Bastardo

Skrev mitt  300de inlägg i dag. Helt sjukt vad jag har ordbajsat om ingenting. Om helt meningslösa ointressanta saker. "Jag tycker si och jag tycker så.. bla bla bla" Jag visste inte ens att jag hade några åsikter. 300 st?.

Om jag skulle ta och sammanfatta allt jag skrivit så framstår jag som en trevlig myspappa som trivs med tillvaron, god stadig ekonomi, högutbildad, fast chefsjobb som han alltid cyklar till, naturligtvis med hjälmen på lilla huvudet. Trygg i sitt förhållande till sin fru och sig själv. Helnykterist. Ansvarsfull. Hittat sin plats i livet och trivs som fisken i vattnet.
 
Well...  She har fått fylla i ett frågeformulär ang. mig, som jag snodde från Bama. Det kommer i morgon. Kanske dags att inse fakta. Nu finns det ju svart på vitt: I'm a f**king bastard!

Grannens unge fyller 4, så jag lovade att ställa upp med lite underhållning. Ponnyridning gillar väl alla småbarn, tänkte jag, och spenderade hela förmiddagen till att klä ut mig till en shetlandsponny. Men näe då, det dög inte. Bortskämda skitungar! Nästa gång vill dom väl att jag ska vara tomte. Glöm det!

Nonchalerar, bryr mig inte, lyssnar inte, idiotförklarar, ljuger, sviker. Allt helt medvetet. Det är ju exakt därför vill de ha mig. Ju värre man beter sig, desto mer eftertraktad blir man. Och jag är och har alltid varit ett riktigt jävla svin.

Och det är fan inte vårt fel (läs: männens). Det är så här ni vill att vi ska vara. Den som är snäll är helt ointressant som sexpartner, och får på sin höjd en plats i era liv som "vän" men knappt ens det. Ni kanske råkat gifta er med en snäll förstående man, och intalar er själva att ni är lyckliga. Men ni fortsätter ändå alltid tråna efter the bad boy. Sen kan ni säga vad fan ni vill.

Så sluta för helvete att gnälla om att vi beter oss illa!

Det är ju ni kvinnor som skapat oss.

Riktiga vinnaren är Ala-fuckin-bama. Hon knäckte den direkt.

Va fan? Har jag missat något. Är det här basföda nuförtiden? Jag hade aldrig sett dessa pyttesmå äckelkorvar förut. Med stor fascination och lite avsky fastnade jag för dessa små sjukbleka, kallsvettglansiga, hudfärgade bollarna. Som en förpackning med små avklippta ollon. Var går gränsen för hur mycket vi får förnedra andra levande varelser?

- Dig ska vi göra fläskfilé av, din tjockis. Sen ska vi ta dina vävnadsrester, mala, och göra världens minsta korvbollar av som våra skrattande ungar ska få leka med vid köksbordet.

Det här var inte ett vanligt skrik från någon som slår sig, som får lite ont, det här var ett skrik av ren rädsla. Panik. Han sprang förbi en järngrind med en vass lös plåtbit utstickande som en kniv. Ritsch. Grinden tog en del av min pojke. Som när man drar ett finger i ett smörpaket. Det såg så jävla otäckt ut, men jag kan ju inte gärna ställa mig och skrika. Jag fick spela vuxen och lägga tryckförband. Säga lugnande ord som: Det här är ingen fara, gubben. Det ser coolt ut. Faktum är att i dag ser det coolt ut. Ett skitsnyggt ärr. Märkt för livet.

Fredag i morgon och en härlig helg med våldtäkt, ultravåld och Beethoven, ligger framför oss. Eller så var det gokart, bowling och puben. Kommer inte ihåg. Men det kan ju bli trevligt ändå. Bara man får i sig en liten rackare eller två. Just nu har jag ingen lust alls, percis som vanligt när man har planerat nåt.

