag älskar skill. Särskillt från sådana här lugna människor. Ödmjuk utan att vara mesig. Tar livet med en klackspark. Han är ju så lycklig. Titta på honom. Det känns som att det inte hade spelat någon roll om han suttit ensam på en klippa med guran, istället för att lira inför en Idoljury och hela svenska folket. Han hade garanterat njutit lika mycket ändå. Suttit där med ett leende på läpparna, gungat, fyllts av musiken. Lycklig av att få finnas till. Vilken otrolig harmoni han utstrålar. Fan vad jag vill vara han.

Helvete, haha.

Jag insåg precis att jag HAR varit honom en gång. En hel kväll. Eller jag trodde det i allafall. Skulle inte tro att mitt resesällskap håller med mig dock. Vi var två par från Sverige, och ett par från england. När vi satt där i en av lägenheterna på hotellet och förfestade så åker svampen fram. Av nån jävla anledning så står jag och tuggar jag svamp med en engelsk Millwallsupporter på balkongen när ingen annan ser. Hade aldrig gjort det innan, och lovar att jag aldrig ska göra det igen. Haha så sjukt. Kan jag berätta det här? haha. Kommer på mig själv med att sitta och skämmas nu haha. Men va fan, kan ju bara garva åt eländet:

Jo visst, det var ju så nice. Jag tyckte att allt de pratade om var så intressant, jag förstod precis vad de menade. Älskade dem. Sa säkert det till dem med fast jag träffat dem samma kväll. Allt blev så naturligt. Tror till och med att jag älskade millwall ett tag. Jag var så skön, alla var så vackra. Kände mig exakt som Idol-jon ser ut. Lycklig. Lugn. Kär. Avslappnad. Lite för avslappnad. haha

Så ska vi gå ut då. Allihop. När vi kommit 10 meter från hotellet exploderar magen. Katastrof. Jag tvärstannar och tystnar mitt i en mening. Helt stel. De andra stannade upp och kollar på mig. Undrade varför jag stannade. Tjejen jag var tillsammans med frågade om det hänt nåt. Jag kom inte på en bra lögn. Huvudet var helt tomt. Gav upp.  "Jag har skitit på mig" sa jag och vände och gick in. haha 

Jag skulle vilja sett minerna på dem. Hört när hon skulle förklarade för britterna. haha. Efter den dagen har jag inte rört så mycket som en godisvamp.

Förlåt Idol-Jon.

Jag luktar bajs. Ja, nu tror ni ju att jag menar att jag är lite smutsig och har en exotisk, lätt kryddig svettodör efter en hård dag på jobbet. Men det är långt från sanningen. Jag luktar riktig avföring. Exkrementer. Mänskliga fekalier. Börjar allvarligt talat fundera på när jag duschade. Eller tvättade mig. Försöker koppla ihop tankebanorna. Hittar ingenting. Tomt. Minns inte ens när jag var i badrummet sist. Har vi ett badrum? Kan jag ha blandat ihop fotbadet med kattlådan?

Och en annan sak. Stod vid bankomaten i dag, och det sista jag minns är att jag tryckte på trehundra kronor. Sen svaga fragment: Någon frågade var bilen stod... vände mig om och pekade... Vill du ha minneslapp?... Nej... Sen borta. Svart. Någonting hände för jag gick därifrån utan sedlarna. Och varför skulle jag över huvudtaget ta ut kontanter? Vad skulle jag ha dem till? Inte en aning.

Tjoohoo, äntligen!

Mr Alzheimers, here I come! Make room for one more lucky bastard on the trip to ignorance.

Knivslagsmål vid XXXXXXXX

Norrköping

Under natten knivskars en man i ansiktet vid ett bråk vid hamnen. En 28-årig man har gripits misstänkt för brottet.

Det var vid 00.30 tiden som de två männen råkade i luven på varandra. 28-åringen skall då ha slitit fram en kniv och knivskurit sitt offer i ansiktet.
Enligt polisen rörde det sig dock om en mindre skada och offret avböjde sjukhusvård
(källa www.nt.se)

Välkommen till min trevliga lilla klubb, Vi skär dig bara lite i ansiktet.

eh.. God middag.

