Bastardo

Titta in i ögonen på den lilla pojken på bilden. Den sköra varelsen, nykläckt, med hela livet framför sig. Abnorma möjligheter. Ett blankt A4-ark. Tror ni att  jag blev den han ville bli? Hans dröm? Knappast. Titta. Jag har förstört möjligheten för det stackars barnet att få en lycklig tillvaro. Ett värdigt liv. Uppfyllda drömmar och ovillkorlig kärlek. Allt som det stackars barnet drömde om är spolierat. Förstört för all framtid. Nedmosat i en gammal ihopknuten lidlpåse och dumpat i trapphusets sopnedkast, tillsammans med mögliga yogurtförpackningar och gamla matrester. Min skuld till den lilla drömmande pojken är oändlig. Det är dags att jag börjar beta av den nu...

over and out/
B

Internet, internet, internet. Denna bitterljuva äckliga parallelvärld har tagit över mig totalt. Kontrollerar mig. Ett substitut till allt jag förlorat. Jag hatar det. Hatar det som skett med mitt liv. Det här är inte värdigt. Vill bara lägga ner allt. Bloggen. Msn. Facebook. Ge mig ett tecken, ett alternativ, och jag fimpar allt direkt. Inte sen, inte kanske. Direkt till 100%. Utan att passera gå!

Drömmer om ett hus på landet, lummiga skogsvägar och fält, lukten av morgondagg. En stor familj, med massor av vänner och barn, släktingar och hundar. Jag vill älska och känna mig älskad. Där vill jag leva, där vill jag dö. Med kvinnan som jag vill dela mitt liv med. Mina barns mor.

Men allt är söndertrasat. Finns ingen sammanhållning kvar i spillrorna av det som jag en gång i tiden var en del av. Familjen. Släkten. Allt dog, och jag med den...

Tycker du som jag, så festar vi,
för då känn' för då känn' för då känner jag mej jag mej fri.

Så far och flyg och ryk och ränn
och bom sicka bom ä du me' på den
och spring och skrik och kom igen
och bom sicka bom ut i mässingen,

och tut och tjut och tjosan sen
och bom sicka bom va' de' small i den.
Så far och flyg och ryk och ränn
och bom sicka bom ä du me'på den
och bom sicka bom ä du me'på den
och bom sicka bom ä du me'på den.

Oh, vilken näpen ärta. En sån nätt liten luddbulle. Lägger huvudet på sned och tittar på oss med plirande små söta rådjursögon och puttigulluppsyn. Utstrålar renhjärtad och oskuldsfull kärlek. Gläfser så gulligt att mitt hjärta smälter. Väcker faderkänslorna i en gammal bastards kropp. Vill bara mosa in ansiktet och pussa sönder honom. puss puss puss. Med de ögonen kan han ju inte vara annat än genomsnäll, va?

Någonting har hänt.  Underbar morgon med mina barn, och den så troget återkommande stressen uteblev. Min dotter, som jag allvarligt talat varje morgon misstänker för att ha diagnoser med bokstavkombinationer långa och omöjliga att tyda som grekiska efternamn, var hur samarbetsvillig och självgående som helst.

Och i stället för att jag som vanligt, paniköppnar dagisdörren och sparkar in en halvsovande gnällunge i förbifarten, tokstressar, så dröjde jag mig kvar. Ville inte gå. Tog ner gitarren och plinkade lite. Det var bara tre ungar där än, levande ljus lyste i inbjudande i fönstren, värmde mig, och Fröken Camilla dukade fram frukostgröten. Fick en släng av adventpirr. Lugnet spred sig i hela kroppen.

Varför vaknar du aldrig? Du har sovit i veckor nu. Är du sjuk? Hoppas det inte är något jag gjort. Det är så ensamt här. Min livskamrat. Du är den enda jag har kvar. Saknar ditt sällskap. Alla de sömnlösa nätter då vi filosoferade, svävade ut i hallucinationsliknade vakendrömmar och löste världsproblemen i mörkret under köksfläkten. Vilka fiktiva äventyr vi har haft du och jag, brorsan... du och jag... Snälla vakna nu. Vakna så delar vi en pilsner till.

Tänker i stort sett alltid på döden. Upptäckte precis att jag nämnt den i fem inlägg i rad. Kul kille... Den fyller hela mitt tankespektrum, från arla morgon till sen natt. Planerar, funderar, spekulerar. Ofta kommer jag in på saker jag måste hinna göra. Grejer som jag inte hunnit uppleva. Vilket i sin tur måste betyda att jag inte alls vill dö. Bra!

Men ponera att ni bara har en enda dag kvar i livet, vad skulle ni göra då? Hur skulle ni tillbringa den? Skulle ni i ren panik ringa och säga upp abonnemang, säga upp lägenheten, för att bespara de efterlevande eventuella problem? Sitta i telefonkö halva dan. Sova till middagen? Ringa upp den lilla feta Ann-kristin från mellanstadiet och be om förlåtelse? Vad skulle ni hitta på den allra sista dagen någonsin i era liv?

Mitt liv länkas ihop ännu än gång. Så meningslöst. En lång rad av kedjereaktioner har fört mig tillbaka hit. Ruta ett. Ensam. Ångest. Alkohol. Dags att dö... igen.

Medan normala livscyklar sträcker sig från födsel till den slutgiltiga döden, så hinner jag med åtskilliga. De rör sig om en fyra-fem-årsperiod varje gång. Något år av lekfullhet, lyckligt omedveten om problemen som lurar runt hörnet. Sedan, glad och överkåt, med framtidshopp och drömmar. För att sen träda in i fasen gammal och trött. Uppgiven. Blottad strupe och dödslängtan. Slutligen döden!

Men den här gången ger jag upp. Jag har varit avliden många, många gånger förut. Men så här länge har jag aldrig varit död. Livet verkar inte vilja starta yttligare en gång. Tror det är för evigt this time. Hoppas det. Orkar fan inte med ett varv till.

Ni snackar om idol. Visst är de okej sångare/sångerskor, men det finns fan ingen känsla i musiken i dag.  Lyssna här. Penis ställer sig upp av ren skinnåtstramning, så jävla bra är det. Så här ska musik kännas. Så lägg ner den där jävla skitserien nu, så hoppar vi tillbaka till 1986, och tar en drink på blå himlen bar...


Jag älskar skuggan på Blå himlen bar.
Jag går dit och dör en bit, en bit varje dag.
Där dansar oskulden som glittrande guld,
bland trasiga hjärtan dränkta i skuld.


Här kan man andas oh
om du glömt bort
hur man andas.
Här kan man älska oh
om du glömt bort
hur man älskar.


Jag älskar fablernas månskenscafé
här i gråterskornas kvarter.
Jag sköljer ner alla vintrar som vart,
här e synden en ovärdelig skatt.


Här kan man andas oh
om du glömt bort
hur man andas.
Här kan man älska oh
om du glömt bort
hur man älskar.


