Bastardo

Me & my boyfriend spooning and holding hands

Så trött på alla som engagerar sig..

..så som religiösa eller för all del aktiva ateister. Så trött på paragrafryttare, skvallrande kärringar, nitiska poliser, och länders schismer, yrkeskriminella, rygghuggare och klottrande ligister, feminister, sopsorterare, kommunister, nynazister och rasister.

Så trött på "svår-uppväxt"-blattar, ledsna hockyfans, kungahatare och royalister. Homofober, pridebögar, bloggare, lingvinister och journalister. Skönhetssökande morotsfärgade ankläppsputande löshårbeprydda evighetsbantare och politiskt låtsasintresserade identitetssökande 90-talister. Den svenska avundsjukan och tonårsfnitter. Stylade bilar och jakten på fitta och glitter.

Så trött på Markus Birro, och på mobbningen av Marcus Birro, alla kampanjer och reklamaffischer, drogliberaler, antagonister och nyktra alkoholister. Men framför allt är jag trött på trötta människor,

...och på mina egna fel och brister.

.

..but half of it is Hitler :(

.

Tack Quse.

Svar: Nej. Tyvärr. Alla dessa tragiska livsöden medvetandet matas med. Ofrivilligt. Dagligen. De drabbade barnen. Alltid så oskyldiga. Jag försöker med flit att leva i en saga, fega ur och förtränga att de existerar för att orka ge mina egna barn en lycklig uppväxt, men i dag flyttade en 6-årig liten pojke in i mitt huvud och hans öde bearbetas just nu här inne. Massiv kognitiv perception pågår, och jag gissar att den ensamma stackars pojken etsas fast i mig för evig. Men vad kan jag göra för att hjälpa honom? För alla dessa lidande barn? Vi (människorna) är så förbannat maktlösa så att det är skrattretande att vi begåvats förmågan att bry oss. Äh, ni fattar inte vad jag pratar om, och jag kan inte berätta. Var bara tvungen att skriva av mig lite. Att sitta här i mörkret och gråta hjälper honom knappast nu.

.

Så förvrängd känslobild. Gråter. Och det är så skönt. Som att tårarna renar mig, rensar mitt tidigare tilltäppta emotionella avlopp, så att allt kan virvla fritt rakt genom mig. Och allt forsar verkligen på samma gång. Helt underbart tragiskt.

Nu ska vi laga amerikanska pannkakor. Smaskens! :)


Cheers.
B

Jaja. Jag vet att jag tagit bort mitt FB-konto 1000 gånger förr och ändå kommit tillbaka, men nu finns det fan inget positivt kvar med facebook. Jag ser nu ner på nästan alla jag känner, speciellt de som jag förr ansåg vara smarta eller åtminstonde normalbegåvade. Mår bara dåligt när jag loggar in och ser eländet. Min, och då indirekt de minas, tillvaro genomsyras av min avsky till dessa människor. Och alla smartphoneknarkare. Ser dem överallt. På ungarnas ridskola, fotbollsträningar, lekparker. Ingen ser sina barn längre. Man tar en bild på dem och lägger it på facebook, för fasadens skull. Speciellt honor och deras patetiska försök att bota sina dåliga samveten som de tillförskaffat sig genom att hellre umgås med sina telefoner än med sin egen familj. Att de facebookar, twittar eller spelar menlösa appspel hela jävla tiden, alla dessa timmar som tas från det enda livet man fått med sin partner och sina barn. Sen prångla ut varenda litet försök till vedergällning via samma jävla telefoner som är boven till försummelsen från första början, det gör hela den sinnessjuka företeelsen ännu äckligare. Fy fan vad illa jag tycker om alla dessa kräk. De förtjänar inte att vara älskade, och absolut inte att vara föräldrar. Hoppas att någon räddar barnen från dekadensen och ser till att de otacksamma telefonknarkarna lämnas ensamma med sina appar. Med lite tur så kanske de vaknar upp då. Och tack Facebook som fick mig att inse hur vidriga alla är bakom fasaden. Det lär dröja innan jag glömt nackdelarna med att läsa om deras ynkliga liv denna gång. Vet inte om det blev felstavat och skumma meningar, men jag pallar inte korrläsa mitt hat. I'm off!