Kalla mig gärna loser. Kasta i ansiktet på mig att jag lever ett patetiskt skitliv. Allt det där vet jag redan. Snälla, jag snart uppe i medelåldern här och jag äger en soffa. Och jag kan inte tänka mig något mer lågt än att skriva blogg som verkar vara det ända jag pysslar med nuförtiden. Jo, möjligtvis att skriva en blogg som bara handlar om att trycka ner och håna en annan människa. Men även om jag inser att jag är en förlorare så tar jag åt mig. Speciellt när folk säger saker som kan skada mig och andra i mitt riktiga skitliv.

Jag har kanske tagit på min en stenmask. Sagt att jag skiter i vad folk säger. Saknar känslor. Men innerst inne blir jag sårad. Gråter. Tårarna kokar inom mig. Och förr eller senare kokar alla känslor över. Det har det gjort nu. Jag snöat in totalt på det här. Tänker inte släppa det. Kan inte. Men jag är inte en människa som sitter ensam och bölar. Funkar inte så. Jag tänker göra något åt det.

Någon ska få stå till svars för sin stora trut. Det här ska redas ut. Offentliga uttalanden ska förklaras. På ett eller annat sätt. Jag ger mig inte innan sanningen kommer fram. Jag vet exakt vem jag sagt vad till, och får jag ingen förklaring vet jag vem jag håller ansvarig. Det finns inget farligare än att reta upp någon som inte har något att förlora.

Musiken. Love it. Ja, ni vet när man för första gången hör en låt som plogar upp breda fåror i hörselgångarna. Visst är det trevligt med ett gungigt beat som man kan svänga sina lurviga till. Visst är det lattjolajban med en snärtig melodi som man kan gå och vissla på. En klar och fin stämma som sjunger ut, det är också myspys. Men det viktigaste för mig är texten. Budskapet den förmedlar. Chacarron på er gullungar!

... I'm not as think as you stoned I am.

Hör ni hur det knastrar? Tyst. He he. Fräser. Det ligger och småpyr ute i stugorna. Något är på gång. Det viskas, tisslas och tasslas. En liten vindpust nu. Syre. Det är allt som behövs för elden ska ta sig. Jag gillar det. Ja, jag älskar det. Gläds åt glöden. Min mun ler, mina ögon lyser av hat. Jag väntar. Förråder.  Baktalar. Ljuger. Invaggar. Förleder. Ingen brådska. Den som väntar på en skogsbrand väntar aldrig för länge. Hehe. Och när den sen tagit sig, spridit sig utom all kontroll, när folket brinner, då plockar jag fram mina marsmallows. Lutar mig tillbaka. Njuter av oset från brända dårar.

Det går helt plötsligt upp för mig vad Bobban menade. Att ha ett förhållande skapar bara problem. Att ha känslor skapar bara problem. Att ha riktiga vänner skapar bara problem. Nej, det ultimata livet är när man bestämmer helt själv över allting, och bryr sig nada om resten ute i bruset.

Tänker ta min skitiga soffa med risifruttifläckar (ja, min del av ett 14 år långt förhållande) och hoppa in i min bubbla nu och låtsas att de gråa tomma själarna utanför inte existerar. Förneka att jag någonsin beblandat mig med dem. Och om någon av de hjärndöda zombisarna vågar sticka in näsan i min sfär igen, så ger jag den en pepp på näsan. Jag ska lära dem att hålla sig utanför nästa gång.
 

Doktor Glas:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst."


Jag älskar den här låtsasvärlden. Intrigerna. Känslorna. Men den är inte viktig för mig. Trevlig, men på låtsas. Den här härliga dokusåpan utan slut. Det jag pratar om kretsar runt en blogg skriven av någon som kallar sig Nimrod. Tyck eller tro vad ni vill om honom, men fakta är att han väcker känslor. Folk, tjejer mest, blir kära och sårade av det han säger och av hans texter. Otäckt beroende. Berörda. Oavsett om de hatar honom eller älskar honom.