Å, det finns inget rent kvar,
nej det finns inget rent.
Det finns inget som kan kallas
för smak.


Här sitter Venus och ser ut att fått nog
i en underbart barnförbjuden pose.
Och min grogg liknar en laddad pistol
när jag sjunger den blå himlen blues.


Så jag kan andas oh
för jag glömt bort
hur man andas.
Så jag kan älska oh
för jag glömt bort hur man älskar

Vad ska jag bli när jag blir vuxen? En fråga som jag ställt mig sedan den var relevant, och ändå inte funnit svaret på. Jag kommer antagligen dö mitt i den frågeställningen. Och på min gravsten kommer det stå, hugget i sten: "Här vilar Bastardo, han blev inte ett skit"

Tände ett litet ljus, en liten tanke, om att börja plugga. Sist jag verkligen gick i skolan var väl i mitten på högstadiet, innan jag upptäckte sprit och kvinnor. Saknar allt vad utbildning heter. Inte för att jag känner att jag har ett behov av det, utan bara för att det lockar mig just nu. En hink att kasta alla tankar i, istället för att låta dem sväva fritt.

Bollade lite med det evigt gröna äpplet, QRS. Han kom med den brillianta idén att börja direkt, innan jag hunnit få sparken, för att slippa studieskulder. Jag har ju inte ett skit att göra på jobbet ändå. Tid finnes. Eftersom att jag inte har gymnasiekompetens så kan jag ju börja lite soft. Sen funderar jag på att köra högskoleprovet, mest 4 fun. Men sen vet jag inte. Lägg en lapp i förslagslådan tack... Vad ska jag bli när jag blir stor?

Funderar starkt på psykolog, världens lättaste jobb. Välbetalt. Arbetsuppgift: Lyssna och slänga ur sig slumpmässiga svar från en mall. Och ingen kan kontrollera om du gjort ett enda skit rätt, felbehandling existerar inte. Hur svårt kan det vara att delegera lyckopiller? Hade jag bara fixat den tuffa utbildningen hade jag lugnt satsat på det. Kan folk ta anställning som präst utan att vara religös, borde väl bastardo rent samvetsmässigt kunna bli psykolog?

Det hittills, relativt bra, relationen efter separationen är på väg att raseras. Mina önskningar åsidosätts med total brist av respekt och medkänsla. Varför ska jag försöka göra så att allt flyter, hjälpa till, när jag hela tiden blir motarbetad? Vägrar hon se till någon annan än sig själv, så helt ok.

Jag tänker bara se till barnens bästa. De ska inte behöva umgås med någon som hatar deras pappa. De ska inte behöva komma hem och skämmas, för att de blivit medsläpade till någon paranoid skit, som förnekat hela dess existens innan de helt plötsligt dög. Släkting or no släkting. De ska inte träffa någon bakom ryggen på mig, inte vara ett kompliment till familjen som inte längre stod ut. Aldrig!

Passar det inte att prata med mig, så lär du inte få träffa mina barn heller. Det är ett helt paket. Över min döda kropp. Kommer stoppa det med alla möjliga medel. Det här kommer bli ett helvete, men det är mitt naturliga element, så... Welcome to my playground, fuckers!

Kan inte fokusera. Hinner inte avsluta ett projekt, innan jag börjar på nästa. Känner att det bubblar i mig. Orden vill ut. Men allt jag säger och skriver blir bara konstigt och fel. Får avvakta tills jag blir så full att det svämmar över av sig själv.

To be continued...

"Men det jag har läst hittills är så sjukt bra. Fantastiskt talang har du och jag önskar du kunde bli författare. Du är rak, ärlig, sårbar, brutal, sårbar och känslig på samma gång som du har sylvass ironi och det varmaste hjärta. Du verkar hata orättvisor och du tänker inte ta skit av någon. Du är omtänksam samtidigt som du hatar. Jag tycker du kan vara lite väl kategorisk ibland, men det är bara kul, för du har glimten i ögat hela tiden. Och även om du har en bottenlös säck av fördomar, så tror jag inte många av dom är så allvarligt menade, utan du gillar bara att sätta fingret i ögat på dina läsare för att få en reaktion. Fan vad jag gillar det du skriver." /C.N


När jag sen får sådana här mail då blir jag så jävla glad. Särskilt när jag vet att det kommer från tänkande människa, och dessutom en hane. Minoriteten. Tack för dina ord C.N. Helt underbart att kunna väcka en tanke. Se mina tankar genom andras ögon. Eller andras tankar om mig. Får mig att le och sträcka lite extra på mig framför datorn i min skitiga arbetsbod på mitt underbetalda jobb.

Det puttrar i blogg-grytan. En liten Bastardofondue tror jag. Läs länkarna nedan. De får mig att spinna som en liten kattunge. kurrr kurrr.


http://ninjatrick.wordpress.com/2009/11/19/dark-roads/

http://emilyfridalinnea.blogspot.com/2009_11_01_archive.html#8805060013889322920

http://mywaycc79.blogspot.com/2009/11/morgonrutiner.html

http://alabamabc.blogspot.com/2009/11/bye-bye-bama.html


Love you all/
B

Det har skapats en liten debatt mellan DD, Akilles och Satmaran, under inlägget Svin-vaxin. Eller, ett litet frö är sått i allafall. Alltid nåt. Det rör den svenska sjukvården.  För och emot. Bra eller anus. Hiss eller diss. Love or hate. . Känsloladdat ämne som de flesta verkar har en bestämd åsikt om. Oftast: Mot svenska sjukvården -> De utan anknytning till någon som jobbar inom landstinget. För svenska sjukvården -> De med en personlig relation till en vitrock.

Personligen håller jag med båda gängen i sjukvårdsdebatten. Jag är fantastiskt imponerad och fruktansvärt tacksam att det finns de som klarar av det. Eldsjälar som verkligen vill hjälpa människor från hjärtat. Jag skulle aldrig klara det. 

Men exakt som Akilles skrev, alla dessa flockar med överbetalda undersköterskor som står med händerna i fickorna, babblar privat skit eller gnäller om neddragningar, besparingar och stressiga arbetsförhållanden. Det retar jag ihjäl mig på. Vill bara örfila upp dem allihop. Särskilt när man suttit i ett väntrum i 4 timmar och lyssnat på broderitekniker och reflektioner om senaste melodikrysset. Håll käften och gör nåt i stället era lata arbetsskygga kossor. Var glada att ni har jobb. Ju lägre ner på stegen de är, desto större huvuden verkar de ha.

Men läkare gillar jag. Känslolösa maskiner och socialt missanpassade individer som knappt kan föra ett normalt samtal. Ser oss som trasiga objekt på en verkstad. Passar mig perfekt. In-lagas-ut. Effektivitet. Love it! Vill jag småprata om mina problem kan gå till den lokala bartendern.