När de kickar in. Ni vet. Molto bene. När man fortfarande är kvar men tagit första steget bort. Så mjuk. Där befinner jag mig precis nu. I skarven mellan världarna. Och där.. Någon står där i dunklet. Jag hör ljudet av ett hjärta. Någonting möter mig.

Det luktar rök. Sinnesvillan kväver mig! Vansinnet pressar långsamt sönder min skalle!

Nu har långfranskan flyttat in i baguetteburen hos Familjen Grek. Roligt. Vi matar den med söndersmulade småfåglar

.

Jesus blöder. I min famn. Jag kramar kroppen hårt och skriker. Förbannar hela vår Herres skapelse med tomma hot om helvetets eviga eldar och oändliga armér av ruttna själar och demoner.

Allt medan jag spottar svavel och aska porlar det gudomliga arvet likt vårbäcken ur den magre skäggige mannen i mitt knä. Det försvinner ner i den bubblande jordskorpans sugande sprickor, ner i magman, och lämnar mig ensam kvar ovan mark med endast en sening tom konstruktion av kokt kött på sköra benpipor.

Jag lägger huvudet på sned och söker en sista gång över himlavalvet med flackande tårfyllda ögon. Efter mannens fader. Efter frälsning. Efter svar. Möter till slut vår faders blick, och ser tydligt hur jag är död för honom, så som han är död för mig.


För oss.

Tog en promenad från det vridna tornet, ut med vattnet genom gigantiska parker, flockar av lösa hundar, och ett myller av gångvägar och kanaler, ända ner till Centrum. Satte mig på en uteservering och tog en öl i solen. Mötte våren. Börjar gilla Malmö på riktigt.

Om man en gång lyckats kapa av och avlägsna de smittade delarna som förpestade allas liv, då riskerar man inte allt genom att sy dit de amputerade kasserade lemmarna igen. Särskilt inte bakom ryggen på mig..

Just saying..

Kan inte sova. Ett oändligt virrvarr av irriterande vardagsbilder och röklukt håller mig vaken. Kan inte förvandla de här suddiga tankarna till något konkret eller greppbart, blir bara osammanhängande fritt hängande hat utan någon tydlig mening. Vill bara skrika rakt ut. Jag håller på att tappa kontrollen totalt.

Har lindat in tillvaron i någon slags falsk trygghet som äter av mig, och jag är antingen för feg eller för dum i huvudet för att inse att det är hög tid göra något åt det. En radikal förändring är den enda räddningen. Måste våga ta steget fullt ut. Skita i skrivbordslådan, lämna tillbaka nycklarna, bara gå och aldrig mer vända om. Lämna de energisugande indoktrinerade horjävlarna till mammaknullare bakom mig och ta tillbaka kontrollen över mitt humör.

Summa summarum: Jag mår inte bra och det går ut över oskyldiga människor. Bitterhet smittar snabbare än influensan. Och de flesta jag smittar är inte värda det.


.

Var är du? Vad gör du? Börjar bli lite orolig. På riktigt. Fast mest orolig är jag naturligtvis för att du inte ska få all viktig info från livet utanför de neddragna persiennerna, så här kommer ett axplock:

£: Om man kliar sig i örat i rätt tempo låter det som Pacman.

£: Jasse gav mig en liten öronorgasm i påskägget i form Sarah Jarosz och hennes oktavmandolin i "Song up in her head"

Ja.. Det var väl allt. Det viktiga anyway.

Tack o adjö/sprängkö. Du vet var jag finns.
.

Jag kan ingenting. Föräldraliv. Arbetsliv. Fritid. Kunskap. Hela mitt liv är uppbyggt av provisoriska nödlösningar. Jag har lurat alla, men inne bakom masken är jag så osäker. Snart spricker bubblan. Snart kommer de på mig. Snart synar de mig och avslöjar bluffen.