Personligen sitter jag i mitten och betraktar tumulten. I stormens öga. Förundras över engagemanget. orken att fortsätta älta i evighet om samma saker. Båda sidor försöker få mig att välja sida i detta låtsaskrig. Speciellt Nimrod. Vilket är det löjligaste jag hört. Skiter fullständigt  i om nån tar avstånd från mig, eller inte. Jag observerar. Absoberar. Filosoferar. Jag är den jag alltid varit. Pratar med vem jag vill och säger vad jag vill. Men som folk påpekat så är jag också fast i den här världen på många sätt.

Jag vet inte vilka som är mest fanatiska, hans lovers eller haters. Men helt klart så hjälper båda till att skapa ett intresse och förstärka myten kring mannen bakom bloggen. Personligen är det inte hans texter som jag gillar bäst och som fångar mitt intresse, utan allting som kretsar runt honom. Och hur jag uppfattar honom som person.

Och Nimrod har helt rätt i det han säger, att han är mittpunkten i den här lilla kretsen. Navet. Han har ett eget litet solsystem, med sig själv i centrum. Jag har själv honom att tacka för säkert hälften av er som läser, och många av de jag har daglig kontakt med. 

Jag älskar att se de patetiska pinsamma smörbaljorna som håller med om vartenda ord han säger. Skulle han säga att han älskat i en tunna bajs så skulle de vilja varit med. Allting blir helt plötsligt helt naturligt i deras värld. Alla drömmer ju om att bli våldtagna och torterade. Pure erotik. Klart att de tänder på det. Hysteriskt roligt. De spionerar. Viskar. Slickar. Drömmer om att en dag få vara kvinnan i bajstunnan.

Men något som är ännu mer kul är de tjejer han har nobbat. Sagt något elakt om, som ägnar varje ledig stund till att håna honom. Trycka ner honom. De sitter som heroinister och knappar frenetiskt på sina tangentbord dygnet runt, med en gul blend i mungipan, och ungarna skrikande runt fötterna. "Nej, mamma har inte tid att laga mat nu, jag måste försvara min heder här" Skapar parodibloggar och träffas upp in real life för att tillsammans rikta sitt hat mot mannen  som de älskade, älskar, men som sårade dem genom att kalla dem horor eller feta kossor. Exakt samma saker som de uppskattade att han gjorde innan, när det riktades mot andra, men som bet så fruktansvärt hårt när det slog mot dem själva. "Men han sa ju att jag var speciell....*snyft*"

Så vad sägs om Nimrod då? Vem är han. Vad är han. Vad är sant och vad är falskt? Jo, rykten sprids att han är en figur skapad för att uppröra, eller marknadsföra. Till och med ett experiment. Skriven av än den ena och än den andra. Fast innerst inne tror de ju inte på det själva. För hade det varit så skulle det ju betyda att de blivit lurade. Kära i en seriefigur. Eller t.o.m i en tjej. Jag hoppas att han är den kille jag fått uppfattningen av. Den kille som jag delar många intressen och tankar med. Den killen som inte backar och som säger det som han känner för, oavsett vad folk tycker och tänker om honom. Jag gillar raka människor.

Haters-gruppen säger att de vill få honom att lägga ner bloggen. Att han ska försvinna. Att han ska lära sig en läxa. Men  det är ju bara snack. Skulle han lägga ner så skulle de istället göra allt i sin makt för att locka ut honom. Få en reaktion. Utan honom finns de ju inte själva. Det enda de vill är ju att han ska lägga märke till dom.

Memory lane. (Morsan. blunda nu tack) Vi hade varit på en fest i nån annan stad. Det måste ha varit i början på 90-talet. Två killar och två tjejer på väg hem sent på natten. Det var kolsvart ute och det värsta regnvädret jag skådat. Underbart. Ingen av oss sa ett ord på hela resan. Vi var alla så mysigt luddiga. Påverkade och redan halvvägs hos John Blund. Även föraren, som förövrigt hade en far som var polis. Inte hade han körkort heller, tror inte ens att han hade åldern inne. Vi hade bara råkat låna hans pappas bil som stod i garaget.