Jag skulle kunna utveckla min kritik med drösvis av fakta om dubbelbokade arbetsteam och andra egna privata observationer. Jag levt med en kvinna som älskar att prata. Om allt i största allmänhet, men sina jobb inom sjukvården i synnerhet. 24-7. 365 dagar om året i tio års tid. Även om jag naturligtvis försökt att sätta hjärnan på standby så har korvstoppningen fastnat ofrivilligt.

Skulle överlämna ett brottogram till fröken B. Var vill du ha den någonstans?
(haha I know where, you dirty little..)

Lördag. Amatörernas afton. Blev omedelbart påmind om varför jag normalt sett bara går ut sön-tors och aldrig helger. Desperata tomma blickar. Folk paniksuper för att hinna ha precis så där tokroligt som de längtat efter i en hel vecka. Vill glömma sina pinsamma tråkiga svenssonliv.

Jag befann mig mitt inne i discokulan, i det pågående skådespelet. Mitt bland alla drömmar och desperata ögon, och jag antog snabbt rollen som betraktare. Mitt leende försvann längre och längre in i skuggorna, för varje våp med påklistrat leende, som försökte vinna min uppmärksamhet genom att trycka upp svettiga överparfymerade plasttuttar under näsan på mig. Och nej, köp din egen sprit...

Det lilla förtroende jag hade kvar för mänskligheten försvann. Fnittrande, och kamouflerade till pissluder, sålde dagisfröknar och sjuksköterskor sex för drinkar och falska komplimanger, till fyllesvetta utspända dressmanskjortor. Transformerade till överkåta fullblodshoror. Allt i takt med den pumpande Dj-musiken. Vidriga våp utan självdistans, som tror att de kan få vem de vill för de har en fitta mellan benen. Banktjänstemän och poliser blev till tafsande desperata runkgubbar med abnorma självförtroenden och temporära Fabio-egon.

Äckligt. Min längtan efter sex dog snabbt. Försvann. Bara tanken på att ha någon av dessa själlösa spritdockor i sängen, räckte för få ångest. Jag kom hem nyktrare än när jag gick ut. Log hela vägen från krogen. Ensamheten kändes som en befrielse. En belöning.

The beast in me roars. Time to meet a female, and its time to meat a female. Can't remember when I last had sexual intercourse. Must have been days!

Ja, det stämmer nog. Men inte så länge tiden fortfarande tickar på. Det är när den tar slut som allt läks. Fredagmys. Ett par propavan och en halva byxljummen explorer. Dödslängtan är det enda som får mig att känna mig levande. Måste ju passa på när man är barnledig.

P.s
Jag lämnar dörren öppen. Alla som har gåvan att hålla käften är välkomna.

P.s 2
Bild-googla ordet parkfyllo och ett välbekant ansikte dyker upp på den enda träffen.

Helt otroligt vad lite sol gör för humöret. Hela livet lättar upp. Problemen skingrar sig i takt med molnen. Ett snett leende spricker upp i Basselitos lilla tryne, när det möts av värmen. Celler fylls på med energi. Ultravioletta planer börjar sakta smidas. Bådar gott inför helgen.

 

"Who are you to judge the way I live? I know im not perfect & I dont live to be. But before you start pointing fingers, make sure your hands are clean"
- Bob Marley



Kan man få ett "HELL YÄ!!" på det?

Nu är jag död. Kroppen har bara inte fattat det än. Lurad av en vass ormtunga, löften om evig kärlek och lycka. Drogad och bedövad av drömmar. Hypnotiserad av ondskefull trolldom, alkohol och en putande stjärt, skrev jag på kontraktet under djävulens sigill. "Det finns ett paradis längre ner" Hur kunde jag vara så blind? Så dum. Dåre. Sent ska syndaren vakna... Försent...

Vad har jag gjort? Vad pysslar jag med? Jag har bytt ut mina riktiga vänner, mitt riktiga liv mot textvänner. Folk jag aldrig träffat. Vet inte längre vilka som är viktigast för mig. Jag lever i en virituell låtsasvärld. Måste vakna.

Nu är det dags att lägga av. Kanske bara fortsätta skriva bloggen. Lägga ner FB, och Msn. Mår inte bra av det. Skulle aldrig börjat med det från första början. Vill inte komma nära nån. Inte lära känna nån. Absolut aldrig träffa någon på riktigt. Jag klarar ju inte ens av mina riktiga kontakter irl. Funderar på att gå under jorden. Krypa in i eremitgrottan. Förhoppningsvis hitta mig själv igen.

Jag gillar kepsar. Jag har haft ett par jobb där jag inte fick bära keps. För jävligt kan man tycka. Antagligen tycker inte du det, nä…  bara jag. Jag ringde naturligtvis upp Aftonbladet och bad dem skriva om diskriminering och kränkta mänskliga rättigheter. Fick svaret: -Jaha, . nja… inte mänskliga köttskulpturer i Abu ghraib direkt.

Men jag behövde jobbet så jag tog av mig kepsen. Ja, ni fattar nog att jag ska bolla över till turbandiskussionen. Jag kräks. Personligen har jag inget emot varken turbaner eller burkor. Skulle lugnt kunna bära dem själv. Men i vissa yrkesgrupper funkar det inte helt enkelt. Så ta av dig mössan, eller svält. Jobba, eller skit i att jobba, det är valfritt.  

Söker jag ett jobb som kräver huvudbonad, turban, slöja, McDonaldsmössa, hjälm, lakan, kroppsmålning, strap-on eller vad fan det nu skulle kunna vara, då tar jag på mig det och håller käften, alternativt söker ett annat jobb. Och vise versa.

Seriöst, hur svårt ska det vara? ”Men de stackars människornas religion säger..” Fuck deras religion!  Fuck allas religion! Religion är det värsta jag hatar! Lidandets urmoder. Ta alla religioner, lägg dem i en grop och låt klamydiasmittade ungdomar urinera på dem.

Har precis avslutat Inglourious Basterds. Äntligen. Var den bra? Ja, den var bra. Inte Pulp fictionbra, men betydligt bättre än Kill Bill, som jag förövrigt tyckte var fjantigt överdriven, med krystade dialoger, och inte i närheten av tarantinoklass.

Kommer jag se I.B igen? Vet inte. Inte på ett bra tag iallafall. Visst gillade jag Til Scweigers - Sgt. Hugo Stiglitz. Grym, men liten roll. Snacket om Björnjuden eller Brad Pitts insats fattar jag mig inte på. Vem som helst skulle kunnat föra mer färg till deras karaktärer. Och jag retade mig som fan på Pitts sätt att prata. Tillgjort märkligt underbett som förstörde varenda scen med honom. Tjejerna ska vi inte prata om. Har redan glömt bort dem. Gråa bleka varelser som försvann i perferin, fast de spelade typ huvudroller. Inga Uma Thurman direkt.