Känn med mig nu. Säg att jag inte är ensam med dessa tankar.  Snälla.

(eller grannens pudeltik)

.

Alla dessa minnesluckor. Kan inte minnas att jag bad frisören om att bli klippt som Johannes Brost.

Är det värt det? Jag tror det. Den vita på min axel tittar bort och den svarta viskar "Ja.."

Är det värt det? Jag tror det. Riskera några år för att ungarna ska få några bra.

Är det värt det? Jag tror det. Jag är inte primär i mitt liv, och de har ju sin mamma.

Är det värt det? Jag tror det. Det finns ett ljus i tunneln. En mynningsflamma.

.

Så full av avsky denna dag. Hat. Att vara ensam ökar bara densiteten. Att vara bland folk vore rent livsfarligt.

Funderar på att gå på ataraktikajakt och försöka knoppa in.

Låta natten läka mig

.

Så ensam. Mitt i hysterin. Målar ytan med vänskap och kärlek, lager på lager, men inne under skalet..

Alltid ensam.

De litar inte på mig! Helt otroligt. Efter allt de borde tro att jag gjort för dem. Det gör mig fullkomligt rasande. Hur understår de sig? Naturligtvis gör de helt rätt, men de borde bara inte ha fattat det. Det gör ju mig till förloraren.

Fittnyllen.

Nu måste jag tårögd ifrågasätta, lägga mig på rygg och visa strupen, få dem att skämmas över sina tvivel, och be mig om ursäkt. Vinna tillbaka förtroendet.

Sen utnyttja det.

Igen.

Krama ur det till sista droppen.

.

Ugh!

Klockan. 23:16. Eller 22:16. Vet inte säkert. Men jag litar på luren.,Har en sån där modern rackare, och det vore väl fan om den inte kunde ställa in rätt tid, med tanke på allt annat onödigt skit den pysslar med.

Somnade med min favvobok "Russian criminal tattoo" på bröstet, och vaknade likadant. Har precis kommit till kapitel "love for ten roubles"

Din mamma kan vara könsneutral..

Känslan av att inte kunna andas och vara övertygad om att man ska dö, och få kommentaren: "det är så tråkigt när du gnäller. Jag orkar inte.."


En statusrad skriven med glimten i ögat och en skämtsam ton. Fast det ligger en otäck grå dimma runt den. Det händer skumma grejer här. Luktförnimmelser. Inga små skiftningar i doftnyanserna. Nej. Jag andas rå tjock brandrök. Och ni som någon gång gjort det vet att man reflexmässigt försöker stoppa luften från att dras ner i lungorna. Det började som små rökpuffar några gånger per dag, noterade dem knappt, men tillfällena tätnade tills jag inte längre kunde ignorera problemet. Försökte desperat att vifta bort röken, som jag visste inte existerade. Öppnade fönster för att vädra fast jag visste att att det inte skulle hjälpa. Så eskalerade det totalt. Vansinne. Panik. Fick inte luft. 


Vad har hänt då som brutit mitt levnadsmönster:
Jag har slutat att röka för 175 dagar sedan idag.
För ca två månader sedan slog jag i huvudet, domnade möjligtvis bort ett litet tag, minns ej, men spräckte upp tinningsköttet, ..som ni såg på nån bild har jag för mig. 
I samma veva blev jag även direkt utsatt för brandrök i form av en motorbrand. Dieselrök.
Har ingen aning om mina nuvarande symtom skulle kunna härleda till någon av dessa tre händelser, men jag röstar på huvudsmällen. Doktor House! Skicka & koppla, tack!