Alla satt eller låg helt blixtstilla och tysta. Bara bilen som susade fram i mörkret på den döda spöklika E4an. En bil med fyra siluetter. Jag låg i baksätet med huvudet i ett mjukt knä och hade en hand som smekte mig genom håret. Klappade på mig som om jag vore ett spädbarn. Och det var jag. Ville vara.  Regnet smattrade på biltaket, på vindrutan, på vägbanan i lyktornas ljuskäglor. I bilstereons högtalare sjöng Aldo Nova paradise is here. Varje gång jag hör den här låten så är jag tillbaka i den bilen igen. Hur vi kom hem oskadda? Inte en aning. Vet inte ens om vi är hemma än...

Nej nu har jag varit alldeles för seriös och djup, alldeles för länge. Dags att köra den där lilla tävlingen igen som ni uppskattade så mycket. Den responsen ni gav mig sist ( HÄR )har jag levt på fram till nu. Vet inte hur många mail ni har skickat och tjatat. Jag viker mig. Så Klicka på bilden för att delta.

När jag gjorde lumpen (Jo då Basse är utbildad och redo att försvara er mot ryssen) så åkte vi mycket båt ute i Horsfjärden. Vi hade en liten aluminiumbåt, och vågorna kunde bli ganska tuffa en bit ut. Jag hade ett jävla machomongo till befäl, från fjälljägarna. han satt bredvid mig och petade i näsan.

Haha. Sorry kan inte låta bli att garva när jag tänker på idioten.

Jo, i allafall, helt plötsligt så reser sig båten över en stor våg, och faller ner och möter vågen efter. Pang! tvärtstopp. När jag tittade till på befälet bredvid mig hade han pekfingret uppe i näsan till första leden. Haha. Men han var ganska kall. Drog ut fingret och lät blodet forsa. Sen  sa han bara "Jaha, då lärde man sig någonting i dag också"

Kontenta: Klart att det ska vara allmän värnplikt. Man får massor med livsavgörande information som banar väg för resten av vår vandring genom livet.

Ställ mig till svars. Skäll ut mig. Hata mig. Älska mig. Slå mig. Bind mig. Adda mig.

Facebook: Bastardo Loco

Msn: Bastardo1@live.se

Mobil: HÄR





Hade ett intressant samtal med en okänd, lite för nyfiken kvinna på MSN i dag:

Maria säger:
Hej :)
Bastardo säger:
Hej hej
Maria säger:

hörru, den där ön verkar inte vara någon höjdare

Bastardo säger:

mm

Älskar den

har inte varit där på massor med år nu

Maria säger:

ok

men såg du på riktigt den där människan flyta upp?

Bastardo säger:

typ

vet inte vad jag ska säga nu för att du inte ska tro att jag är sjuk i huvudet totalt, haha

Maria säger:

haha

ja att du blev hård av att se ett lik är ju helt klart lite udda

Bastardo säger:

Ja, men dom blir ju så härligt porösa

Maria säger:

uuuh

Bastardo säger:

så fridfulla

Maria säger:

du kanske egentligen är mördare, jag har ju sett på dexter en del nu

Bastardo säger:

ok, jag har aldrig sett den

Maria säger:

men blir man man upphestade av fridfullhet?

Bastardo säger:

Ja, spänningarna släpper i kroppen, och känslorna poppar upp

Maria säger:

usch då

Bastardo säger:

Du skulle gilla killarna med, de bllir stela och fina i flara dagar

Maria säger:

fy fan!

hur mkt lik har du sett egentligen?

Bastardo säger:

menar du i kilo?

Maria säger:

haha

nej hur många då då

Bastardo säger:

har slutat räkna

Det är som med sex

Maria säger:

ja fast sex är väl lite lättare att styra upp än lik?

Bastardo säger:

I början håller man koll på alla man ligger med, men efter ett tag blir det bara en stor sörja av kroppar och könsorgan.

Omöjligt att hålla reda på

Maria säger:

men hör d inte hur du låter?

de flesta människro har aldrig sett en död människa

hur hittar du alla?

jag sitter ju här och har kalla kårar nu

fy fan

du får kolla på dexter, jag blev helt fast och drömde att jag tog livet av folk och grejer

Bastardo säger:

måste kolla det

Maria säger:

men blev du inte lite skraj då?

Bastardo säger:

nej, varför då?

Det var det som hände sen som jag blev skraj för

Maria säger:

vad hände sen?

ja men alltså, att bli hård av att se ett lik är ju lite... udda

Bastardo säger:

se?