Men det fanns en sak som gjorde filmen värd att se, och det var Christoph Walts helt geniala, fantastiskt lismande rollfigur som SS-officeren Hans Landa. The jewhunters min- och psykologiska spel är engentlingen den enda anledningen till att gå och se filmen. Det är något speciellt med små män med stora huvuden.

over and out...
/Bastardo Loco

Nu måste vi aktivera er så att ni inte får torrsprickor i fingrarna. För hög procent passiva läsare tar döden på mig. Vill se massor med kommentarer här. Kom igen! Ta ner hjärnan från hatthyllan. Damma av den ordentligt nu och tänk efter. Jag skulle vilja be om lite hjälp. Jag har inte sett en film på tre års tid..knappt. Tänk om jag missat världens bästa rulle. Snälla jag behöver lite filmtips nu!

Är allätare. Genre spelar ingen roll, bara just du gillar den. Ingen gammal sönderrunkad porrvåffla kanske, men allt annat. Måste ha massor att se på jobbet nu. Får fan lappsjuka annars. Please help me. Alla borde kunna skriva ner minst en favoritfilm, eller hur?

Alternativt då om någon skulle råka sitta på ett exlusivt exemplar av en fraggelbox, och vill låta mig komma förbi på ett litet fraggelkonvent nån långhelg snart. Men ett krav är att jag får spola förbi scenerna med skräphögen. Han skrämmer skiten ur mig.

Tack på förhand och stora pussar/
Bastardolito

Idag är det den 17 november, och jag sitter som vanligt här på jobbet utan att ha något att göra. Den 6 november var sista gången jag såg en människa. Så jag måste fördriva tiden på något sätt. 

Igår bestod min dag av att se på tre filmer. Först den sista filmen i Johan Falk-serien, sen Distrikt 9. Sist såg jag Surrogates med Bruce Willis. Hur amerikanskt plastig och överproducerad den än var så fick den mig att fundera på vad vi håller på med.

Folket gick inte längre ut ur sina lägenheter i sina egna kroppar av kött och blod. De kopplade in sig i en maskin via elektroder och skickade ut en perfekt kopia, en robot, till jobbet, krogen, affären m.m. Kontentan var att alla kunde se ut exakt som de alltid önskat, bli precis vem de ville, göra vad som helst. Allt utan att behöva vara orolig för konsekvenserna. Fuckade den ena roboten ur kan man alltid köpa en ny.

Men ingen visste ju egentligen vem det var de träffade. Den perfekta kåta kvinnan du hånglar med på krogen, kan lika gärna vara feta Svett-Börje i Bagarmossen. En skrämmande framtid som jag snart insåg att vi redan lever i. Om än inte i fysisk form så dock genom internet, forum, bloggar och msn. Vi tror att vi vet vem vi pratar med, men i verkligheten har vi inte en jävla aning...

Vill ha min lilla älskling här nu. Vill svagt notera i drömmen hur hennes söta 4-åriga röst ropar pappa från sin säng i sitt rum. Höra hur hon tassar genom lägenheten. Vill känna hennes närhet när hon kryper upp i sängen bredvid mig, hennes varma andedräkt när hon kramar mig hårt. Klappa henne över håret tills hon somnar in. Känna hur hon luktar smultron. Min skitgris. Min älskade älskling. Min underbara lilla bäbis. Jag saknar henne sjukt mycket nu. Vad fan håller jag på med, det här funkar fan inte.

Helt sonika fick jag ordet sonika på hjärnan. Blir inte av med det. Hjälp! Börjar allvarligt att tro att en liten sonikaparasit helt sonika tagit sig in genom lämplig kroppsöppning och helt sonika smittat ner mig med sonikavirus aka QRS-citat.

Det kan även ha något med det insomniatillstånd jag befunnit mig i ca två veckors tid nu. Förutom i lördags då jag var full som en kastrull och snusade som en liten nyammad bäbis. I övrigt brukar slumra till framåt tre, halv fyra, och vakna helt sonika runt kl sex. Hinner knappt träda in i djupsömn innan hjärnan börjar arbeta och gör det omöjligt för mig att  fortsätta. Här skulle jag kanske kunnat skriva REM eller NREM, om jag kunde tänka klart, men just nu vet jag inte vilket som är vilket, eller om det ens har med sömnstadie att göra. 

Oftast känns det inte som att jag somnat överhuvud taget, men det måste jag väl rimligtvis. Det har inte varit någon större fara än, men idag börjar mitt huvud helt sonika spela små spratt med mitt psyke. Skämtar mig aprillo. Hence varför jag inte skrivit något idag. Hittar helt sonika inte orden...

Men nu ska jag leta igenom medicinskåpet och se vad jag kan hitta för kul. Pallar inte en natt till. Tillbaka i morgon med en glasklar tanke, eller två.

Puss på er
/Bastardo

Så trött på tillfälliga lösningar. Hela mitt jävla kukliv är fyllt av temorära utvägar. Så långt tillbaka jag kan minnas har aldrig något någonsin varit permanent. Mina undermedvetna tankar är fyllda med  difusa mål och  ouppnåliga drömmar om en lycklig kärleksfull tillvaro. Tyvärr alltid så suddiga att de är helt omöjliga att tyda.

Helvete...

Tillbaka i verkligheten. Varför kan jag aldrig lära mig? Inse. Varför har jag så lätt att glömma bort den här känslan? Att förtränga det oundvikliga besöket av demonerna? Ligger på helspänn med huvudet nerborrat i kudden och hoppas att de inte ska dyka upp. Att de glömt mig, om än bara för en enda liten gångs skull. Men de kommer som ett brev på posten, var så säker. Som en slagga i bakhuvudet. Sliter och dra i min kropp. Väsande river de mig i strimlor. Djupare, skitigare och vidrigare för varje gång.

Kan inte skylla på någon. Allt är mitt fel. Hoppas gång på gång att det ska bli som förr, när man vaknade torr i munnen och svepte en liter juice, tog en dusch och var tillbaka på banan igen. Måste lägga av nu. Allvar. Skärper jag mig inte försvinner snart allt jag har för alltid. Allt! Saknar mitt liv. Behöver mänsklig beröring från den jag älskar. Men i dag raserades mina drömmar...

Helvete...

Pratade med en tjej på msn nyss. Hon fick mig att känna starka känslor. Att tänka på min egen situation. Att gråta. Att sakna. Hon bad om ursäkt, men jag är ju bara tacksam. Underbart att få känna något. (Vet inte vem du är. Om du kanske har ett annat nick här, eller så brukar du aldrig kommentera, men tack) Hennes liv kändes skit. Hon berättade väldigt jobbiga privata saker, var av den ena hänt precis nyligen. I dag.

Sen diskuterade vi sorg. Och som alltid när det kommer på tal tänker jag på min mormor. Mormor Sara, den enda människan jag någonsin känt någon sorg efter, och gör fortfarande. http://bastardo.blogg.se/2009/june/mormor-sara.html

Sorgen, jag älskar den. Hata den inte. Varför?, undrar ni. Att bli av med någon man älskar är ju det värsta som kan hända i livet. Ja, absolut. Jag hatar anledningen till den, men inte själva sorgen i sig. Stark känsla. Fantastisk. En obeskrivlig befrielse att få sätta sig helt ensam, minnas någon man älskar och bara låta tårarna rinna. Släppa ut allt. Det enda som kan utlösa det för mig är en låt som jag aldrig någonsin kommer att förknippa med något  annat än rå saknad. Jag bävar för den dagen den känslan inte infinner sig. Livrädd att minnet av henne ska suddas ut och försvinna som hennes aska i vinden. Därför älskar jag sorgen.