Ingen kunde ge mig svar på vad det berodde på, eller vad jag skulle göra för att bli av med det. Sjukvårdsupplysningen, akuten, vårdcentral ett, vårdcentral två, aktuten igen, ÖronNäsaHals. Tre gånger har olika personer kontrollerat att jag blir syresatt som sig bör, kollat reflexer och syn. Allt OK. Lungröntgen OK. Den enda undersökning som visade något onormalt överhuvudtaget var ÖronNäsaHals. Där noterades en irritation/färgskiftning i bihålorna. Han sköljde, bedövade, stoppade ner långa piprensarkameror i näsborrarna och kollade ända ner till stämbanden. Efter den behandlingen blev det faktiskt lite bättre ett litet tag. Röklukten hade bytts ut mot en svag dammlukt och smärta. Men jag kunde andas fritt. Han skrev även ut kortisonspray, mest för sakens skull tror jag.


ÖronNäsaHals åtgärd känns ändå lite som att gripa efter ett halmstrå, men det kändes bra att han gjorde NÅGOT! Det har konstaterats att det INTE är en massa saker, men inga förklaringar på vad det skulle kunna vara. Fick känslan av att inte bli tagen på allvar. Röken är kanske inte verklig, men den är förbannat verklig för mig. Luktcentrat sitter ju i skallen och något är onekligen fel. Fått rådet att ignorera röklukten och intala mig att den inte finns. Lika lätt som att försöka andas under vatten och intala sig själv att det är luft.


Nu har jag fått en remiss till magnetröntgen. Nu på torsdag. Skönt, men ändå, ju närmare jag kommer desto mer ökar oron. Och rädslan. Löjligt, det är ju ingen fara säkert. men.. Jag är livrädd. Blödningar. Tumörer. Döden.



/B, i ett hotellrum Trollhättan

Dead by April håller tidsplanen. Grävde sin grav och sålde sin själ redan i februari.

.

..fast inuti liksom.

Har ni hört henne i tv-reklamen? Och folk säger att hon egentligen är supersmart och bara spelar dum blondin. Lurat alla! Ja, om målet med att suga sig fram genom livet var att fastna på paparazzibilder med ett dvärghuvud mellan blygdläpparna så..

Så sossarna ska räddas av Christer Sjögrens förståndshandikappade bror?

Stefan Löfven

Ugh. Kylan från golvet. Kylan från glasrutan. Här står jag ändå. Naken. Huttrar och halsar elementvarm Bonterra Chardonnay. Vet knappt om jag är vaken eller drömmer längre. Måste försöka vända tillbaka dygnen.

Ett mäktigt skådespel utspelar där uppe på himlen över Öster tull. Monkeyland kapslas in av en underbart vacker sårskorpa bestående av ren oförstörd melankoli. Ett kladdigt lock. Som att himlavalvet över vårdcentralen penslas av Gud själv. Vinet fyller sin funktion, lägger sista handen, och fulländar konstverket. Magiskt. Perfekt. Om jag bara haft en cigarett nu. Den hade varit så jävla god.

När jag vaknade för en liten stund sen, kanske fem minuter, kanske en timma, jag vet inte, så slog jag upp mina gröna i en våning jag känner allt för väl. I en säng där jag hatat och älskat så många gånger att jag inte längre kan skilja de två känslorna åt. Har lovat mig själv tusen och tusen gånger att aldrig vakna här igen. Brutit löftet lika många.

Vill inte väcka henne. Jag har fortfarande många timmar på mig att försvinna.


Sov tryggt, mina tysta. Jag vakar över er.
/B
.

"All of you SHUT THE FUCK UP AND JUST LISTEN TO THE MUSIC! Rap this, country that, black guy this and suck my dick that. Your'e doin my head in. I had a dream last night that Elton Johns arse was an orange and the whole fucking lot of you were eating it."

Ugh. Var är jag? Sitter fast med ansiktet. I öl. I torkade spyor. Det stinker alkohol, urin, och ingrodd svett. Fy fan. Måste kräkas.

Jeansen vid knäna. Penis fastlimmad i parketten. Svaga minnen. Tung parfym och lätta skratt. Knottrig hud. En flakmoped. Alltid nåt. Men i det stora hela: Inte bra. Vad är klockan?

Nej. Vänta..