Maria säger:

ja såg du inte det?

eller är jag helt ute och cyklar nu?

i del 1 så slutade det ju med att du (?) drog upp ett lik ut vattnet

Bastardo säger:

ja

du har rätt

hon var så fin

Maria säger:

nä fy fan

nu tror jag inte på ett skit du säger

Bastardo säger:

bra

Maria säger:

men berätta vad du pysslar med nu då? och vadå preskriberat? skriver du på en bok?

Bastardo säger:

haha nej

Maria säger:

berätta då!

Bastardo säger:

Berätta vad?

Maria säger:

vad det handlar om? vad är sant och inte och vad är preskriberat?

Bastardo säger:

Ja, vad jag gjorde med henne den kvällen

Maria säger:

men lägg av

så nu ska jag tro att du typ fipplade till det med ett lik och fick sitta inne för det?

Bastardo säger:

nej , jag åkte aldrig dit för det, men jag kunde ha gjort. Fast inte längre, för nu är det preskriberat

därför kan jag prata om det nu

Maria säger:

vad gjorde du med henne då?

Bastardo säger:

Ja, det vågar jag inte säga haha, det är att gå över gränsen

Maria säger:

kom igen nu, jag tycker ju redan att du är lite fläng

Bastardo säger:

mm

Maria säger:

men har du inte berättat för nån?

Bastardo säger:

nej

Maria säger:

hoppsan

har du dåligt samvete för vad du gjorde?

hur gammal var du?

Bastardo säger:

nej inte direkt

kanske

Maria säger:

vet du hur hon dog?

vad får det du gjorde dig att känna?

Bastardo säger:

ja

såklart jag vet haha

Maria säger:

ska du hitta ett nytt lik nu, i del 2

vadå så klart? du hittade ju henne död

Bastardo säger:

nja, jag visste ju att hon låg där

Maria säger:

hur visste du det?

Bastardo säger:

hm,

vill inte gärna säga det

Maria säger:

ok

ja det hela är ju lite freaky får jag säga

så då hade du funderat på ett tag och gå dit och mixtra med henne?

Bastardo säger:

ja jo, kanske omedvetet

Maria säger:

och nu ska du i del 2 hitta ett till lik? som du kanske gör nåt fuffens med?

Bastardo säger:

vet inte om jag kommer skriva mer om det här

Maria säger:

ok

jag är ledsen om jag verkar lite, ja typ dryg, men det är lite svårt att ta in det här

är nyfiken som fan samtidigt som det känns helt overkligt det här

Bastardo säger:

inga problem

Men det finns vissa saker som preskiberas, andra som aldrig gör det

Och nu blev jag lite nervös

Maria säger:

hmm

vet ju inte alls vad du pratar om och tänker säkert helt fel men jag ska inte säga nåt om det här eftersom du inte verkar vilja att jag gör det och oavsett så kan knappast jag vara den enda som reagerar på det du skrev?

och nu blev ju ännu mer nyfiken

det här blev ju helt galet, vi ser allt som ett skämt tycker jag

Bastardo säger:

ok

Maria säger:

kanske återkommer om detta men jag blev lite skrajsen nu

kände mig som truman show... och att jag är övervakad och grejer

får gå ut och ta en cigg

Sorry att det tar lite tid innan jag orkade fortsätta förklaringen till varför jag är som jag är. Men det här var, och är fortfarande, väldigt traumatiskt för mig. Saker som jag försökt förtränga, poppar nu upp igen. Så please ge mig lite tid. För att kunna fortsätta att berätta vad som hände på ön så måste jag hoppa tillbaka några år i tiden. Till 1982.

(Vet ni inte vad jag pratar om så kan ni läsa om Bastardens ö (Del 1)HÄR först)

Här har jag snöat in på katter och hundar när det finns betydligt mer exotiska, roliga husdjur. Tror jag vet vad jag vill ha nu. Är det någon som har nån erfarenhet av dem? Hur är de i psyket?  Kan man lära den lite trix, typ hämta tofflorna? Går det att skicka ner den i gryt när man jagar grävling? Ska den vara kopplad? Svårt att få rumsren? Skiter den inne blir jag vansinnig, och avliver den direkt. Lägger den i en säck och dränker den i regnvattentunnan. Måste kolla lite fakta på nätet innan jag gör något förhastat.