Mörkret har omslutit mig så länge nu. Fyllt mig totalt det sista fyra åren. Det funkar inte att bara vänta ut demonerna. Inser det nu. Måste fly mot ljuset. Jobba mig fram genom det sega svarta gyttjan. Försöka hitta en väg ut innan jag kvävs. 

Steg ett: Ingen alkohol för B i helgen. Känner lite försiktigt på det. Alkoholen är i och för sig universalmedicin, botar allt från nageltrång till Aids. Men dagarna efter sjunker jag dubbelt så djupt som innan. Klarar det inte längre. Nosar på orden helnykterist och ickerökare. Been there before. Har aldrig mått så bra som då. Både psykiskt och fysiskt.



 

Mardrömmar i natt igen. Telefoner och väckarklockor ringer oavbrutet. Försenad till jobbet. Lastbilar väntar.  Chefer skriker. Kranar välter.  Vaknade kallsvettig med panik... Försenad naturligtvis. Som vanligt. Två timmar. Vet inte vilket som är värst, nätterna eller dagarna. Svårt att sära på verklighet och dikt. Welcome to hell.

Ett par snygga bröst att borra ner kroknäsan mellan, det funkar. Ett ansikte som inte är allt för anskrämligt kan ju vara trevligt att titta på och väcka lite pirr. Ett par vackra ögon att drunkna i kan var helt underbart. En friserat höna kan vara mysig att klappa på. Men inget slår stjärtar. Stora runda fasta stjärtar. Thats my thing. I like big butts... Shakira/Beyonce-stuket.

Har en kvinna bara en perfekt jeansstjärt kan hon komma undan med i stort sätt vad som helst. Spelar ingen roll om ögonen ser ut som två pisshål i snön, växer champinjoner mellan blygdläpparna, och tuttarna hänger och skvalpar längs sidorna, som sladdriga falukorvar, och luktar likadant. Vagga lite på stjärten bara, och jag faller i trans. Im a simple man. Lättlurad.

Tävlingdags hos Kan Dee. Vet inte om ni kan läsa ordentligt, då jag var tvungen att förminska bilden så den skulle få plats. Men kolla in orginalet på hennes blogg här: KAN DEE. Vem vet, kanske er egen lilla favvo-Basse skickar in ett litet kludd. Fast troligast är nog att det blir en väggmålning då. Har inte ro att pennelera.. kanske. Vi får se. Kul grej i allafall. Ska bli skitintressant att se tävlingbidragen.

Såg att Nimrod skrev ett inlägg (<--Klick) som direkt reflekterar en diskussion vi hade på msn igår. Jag har också lite tankar kring ämnet. Lämnade en svarskommentar men jag vet inte om han inte vill lägga ut den, eller så sover han bara fortfarande. Skriver tankarna här då:

Nim gav mig, en gång för länge sedan rådet "Se dem som ettor och nollor"


Han har valt att missuppfattat mig. Jag brukar alltid vara den som säger att man ska ta det lugnt och tänka på vad man skriver. Just för att det sitter riktiga människor bakom tangetborden på andra sidan. Lika verkliga som du och jag, med riktiga känslor.

Men anledningen till att man inte bör lägga lika stor vikt på vad "vänner" på nätet säger gent emot sina vänner irl, är just det, att alla inte tänker som jag. Att just de kanske bara ser dig som text, och därför kläcker ur sig saker de aldrig skulle ha gjort om de träffat dig face 2 face. De kanske inte inser att orden såra. Allt har en tendens till att bli överdrivet och ofta brutalt, på ett helt annat sätt än irl. Här kan man säga vad fan som helst. Bli vem man vill. Ofta utan samma efterspel. Liten och feg blir stor och tuff. 

"Koppla bort" Det var bara ett tips i all välmening. Med 'koppla bort' menade jag, att mår man dåligt av att läsa något har man ju valet att inte läsa. Förneka att det existerar. Dra ur sladden. Jag vet att det kanske inte alltid är så lätt. Jag klarade inte av det själv när någon idiot skrev saker om mig med avsikt att såra och förnedra. Men jag borde ha skitit i det... Kopplat bort.

Spontanfylla. Mittiveckanbleckan. Afterwork. Avkoppling på högsta nivå. Bara bomma igen grindarna, traska ner till frita (O´learys), helst i arbetskläder, beställa in en ljus lager, dra en djup suck av lycka, känna hur lugnet sakta sprider sig i min lilla sköra utarbetade kropp, och få drömma mig bort till fantasins underbara problemfria värld. 

Lång mening blev det, men det vattnades i munnen, och jag njöt av varje ord. Världen är så mycket vackrare när man ser den genom ett gyllene bärnstensfärgat ljus.

Tänkte på E idag. The Devils wears. En blogg jag läste för många många månader sen. Undrar hur det har har gått. Hon hade någon sorts allvarlig reumatism, som tyglades med cellgifter.  Det sista jag hörde var att hon och hennes kille gift sig i New York.

En dag i juni försvann hon. Lämnade bara en perfekt jeansstjärt inetsad på näthinnan. Och det är inte bara hon. Massor med bloggar bara tynar bort och försvinner. 99 % skiter man ju i, men den sista procenten känns jobbig. Jag tycker att det borde vara deras skyldighet att lägga ut sitt telefonr i det sista inlägget.

Här följer man människors liv ända in i pormaskarna, och sen helt plötsligt är de borta. Då inser man att man inte ens vet vad människan heter eller hur h*n ser ut. Poff! Borta. Som att de aldrig existerat. Lämnar inga spår. Raderad.

Var tar alla vägen? I bland undrar jag om det finns en parallell värld, utanför bloggarna, msn, och facebook.

Jaha. Så här blev Empans Alessa. Jag måste säga att jag INTE är nöjd. Visade den för min dotter. Ärligare dom får man inte.  "Vilken Elak katt...", sa hon efter en snabb titt på dataskärmen, och fortsatte pyssla med sina pärlor. Men målningen blir bara sämre om jag kladdar vidare. Lägger den bakom mig och börjar på nåt nytt i stället.

Skulle vara kul att testa nåt mer realistiskt, och inte bara cartoonish. Tyvärr märkte jag att det var helt omöjligt att spraya när väggen är lite fuktig. Och blir det kallare fryser jag fingrarna av mig. Fan... jag måste ju måla för att överleva vintern. Moment 22.

Snälla, säg att det finns något mer. Ett syfte. Ett ändamål. Övertala mig. Upplys mig, för jag måste ha missat någonting. Hela vårt bestånd får inte bygga på materiella ägodelar och meningslösa mänskliga relationer.