Tillbakablixt: Fyra, minst, kanske sex, fylliga läppar. Kall andedräkt med smak av körsbär och röd prince. Löften om värmande kärlek som runkade upp mitt alkoholstinna ego. Bedövade mitt redan hårt försvagade omdöme. Äckliga jävla pissluder. Vidriga horungar. De snodde allt jag hade kvar. 840 kronor i skrynkliga kontanter och den sista lilla skvätten självkänsla som livet ännu inte hunnit dränera ut ur mitt sönderknullade arsle. Helvete. Hög tid att bryta loss vänster kind och penis från den här skitiga efterfesten innan den förvandlas till någons förfest. Ska ut på jakt! Jag har minst två fittor att karva loss och kasta i rännstenen till hundarna.

a

Men först: Ett glas rött.
/Skål, mina tysta /B

.

Jag säger: Höger!

Slipper man bara tänka eller ta ansvar duger det bra åt mig. Halleluja!

.

Jaha. Jumboapelsiner betyder att det är ett 5cm tjockt skal runt en liten apelsinkula


.

Ugh. Taket igen. Nej. Det var visst inte samma som igår. Det här har ränder. Inga spår efter kvällen. Eller natten. Tomt. Gör inte om misstaget att sära på gardinerna än. Väntar tills jag samlat mig och enat kroppens nödvändigaste funktioner till någon sorts funktionell symbios med köttet.

Vänster sida värker. Hela vägen från tinningen ner till hälen. Om båda mina sidor varit som den högra hade jag levt ett bra liv. Som den vänstra: Död.

Nu klarnar det. Inte minnet. Synfältet. Det är ett helt annat rum denna morgon. Större. Vitare. Och ute. Vitt där med. Ett lätt lager pudersnö har bäddat in gården där nere. Vackert.

Och duntäcket över mig är varmt och luktar gott. Det här var det bästa rummet jag vaknat i på hela veckan. Tveklöst. Jag ligger kvar ett tag. Stannar här. Trött på att fly. Hör en toalett spola därute. Vem vet, med lite tur får man sällskap av en lucköppnare. En len varm kvinnokropp.

Ses senare, mina tysta.

Kram
/B

.

West coast-rapparna är fräna killar. De är så tuffa att de håller kvar i nyårsraketerna när de detonerar.

.

"Lev i nuet" Ja.. självklart. Jag har ju inget val. Men jag vantrivs. Här. I nuet. I pausen mellan det förflutna och framtiden. I den lilla luckan där allt det tidigare lösts upp, och det kommande ännu inte hunnit ta fast form. 

Men det är här jag är. För alltid. Dömd att tillbringa evigheten med att sakna de tider som har flytt. Dömd att sörja de människor jag älskat som inte längre finns kvar. Dömd att förevigt oroa mig för det som komma skall, nya tider, nya problem.

Nuet är skärselden.

 

Ugh. Vaknade här. Ligger kvar i samma position som när jag nyss slog upp mina gröna och möttes av ett främmande tak. Försöker få fokus. Samla syn och tankar. Frågorna. Var är jag? Hur hamnade jag här? Inga svar. Bara svaga minnesfragment av skratt, sorl, nakna kroppar och könsorgan. Rummet är ljust. Rosa. Särade lite försiktigt på gardinerna. Skulle jag inte gjort. Hela mitt synfält blev bländande kritvitt, som ett tomt A4. Sen: Ljust grått. Mörkt grått. Ser ingenting. Förutom de rödkantande amöborna på hornhinnan som flyter runt till synes helt planlöst i den annars nu helt svarta rymden. Väldigt likt mitt eget liv. Nej. Nu ska jag försöka ta mig upp och leta reda på en dusch.

God morgon, mina tysta
/B

"In ancient times cats were worshipped as gods; they have not forgotten this"
-Terry Pratchett

.

..ska de börja färglägga 2012?

.

Önskar eder alla ett fantastiskt 2012. Själv invigde jag det nya året med att sova i hundmens.

.