Vad är jag? Vet inte. Hur kommer våra liv att se ut? Vet inte. Men det jag vet är att jag inte vill träffa någon annan. Jag säljer ju inte min bil för att köpa en likadan. Nej för fan, jag tar taxi i framtiden.

Släpp min lem, jag vill hem.

Träffade henne för andra gången i dag. Hon ser ut som en hund, fast mindre. Kanske en sån man ska ha. Praktisk att hon får plats i jeansfickan, bredvid snusdosan. Söt, helt klart, men rasen är inte min påse.

Nej, jag vill ha en hund som matchar min penis. Stor, grov, vacker, gyllenbrun, ståtlig, brutal, muskulös, korthårig, redo, alert, trogen, kelig, len, och kulpåsen intakt.

Det spelar ingen roll om man varit tillsammans med en människa i 5år. 10 år. 15 år. Till och med 30 år. Det är först när det är över man får reda på vem det är man levt med.

Som ett uttryck min förra tjej myntade: När katten är borta tittar musen fram.

Vilken jävla knock out man åkte på! Matchen inställd. Förbannade ball-bit! Cliffas motståndare fick inte visum. Sitter väl i nån karantänbur på Arlanda på väg hem till Tanzania. Jag som var så laddad. Längtade efter det organiserade våldet. Adrenalinet. Känns som om luften gick ur mig. Kan bara gissa mig till hur Cliffa känner sig nu efter tre månaders stenhård uppladdning. Fy fan så förbannad han måste vara nu. Stackarn. Jaja, får dränka mina sorger på krogen. I know that he will...

Cheers lads och ladsinnor.

Så i kväll är det dags igen. Ringside. Svett. Blod. Det dova ljudet när slag träffar. Stönet när luften försvinner ur motståndaren. Tanken på att ett litet felbeslut kan avgöra hela matchen. En klocka och lights out. AAadrenalina.

My brother from another mother, Cliffa, har match i Karlstad. Tror det är 6e proffmatchen han kör nu. Vunnit alla. Alla har väl sett en boxningsmatch någon gång på tv. Det enda man hoppas på att det ska hända nåt. Man kanske håller på en av dem, men huvudsaken är att någon idiot stupar. Men när man känner boxaren i fråga och sitter tre meter ifrån, så är det en helt annan känsla. Nervöst på gränsen till jobbigt. Håller andan. Sitter som på nålar tills klockan ringer. I en fokuserad bubbla. Isolerad från omvärlden. Love it!

Vill ni träffa likasinnade?

Det verkar finnas så många människor där ute som har så starka åsikter men ingen blogg. Är det något ni vill få ut till mina läsare så får ni gärna gästblogga. Jag censurerar inget. Det kanske är något ni brinnar för, eller något jag skrivit som ni reagerat på och vill lägga fram er story. Skriv vad ni vill, om vad som helst. Det gäller naturligtvis även er med bloggar. Här kommer första: Jenny, som reagerade starkt på ett inlägg jag skrev, och hon får naturligtvis chansen att lägga fram sin syn:

"
Emo?

Jag vill inte bli kallad något som har med mitt skärande att göra. Varför kan inte folk bara fatta att man egentligen skär sig för att överleva?!
Och acceptera att läget är som det är och det är inte ngt fel med det, det finns folk som super, knullar eller pundar bort sin ångest, inte får dom massa dumma namn o höra massa dumma saker, men jag skär bort min ångest får massa dumma namn och blir dömd och uttittad för alltid...
Sen det som folk inte verkar förstå är att man faktiskt skapar ett beroende, precis lika starkt om inte starkare beroende som andra har med Koffein eller nikotin så har jag det med skärandet, varje dag är en kamp för att inte skära sig igen...
 