Glädje, kärlek, sorg och rädsla. Är våra känslor bara defekter utan innebörd? Missbildade kvarlevor från en svunnen tid då de kanske fyllde någon sorts essentiell funktion? Eller är de möjligtvis bara biverkningar skapade av överbefolkning och upplysning. Från det faktum att vi nu mera tvingas leva på varandra, och matas med intryck från klotets alla människor? De flesta vars existens vi inte ens borde noterat?

Kanske. Men antagligen är det bara evolutionens sätt att försöka fylla ut tomrummet mellan födsel och död. Den har utvecklat känslor utifrån vårt skeva sätt leva. Gett oss egenskapen att skapa konflikter, för att fördriva tiden i den korta mänskliga livcykeln. Lurat oss att stå ut så pass länge att  våra kroppar till sist förtvinar och ramlar sönder av utmattning. 

Säg att det inte är så. Säg att det det finns en större mening med vår existens än att bara vara en skock alster. En köttkompost...

Snackade lite med kenneltanten i går och bad henne skicka lite nya foton på min valp. Han har hunnit blivit fyra veckor nu. Hon skulle fixa det, men hon var lite upptagen med en DP för tillfället. Vet inte om den skulle fotas också kanske.

Det blev lite skum stämning, och något underlig konversation efter det. - Imponerande, sa jag, att du låter så pass avslappnad som du gör, och att du överhuvudtaget tog dig tid att svara i telefonen. Fast för mig själv tänkte jag,  Oj, vad frigjorda de är i skogarna runt Tystberga. För i min värld betyder DP double penetration.. Men i hennes betydde det tydligen Dvärgpincher. 

Jaja, så kan det gå när världar kolliderar. Här är min lilla pajsare på fyraveckorsdagen i alla fall. Otroligt vad fort de växer. Skrynkelbollen har blivit en liten hund. Lägger även in en bild på honom och DPn så att det inte blir fler pinsamma missförstånd. 







(redigerar och dementerar. Jenö är ingen tant utan en het ung super-MILF. Förlåt Jenö. Var det så jag skulle skriva för att få behålla min vovve? ) ;)

jag gillar musikalitet. Kan uppskatta så många olika saker med musik. Det kan vara en genial melodi. En enormt skicklig musiker, eller fantastisk sångare/sångerska. Men det kan även vara stämningen i en låt. En text som får mig att drömma mig in i handlingen.
 
Låten med stort L i den kategorin, som alltid får mig att sitta livrädd, ensam med ett tomt  magasin, nedkissad och gömd i en buske i Vietnam, är Stan Ridgeways Camouflage. Helt underbar story. Som en saga med en twist. Har ni nån sådan? Som får er att glömma rum och tid, och förvandlas till någon annan i ett annat liv?



I was a P.F.C. on a search patrol, huntin' Charlie down
It was in the jungle wars of '65
My weapon jammed and I got stuck way out and all alone
And I could hear the enemy movin' in close outside

Just then I heard a twig snap and I grabbed my empty gun
And I dug in scared while I counted down my fate
And then a big Marine, a giant, with a pair of friendly eyes
Appeared there at my shoulder and said "Wait."

When he came in close beside me, he said "Don't worry, son, I'm here"
If Charlie wants to tangle now, he'll have two to dodge"
I said, "Well, thanks a lot!" I told him my name and asked him his
And he said "The boys just call me Camouflage"

Woah-oh-oh-oh, Camouflage
Things are never quite the way they seem
Woah-oh-oh-oh, Camouflage
I was awfully glad to see this big Marine

Well, we fought all night, side by side, we took our battle stance
And I wondered how the bullets missed this man
'Cause they seemed to go right through him, just as if he wasn't there
And in the mornin' we both took a chance and ran

And it was near the riverbank when the ambush came on top of us
And I thought it was the end, and we were had
Then a bullet with my name on it came buzzin' through a bush
And that big Marine, he just swat it with his hand
Just like it was a fly...

Woah-oh-oh-oh, Camouflage
Things are never quite the way they seem
Woah-oh-oh-oh, Camouflage
This was an awfully strange Marine

And I knew there was somethin' weird about him,
'Cause when I turned around,
He was pullin' a big palm tree up outta the ground
And swattin' those Charlies with it from here to kingdom come

When he led me outta danger I saw my camp and waved goodbye
He just winked at me from the jungle and then was gone
When I got back to my H.Q., I told 'em about my night
And the battle I'd spent with a big Marine named Camouflage

When I said his name, the soldier gulped, and a medic took my arm
And led me to a green tent on the right
He said "You may be tellin' true, boy, but this here is Camouflage
And he's been right here since he passed away last night
In fact, he's been here all week long...

But before he went, he said Semper Fi, and said his only wish
Was to save a young Marine caught in a barrage
So here, take his dog tag, son, I know he'd want you to have it now"
And we both said a prayer for a big Marine named Camouflage

Kvinnliga självutnämnda unga sexatleter är det värsta jag vet. Tror att de är snyggast i världen, bara för att några fyllekåta snubbar letat säkra ligg. Tycker de är så erfarna och unika sexgudinnor, för att de, halvt medvetslösa, blivit gängknullade på nån efterfest av några för länge sedan glömda dokusåpakändisar, eller någon avdankad  b-skådis med vänner.

Här kommer en liten hemlis, flickor. Lyssna nu noga. Jag vet att det låter overkligt, men att vara  ett säkert kort är inte det samma som att vara en eftertraktad älskad kvinna som alla vill ha.

Storleken spelar ingen roll, sa hon. Bullshit. Hennes avgrundsvrål av smärta sa något helt annat. Kul att spela spelet, låtsas vara tuff, innan leken blir till allvar.
-Men du sa ju att du var som  ett litet barn där nere, sa hon med tårar i ögonen.
-Ja? 50 cm och 3,5 kilo. Stick nu!

Nej, kaxiga småvåp kan kvitta. Ett sött översminkat ansikte, putande läppar, och mammas klackskor, gör ingen kvinna. Vingla tillbaka till reggatonfesterna och väx till er ett par år först. Lek vidare med småkönen tills ni är redo.

Sen lite ångest på det när alkoläsken slutar verka. Rädd att killen ska få reda på vilken slampa han är tillsammans med. Men hälsa honom att jag bara knullade dig med halva kuken då. Det kanske förmildrar domen något...

Läste igenom Evergraceskennelns hemsida och fastnade på citatet nedan. Hornen började växa. Den slumrande bastarden vaknade. Ondskefulla planer började smidas. Hehe. Jag vet någon som kommer behöva byta telefonnummer om 5 veckor. Monstrets huvud funkar bäst på nätterna. Mellan 03.00 och 05.30. Ska sätta mig och skriva frågor nu, så att man har ett par tusen klara, så att de räcker ett par månader...helst år 

"Om du är intresserad av att köpa en valp från Evergraces vill vi vara säkra på att valpen får ett bra och kärleksfullt hem. Det är därför viktigt för oss att få en bra kontakt med köparen och att sen kunna ha en öppen linje under valpens livstid. Vi är tillgängliga dygnet runt per telefon och mejl om ni skulle ha några frågor angående hunden. Inga frågor är dumma,så man ska aldrig tveka att ringa oss."