Först låter det skitkul, men ju närmare man kommer, desto mer säker är jag på att jag absolut inte vill. Vi får la se..Doobidoob. A bit tired, maybe. Best not to say more. Bedways is rightways now, so best we go homeways and get a bit of spatchka. Right, right?

Verkligheten slog ner mig på jorden igen. Det bodde en gammal kvinna mitt emot som jag brukade spana in från balkongen. Hon traskade omkring där inne, vattnade lite blommor eller satt helt stilla och tittade. Såg alltid så ensam ut. Som om hon väntade på slutet. Nu är hon död, och crash bam bom, så är lägenheten tömd, likdoften borttvättad och nästa hyresgäst på väg in. Hon bara försvann ut i intet som en blå liten rök. Bortglömd. Finns inte mer

Makes me sad.

Bastarden har legat inlindad i puppan i snart fyra år nu. I fuktigt mörker, hindrad från att röra sig. Redo att kläckas nu.  Förändring. Bryta sig ut, vuxen, stor, stark, vacker, brutal och totalt hänsynslös. Röja genom problemen som en snöplog. Lämna allt jobbigt i långa drivor bakom sig och bara fokusera framåt, utan att bry sig det minsta om vem som trampar i skiten bakom.

Nya tider. Min tid! Jag kan känna att kraften återvänder sakta men säkert. Det bubblar i mig. Ställ dig i vägen om du vågar. Jag önskar att du gör det så att jag kan få visa mitt nya jag. Beware of the beast.

Yesim Bilgic ser sig själv först och främst som långfilmsmanusförfattare. Idag skriver hon på den tredje boken i trilogin där tvåan redan var klar när hon fick sin debut antagen. Pause/Play handlar om en världsberömd modefotograf som är älskad av alla, vars hänsynslöshet tolkas som modern charm. Det är första delen i en trilogi om psykopater i Stockholmsmiljö, en samhällsspegling och reflektion över människor som lever på konsumtion och yta.

Varför skall man läsa din bok?
-Min bok behövs i Sverige, det finns inga böcker som mina. Det finns inga undergroundförfattare som Bret Easton Ellis och Chuck Palahniuk här, som går in på djupet i väldigt udda karaktärer och samtidsförklarar dem. Jag gillar det sättet att förklara en individ, när det blir så jävla kallt liksom. Så känslolöst, förstört och fucked up av samhället, det är så jag har förklarat det i alla tre böckerna, att det är samhället som är modern till hur människorna mår.

När blev det en bok?
-Jag bestämde mig för att skriva en bok, just den här boken, och jag skrev den. Nästa gjorde jag likadant med. Jag var helt sängliggande i ett år, jag kunde inte gå. Då fick jag idén till en bok och sedan skrev jag den. Trean var svårare.

Tror du att det måste till så speciella förutsättningar ibland?
-Det var mer att jag upptäckte att vem som helst kan skriva en bok. Jag menar inte att jag är vem som helst, jag menar att vill man bara och har bestämt sig för att det ska bli klart, då är det bara att göra det

Källa: nojesguiden.se

Jag respekterar slampor som står för vad de är. Alla ni andra är lögnaktiga skitsnackare! 

Det har inget med kön att göra, det gäller alla, kvinna som man. Alla är slampor. T.o.m min mor och min syrra. Ja, jag vet att ni läser här och ni vet precis vad jag menar. Att alla män är det är det ju ingen tvekan om, jag är likadan. Och jag har ännu inte träffat en kvinna som inte är det heller. Hell ya, jag är tillsammans med en. Det ligger i vår natur. Its the human way of living.

Nu är det ju en fråga om vad en slampa är för något i mitt huvud, det kan jag ta senare. I ett betydligt längre inlägg...

Hon tvekar inte. BANG! Innan jag ens hinner fatta att hon har osäkrat, så smäller hon av en salva genom huvudet på mig. Denna outömliga arsenal av förnedrande ord penetrerar min hjärna i ett rasande tempo. Lämnar bara efter sig ett tomt skal. Ett stort hål.