///Jenny

"


För att gästblogga maila mig på: Bastardo1@live.se eller på Facebook: Bastardo Loco

Det här funkar inte längre. Sitter på den här stoljäveln 8 timmar om dagen. Blir slöare  och slöare. Ju mindre jag har att göra på jobbet, ju slöare blir jag. Totalt förslappad. Pallar inte ens att resa på mig under lunchen och sticka och äta. Nej, och det är dags att fixa tills sig lite också. Måste börja med att skotta taket. Ser ut som Bobby Ewing på skallen. Sen måste jag börja röra på mig. Annars kommer jag torka ihop här. Musklerna förtvinar. Jag kommer hittas som en fornlämning framför skärmen om jag inte motiverar mig snart.

Mitt internet la ju av. Av någon mystisk anledning så hade någon slagit in fel pin tre gånger. I brist på data så tänkte jag teckna lite, men det gick inte. Det var alldeles för länge sen, och idéerna uteblev. Men här är lite äldre grejer. Det är väldigt blandad ålder och blandad kvalitet. En del riktigt gamla är över 20 år, och pinsamt dåliga. Kolla handen på tjejen, haha, ser ut som en fyraårng kladdat till den. Men ett par gillar jag själv. 

Fan vad nice det skulle vara att komma igång igen. Tatuera vore kul att testa, men vet i fan om jag skulle våga. Halvsvårt att sudda. Såg att det står ett telnummer på en av bilderna. Nummer tolv som ringer in vinner en påse räkor. Fritt levererat. Skickas med bussgods.

 ...att alla kvinnor är likadana. Små vita lögner, helt utan grund, som slår tillbaka som ett piskrapp i ansiktet. Har aldrig fattat grejen. Men som sagt, är du kvinna delar du den känsloladdade dysfunktionen med hälften av sveriges befolkning. Jag har aldrig fattat själva grejen med att ljuga om saker som inte har någon betydelse. Men de östrogena hormonerna gör det tydligen till en omöjlighet för er att förändra er. Vi män använder också vita lögner. Absolut. Kanske till och mer oftare än er. Eller ok, GARANTERAT oftare än er. Dock betydligt mer genomtänkta. Meningen är ju att de ska underlätta i stället för att skapa problem. Men det är ju erat beslut vad ni använder dem till...

Nej för fan, jag ska inte sluta än. Skulle inte klara avtändningen. Men jag vill inte vara samma människa längre. Gräver ner det gamla skrället nu. En ny era stundar.

Ska börja råknarka.

Röka glädje
Inhalera lycka
Boffa vänskap
Knapra kärlek
Droppa solsken
Snorta tillvaron 
Injicera livet

Tänker Överdosera.
Bli totalblästrad av äran att få finnas till.

Dags att gräva ner Bastarden nu. Djupt ner i den östgötska myllan. Han börjar lukta. Som gamla kräftskal. visualisera mig när jag, en sen höstkväll försvinner längre och längre in i skogen.  Spaden över axeln. Långsamt släpande på den svarta sopsäcken, fylld till bredden med bastardodelar. Fanskapet är sönderstyckad och köttigt tung.  Nu tycker jag att ni ska lyssna på den här låten. Se det som en likvaka. Minns tillbaka på allt han har skrivit under det här halvåret. Gläds eller sörj. Det spelar ingen roll längre. Skalet är tomt...

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Att se en massa siffror i nån statistik räcker inte för att fatta att det är riktiga människor som läser. Ungefär som känslan att få barn. I nio månader ser man en stor mage och vet att det är en bebis där inne. Men det är inte för än ungen kommer ut och skriker som man fattar det är en riktig liten person. 

Jag skulle älska om ni ville svara på lite frågor. Hjälp mig att utvecklas. Sen har det ju kommit fram att folk jag känner in real life har hittat hit och läser i skuggorna. Outa er nu!

Puss
Love you all!

0) Vem är du?
1) Hur hittade du hit?
2) Hur länge har du läst?
3) Vad gillar du bäst med bloggen?
4) Vad tycker du minst om?
5) Några önskemål?
6) Känner du mig?


Snodde frågorna HÄR

Måste leka vuxen nu. För att det här ska kunna bli bra måste jag nog sluta skriva om det. Inte nyttigt för några parter. Om det ska funka får det inte bli mer infekterat. Synd ändå, för det känns som att jag skulle behöva få lite råd av er som varit, eller är, i samma situation.

Tuffa tider ligger framför oss, thats for sure...