( Lillfisen med brorsan Mankell )

Det stora maskineriet börjar sakta starta upp. Sverige startar likt en gammal kall, rostig dieselmotor. Vi glödtänder så länge vi kan, och vrider försiktigt om nyckeln. Sakta, sakta och väldigt segt hostar samhället igång. I det svaga skenet från gatlyktorna börjar kugghjulen spöklikt att röra på sig. Slowmotion. Vardagen gnisslar igång.


God morgon Pufferinas och Pufferinos. Välkommen till en ny vecka.

AHH. Kolla in B i Empans eftertraktade guldkategori. Big smile on my face.  Speciellt imponerad blev jag över det mästerliga photoshopjobbet hon lagt ner på "My BODY belongs to.." Måste ha tagit timtal. Seriöst, jag känner mig fantastiskt hedrad. 


Kolla här:
http://emilyfridalinnea.blogspot.com/search/label/bastardo



Puss/B

Det är ju kul med Derby, så helt fel är det ju inte ändå. Och Assyriska kan ju kvitta faktiskt, så..

Grattis då för fan!

Bilden B@work , med minen "tror ni att jag bryr mig om något alls eller?" Tyvärr bara en falsk fasad. En mask som sakta börjar ramla isär. Förtvina. Lagad provisoriskt mer gånger än jag kan minnas.

Hallå? Bara ekot svarar mig. Till och med låtsasvärlden är död. Helvete vad jag saknar er nu. Hjälp. Är det någon kvar där ute?

Var i helvete kom utrycket "Inga konstigheter" i från?  Trendigt som fan att säga det nu. Trendigt så att jag kräks. Slog in över landet som en jävla tsunami. Hörde det säkert 20 gånger bara i går. Patetiskt löjligt. Fjantar.  Säg det igen så ska du får se på konstigheter!

Vilket underbart år att vara gnagare.


Vinna dubbeln

Superettan, här kommer djurgårn

Bay bay Bajen, bay bay

Tjerna till landslaget

Tack AIK

Skål

Intressant kväll i går. Broar skapades och raserades hej vilt runt mig. Kvällen slutade på Pizzeria Olympia. Fattar inte varför. Speciellt inte då ägaren dömdes för våldtäkt nyligen. Men jag följde med en polare in och beställde. En Gruppvåldtäktspizza tack. Que? 5 svarta oliver, runt lite vitt kött, nersprutad med vitsås.  Snubben i kassan fattade inget. Jävla äckel. Gillar inte sunkhaket...

Här kommer en liten uppföljning på inlägget STIGMATA (<-Klick it om ni vill läsa det igen)

Dags att fixa till den trasiga tanden längst bak i munnen, idag kl 14.00. Hos fabror fick jag då två alternativ. En rotfyllning+att de måste bygga upp den delen som saknas av tanden. Eller snarare tre rotfyllningar då tänderna längst bak har tre rötter, 3880:- + uppbyggnaden. Alternativt att dra ut tandaset för 800:-.

Hund eller tand var min första tanke, och fick klargjort för mig att de kan fixa en brygga senare om jag väljer alternativ två. Fine, dra ut skiten. Hell yä, dra ut alla tänder jag har. Slå ner dom i halsen på mig med tandläkarlampan. Jag ser hellre ut som ett sönderknullat hamnluder från Riga i käften, än att inte få min valp. Sen gillar jag ju soppa också.

Sagt och gjort. Hör hur läkaren samtalar med assistenten. -Rot ett borta. Rot två borta. Rot tre... oh oh... Tandjäveln försvann in i sinus som det så fint  hette. In i bihålan. Tydligen jävligt ovanligt, hade bara hänt två-tre gånger i gubbens långa karriär. Tjohoo. Karmapolice. En på miljonen. Klart Basse ska ha en tand i sinus.

Fick en remiss direkt upp till kirurgen på Nkpgs lasarett. Så långt bort man kan komma i sjukhuset, längst nere i källaren fanns avdelningen from hell. Tyst och grått. Den första syn som möter mig är ett benrangel till kärring, som sitter, gungar lätt lobotorerat och pratar i tungor. Sen ett stort kalt rum utan fönster, med en ensam stol i mitten. Där skar de, slafsade och klippte i mitt tandkött, tills den lilla rotjäveln trillade ur mitt huvud. Själv låg jag där, medan blodet  rann längs kinderna, och funderade på när jag såg filmen Hostel sist.

När jag sen äntligen får åka hem, då säger kukfittan i receptionen: -Det blir 3800 kronor. Jag trodde hon drev med mig, och sa att, det hade ingen informerat mig om, och då får ni fan operera in biten i skallen på mig igen. Ska jag gå hem tandlös som ett torgfyllo, och lika fattig? Då hade jag lika gärna kunnat rotfylla aset med än gång. Nu måste jag ju ändå betala för en ny tand senare. Fuckém. Jag drog, pyntade inte en spänn.

Rätta mig om jag har fel, men jag resonerar så här. Jag har fått ett pris från första läkaren på 800. Om han sen fuckar upp så får han stå för eventuella merkostnader. Om inte annat så borde han ju informerat mig om risken att kunna få betala lika mycket ändå. Och kirurgen kan väl inte påbörja en behandling utan att informera mig om kostnaderna. jag trodde jag skulle få betala 150 spänn på sin höjd, eller ingenting, då jag hade en remiss.

Efterspel att räkna med...

"Min mentor, den gamle, den Vise, eller som han kallas i folkmun, QRS, har sagt till mig att det inte finns något som heter otur. Allting som sker är en kedjereaktion av ett händelseförlopp. Otur existerar inte. Det är det jag försöker intala mig själv om nu. Det är möjligt att han har rätt. Eller rättare sagt, han har självklart rätt. Problemet är bara att det är helt omöjligt för mig att förutse kedjereaktionen många gånger. Antagligen är jag lite dummare än er andra " /Bastardo

Vaccinera er mot Bastardoinfluensan. Det är er skyldighet som medmänniskor. Vill ni att era barn, eller stackars söta gammelmormor ska råka få den? Det är ju lippsfarligt, man kan ju dö ihjäl lite. Beakta biverkningarna dock:

Typ-A: Konfysa tankar. Villrådighet. Förundran. Muntorrhet. Ökad blodtryck i och runt könsorganet. Kärlek.
Typ-B: Irritation runt rektum. Förakt. Koncentrerad dödsångest. Förstoppning. Hatkärlek.
Typ-C: Retroaktiva neurosedynskador. Självmord. Rent svart hat.
.



Gratis injektioner utdelas på följade sätt. Adda er innan det är försent:

MSN: Bastardo1@live.se

Facebook: Bastardo Loco

Privata hemsidan: B-irl <-klick it

Följ utvecklingen av smittan på:

GPSen förinställd på den oundvikliga destinationen. Moder Jord agerar privatchafför. Kör som en biltjuv. Ignorerar alla mina försök att få henne att lugna ner sig. Sakta ner. Stanna. Bollar men tanken på att hoppa av i farten. Nej. Ger upp. Det går för fort.

Nu återstår bara att luta sig tillbaka och försöka njuta av resan. Hinna se så mycket som möjligt av gyttjan utanför. Misären. De fördömda missbildade barnen som desperat försöker leka lyckliga i den alltför ojämna terrängen längs vägen. Robotar kortslutna av regnet. Stackars satar. Försöker memorera deras sorgsna ansikten, tomma blickar och stela påmålade leenden. Men de virvlar förbi alldeles för fort, likt suddiga prickar utanför den skitiga rutan.

Snart är vi framme vid mynningen på den svarta tunneln, då är det försent.
Då ser vi inget mer...

Fick hoppa in och ta en dag fast det inte var min vecka. Lika så på lördag. Det känns bra, fast lite nervöst då jag inte hann att hämta vare sig kevlarhanskarna eller pansarglasvisiret. Utfodringen avklarad. Pizza. Snabbt och lätt. Fyller de små bukarna till bristningsgränsen. Minskar tillfälligt suget efter näring.

Båda avkommorna är stinna och fina nu, likt gasfyllda grävlingskadaver längs kanten på E4an en het sommardag. Lugna och dåsiga i krumbukta halvsittande positioner. Pyser och bubblar ur alla kroppsöppningar. Ödören ligger som en fet hinna över rummet. Allt som planerat. Snabbar jag mig på nu så klarar jag kanske fösa in dem i burarna innan de reagerar. Visst kommer de spotta och fräsa, men har jag tur hinner de inte bita mig igen. Verkar som om jag överlever ännu en natt.

(Eller som Qrs skulle sagt: Meat Spike! Ohyggligt otrevligt fast inte olagligt enligt Svea rikes lag.. än)





Han kallas från och med nu Spike (Spajk) för att jag gillar hur det ligger i munnen. Likt en brinnande stubin med en explosion i slutet.

Tydligen är det även den blonda snubben i Buffy vampyrjägaren. Men den serien har jag ju naturligtvis aldrig sett. Det är jag ju för macho, och cool för att erkänna. Sen kan man ju relatera till Spike Lee. Den lille filmskaparen som värnar så hårt om sitt ursprung, Afrika, där även min lille Spikes rötter finns, om än för åtskilliga generationer sedan.

Jenö kommer ge honom ett riktigt smaskigt kennelnamn på bokstaven W också såklart. Längtar hårt efter lillkillen nu. Notera hur han flörtar med oss. Cooling. Min grabb! 

Nu börjar de poppa upp på min facebook. Min privata alltså. Skrämmande. Alla gamla honor. Klasskompisar och ligg från förr. Letar sig in i min perfekta virituella värld och infekterar den med insikt. Helvete. De skrämmer skiten ur mig. Vad har hänt? Har jag missat nåt kärnvapenkrig?

Skrumpna tanter. Pomperipossor. Slitna skräcködlor. Facebookosaurius Rex. Det fullkomligt svämmar över av skäggvårtor, ludna tantmustascher, vattniga, bedjande, insjunkna ögon och tomma blickar. Min stackars FB har blivit till dödens väntsal.

Känns som om jag entrar Jurassic Park varje gång jag loggar in.  Ser morphade skräckbilder av de söta, välsvarvade, snygga runkobjekten från tonåren. Jag ser ju att de finns där inne någonstans, långt inne under de grova ärrade, rynkiga, grådassiga noshörningskostymerna. Är det bara jag som står stilla i tiden, som fortfarande är ung och fräsch som en 17-åring? Som inte åldrats en dag sedan 1988?

Stackars satar som inte har någon självinsikt ;)

Däremot deras döttrar.... mm....

Kärlek. Förbrukningsvara. Kvaliteten är långt ifrån vad den utger sig för. Evig. Finns inga garantier som är i närheten att hålla vad de lovar. "Tills döden skiljer oss åt". Haha, pinsamt att höra. Den moderna tidens största och mest vedertagna lögn. Alla hör den, vill tro på den. Fast innerst inne vet alla att det är skitsnack. Det enda som ser till att det inte är en 100% lögn, är trafikolyckor, dödliga sjukdomar, mord och självmord.

huuuuu huuuuuu huuuuuu. Klart de reagerar på atmosfären. Hyndorna!

( Kollade igenom utkastboxen på bloggen och hittade det här opublicerade inlägget från 15 Oktober, 23:31. Har inget minne om när jag skrev det, eller vad fan jag menade. Grand D? Fattar ingenting. Var jag arg, bitter, glad, full, eller mosig av tabletter? Vi gör en liten tävling av det här:

Förstå Bastardo! Förklara för mig vad jag menar och vinn ett trevligt litet pris.  )

Råkade halka in på America´s got talent, och fick syn på en grupp som kallade sig The james gang. Om de hade talang , det drar vi lott om.  Jaja, skit i det nu, det jag skulle komma fram till var att de hade så jävla snygga kläder.

Var kan jag köpa sånthär? Vet ni so, please tell me. I want it now!

Ensamhet. Jag har saknat tystnaden. Lugnet. Nu har jag den. Men en hake med ensamheten är att den funkar exakt som alkoholen. Den förstärker känslorna. Mår man inget vidare, blir det till slut en serenad av ångest och självömkan. En gnutta dödslängtan blir till konkret självmordsplanering, och upptar var vaken sekund. Tankarna fyller rummet. En massiv ljudbild av livsavslutande möjligheter surrar runt skallen som en svärm galna bin. Vänder och vrider på alternativen. Allt från brutalt blodbad till stilla insomning. Saker jag borde ta tag i skjuts åt sidan. Disk, tvätt, städning, mat, träning, renovering av gamla lägenheten och flytt.

Men på något bisarrt sätt så älskar jag ångesten. Så fascinerande att plötsligt börja kaskadgråta, helt utan anledning, och sekunderna efteråt börja skratta hysteriskt, okontrollerat. Sen bara tvärsluta, lyssna på ekot av idioten och inse hur jävla patetisk man är, och tycka ännu mer synd om sig själv. Underbar tragikomisk tillfredställelse.  

Men visst saknar jag en varm tyst kvinna att mysa med ibland...

Bussola febre. Nervös dag. Att  ha feberyra inför IFK Gbg - AIK Solna, var inte vidare fiffigt. Har drömt om rullande bollar som aldrig orkat över mållinjen, bortdömda mål, spelare som rör sig i slowmotion. Hur kan en sådan trivial sak som en fotbollsmatch fylla hela tankespektrumet. Försöker intala mig att det inte är viktigt om AIK tar Sm-guld eller inte. Men jag kan inte lura mitt febriga huvud. Är så nervös nu. Gud, Allah, Budda,  och lille jesus christ, jag älskar er alla idag!